Rasism III: En hundägare skäller inte på staten

Du sköna nya värld: Politiker gör pudlar och folket rastar jyckar

Förr hade den svenska vänstern stora, vackra visioner. Någon gång fram till mitten av 1930-talet. Därefter blev det förvisso en hel del fint gjort i samhället, men jag har en stark känsla av att svensken hade fått kylskåp och vattenklosett även utan Erlanders, Wigfors och Strängs försorg och omsorg.

Men vänstervisionen i dag, det är rätten att få gå ut med hunden istället för att göra något annat.

Kul för hundägaren kanske. Definitivt kul för hunden. Men i tider som dessa behöver kanske samhällsutvecklingen en bättre riktkarl än en man som är ute och promenerar med jycken?

Hårddraget? Jag tror inte det. För några år sedan gjorde vi på Voltaire magasin ett temanummer om Ayn Rand. En av artiklarna var ett rundabordssamtal om Rand, frihet, egoism och samhälle. Vi hade samlat deltagare från hela det politiska fältet och samtalet kom snart att kretsa kring frågan om vi behöver en så stor offentlig sektor som vi har i Sverige – och Per Wirtén – som var en av deltagarna – hävdade att det var bra att den offentliga sektorn var stor och tog hand om så mycket – då fick han möjlighet att göra sådant som han tyckte om att göra; som att gå ut med hunden. Offentlig sektor är bra för individens frihet är tankegången för då kan individen ägna sig åt avkopplande aktiviteter. Den här tankegången går hand i hand med den vanliga uppfattningen att privatiseringar är dåligt därför att vi tvingas till så många val – vi ska välja leverantörer av el, tele, försäkringar, pensionsfonder, vård, omsorg och skola. Tänk så mycket friare vi var när staten hade monopol på alla dessa tjänster. Eller …?

Hur ofta hör ni människor klaga på att det finns för många researrangörer och flygbolag och att det är så svårt att välja när man ska resa på semester? Jag har aldrig hört den formen av gnäll i alla fall.

Och så har många svenskars medvetande formaterats, livets mening är avkoppling – det man gör på fritiden. Allt det andra – valen av alla de grundläggande tjänsterna – det orkar man inte med. Man kan gnälla över att det är svårt att välja pensionssparande, samtidigt som man glatt surfar runt på nätet och letar billiga resor och teknikprylar.

Men hur hänger allt det här ihop med det vi började tala om – mitt saltkar och min pepparströare? Jo, alla dessa märkliga förslag om att censurera figurer som betecknas som rasistiska stereotyper utgår från det faktum att vi har ett stort utanförskap i Sverige för människor som är icke-svenskar – alla de där gula, bruna, svarta och svartmuskiga. Dem måste vi ta hand om och därför ska vi bekämpa kulturella uttryck för rasism.

Dock kommer denna kulturkamp inte att påverka svenskars växande fundersamhet över antalet invandrare i Sverige eller över hur många som ska komma hit från andra delar av världen. Denna fundersamhet kommer sig av att många människor upplever att de ser samhället rasa ihop omkring sig. Arbetslösheten stiger. Allt fler utförsäkras. Allt fler får längre till bra vård eller en fungerande ordningsmakt. Bland dem i medelåldern oroar sig alltfler för hur deras föräldrar ska få bra omsorg och deras barn få en bra skolgång.

Människors upplevelse är att samhällets pengar inte längre räcker för att garantera människor det välfärdssamhälle de förväntar sig. Alltså borde vi vara färre som delar på kakan, alltså funderar allt fler på om det inte kan räcka med invandring nu.

Jag tror att det stora problemet här i Sverige är att man diskuterar vad vi vill att staten ska göra. Ska staten släppa in fler invandrare? Ska staten stänga ute invandrare, kanske rentav kasta ut en del av dem som redan finns här?

Men tänk om det är fel sätt att angripa problemet? Att staten hamnar i centrum för frågeställningen beror på att staten tar alla våra pengar. Vad säger ni, tar den inte alla våra pengar? Jag vet, den tar inte riktigt allt – men räkna ihop inkomstskatt, moms och annat smått och gott så blir det inte så där fasligt mycket över. Och just därför blir frågan om vad staten gör med pengarna så viktig för alla.

Det är då vi ska säga att staten inte ska förfoga över så mycket av våra pengar som den gör i dag. Medborgarnas skatter bör sänkas drastiskt så att de själva kan välja hur de vill förfoga över sina pengar och vi bör införa en platt och låg skatt. Ju lägre desto bättre.

Om medborgarna är betrodda att välja ombud till riksdag och andra församlingar så måste det väl ändå vara dags att ge dem rätt att välja vad de ska göra med sina pengar?

Eller?

När vi sjöng Internationalen så sjöng vi om att: ”Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.”

Men numera verkar vänstern istället nynna på Vad tar ni för valpen där i fönstret:

”Jag tror att en vovve är modellen,


den säkert blir min bästa dräng.


Spatsera den måste man om kvällen


och läggas hos husse i säng.”

Men återigen – vad har allt detta att göra med rasism – som vi började tala om?

Tålamod. Vi fortsätter i morgon – och talar om varför platt skatt är nödvändigt om vi vill ha ett verkligt välfärdssamhälle. Och vill du inte se dina pengar fortsätta sprättas iväg av staten på illa genomförda privatiseringar så bör du nog vara intresserad av tanken på att begränsa statens tillgång till dina pengar.

Och det som skrämmer mig, och gör mig sorgsen är att så många i vänstern inte orkar göra något annat än att ropa på att staten ska ta ansvar. Men hur är det med vårt eget ansvar för oss själva? Att ta det ansvaret är väl det bästa du kan göra för att skapa ett bra samhälle? Vilket samhälle skapar det att du vädjar om att bli omhändertagen.

Jag blir också heligt vred när jag läser om barn som vräks från sina hem. Men de barnen vräks med statens hjälp. På vilket sätt gynnar det oss att staten stärks?

Det är där vi fortsätter diskussionen i morgon.