söndag 22 januari 2012

Hoover – en glad amatör I.


Clint Eastwoods nya film ”J Edgar” är ännu ett av väldigt många verk om en man som fortsatt fascinerar oss. Inte bara för att Hoover lyckades sitta kvar i ledningen för FBI under åtta presidenter som alla egentligen ville bli av med honom, utan också för att vi fascineras av alla de där ryktena om hans privatliv. Var han transvestit? Hade William Styron verkligen sett honom måla tånaglarna på Clyde Tolson, Hoovers närmaste man? Köpte Hoover småpojkar att förlusta sig med och hade maffian tillgång till dokument från 1920-talet då Hoover skulle ha arresterats på en herrtoalett i sällskap med en annan man? Och var det så att Hoover egentligen hade negerblod i ådrorna? Många var övertygade om det – även bland de svarta.
Hoovers långa ämbetstid, hans maktfullkomlighet och hans förföljelse av radikaler, svarta medborgarrättskämpar och homosexuella gör att vi lätt förleds att tro att det var värre förr. Att när Hoover dör 2 maj 1972 så går också en epok av illegal övervakning, provokationer och utpressning i graven.
Men det är ganska uppenbart att de som haft ledningen över FBI sedan 1972 varit mycket bättre på att förverkliga Hoovers visioner än han själv någonsin var.
FBI:s budget för att bekämpa organiserad brottslighet är i dag 2,6 miljarder dollar – medan jakten på terrorister kostar 3,3 miljarder – och det är klart det kostar att ha 15.000 informatörer och spioner på lönelistan.
Utvecklingen har varit tydlig efter Hoovers död. Enligt officiella uppgifter hade FBI 1.500 informatörer 1975, fem år senare hade de nästan dubblats och blivit 2.800 – ytterligare fem år senare var de 6.000. Och i dag alltså 15.000 – tio gånger fler än på Hoovers tid.
Efter andra världskriget gjorde Hoover allt för att hindra uppbygget av CIA – han ville att FBI skulle ta hand om spionerandet ute i världen. Men han lyckades inte – motståndet från utrikesdepartementet, krigsmakten och från veteranerna i OSS blev för starkt.
Men även här har Hoovers efterträdare haft framgångar. 1993 hade FBI 20 kontor utanför USA, 2001 hade de 45 som en följd av att de prioriterat upp kampen mot terrorismen efter den första attacken mot World Trade Center 1993. Kontorens uppgift var att ta hjälp av utländska poliser och säkerhetstjänster för att övervaka amerikanska terrormisstänkta medborgare som vistades utomlands. Efter 11 september har det blivit 14 utlandskontor till och nu har uppgifterna vidgats – nu tar man hjälp av de utländska kollegorna för att fängsla och förhöra de amerikanska medborgarna och metoderna är ofta då långt mer våldsamma än de skulle kunna vara i ett amerikanskt häkte – ett av de mer uppmärksammade fallen är den amerikanske medborgaren Gulet Mohammed som torterades i kuwaitiskt fängelse och förhördes av tre FBI-agenter.
Hoover var skicklig på att skapa motståndare som han sedan kunde skaffa sig anslag för att bekämpa – han brukade skämta om att det var FBI-agenters medlemsavgifter som höll USA:s kommunistparti igång. Även här har efterträdarna visat sig vara värdiga arvtagare. Av de 508 rättsfall rörande terrorism som Institutionen för undersökande journalistik vid Berkeley undersökt byggde mer än hälften på information från infiltratörer som haft i uppdrag att locka in människor i planeringen av terrordåd. FBI:s agenter har försett dem med mål, metoder och medel – och sedan slagit till.

måndag 9 januari 2012

Göran Persson – skönsång bland skelettdelar


De som är för EU och euron kommer alltid med fredsargumentet först. Ju fler stater som är anslutna – desto fredligare blir vår kontinent.
Men hur kommer det sig då att de det är länge sedan spänningarna mellan medlemsstaterna var så stora? På de grekiska torgen och gatorna demonstrerar folket inte mot EU så där i största allmänhet utan mot vad man ser som en andra tysk attack mot landets självständighet.
I Tyskland å andra sidan ökar motståndet mot alla former av deltagande i stödåtgärder mot de länder söderöver som inte snabbt rör sig mot statskonkursens avgrund.
Och de sparåtgärder som Trojkan genomdriver i de skuldsatta länderna ökar motståndet ännu mer bland befolkningen, och får dessutom ekonomierna att gå än mer i stå så att än mer lån och stödköp behövs, och så ökar kraven på sparåtgärder och så …
In i denna malström vill nu Göran Persson att vi ska dyka ner med huvudet före – argumentet är som vanligt att vi inte kan stå ensamma – jag vet inte om man lättare fördrar drunkningsdöden om man är fler som går till botten samtidigt. Det som verkar skrämma Persson mest är att vi skulle bli ensamma i Nordsjön tillsammans med Storbritannien – i framtiden de enda EU-länderna utanför euron…
Well, jag vet många andra scenarios som borde skrämma oss mer.
Låt oss gå igenom det grekiska eländet en gång till … så vi inte riskerar att lockas av den sentida sirenen Perssons skönsång där han sitter bland skelettdelarna efter ett antal europeiska ekonomier.
110 miljarder € skulle det kosta först att lösa ut Grekland när det blev känt hur illa det var ställt.
Några månader senare skulle det kosta 211 miljarder €.
Samtidigt börjar det bli uppenbart att det inte bara är Grekland som har problem.
ECB börjar köpa statsskuldpapper – och har nu närmare sådana papper för närmare 200 miljarder € från Grekland, Portugal, Irland, Italien och Spanien.
Syftet är att vinna tid – men vinna tid för vad? Vilken sorts återhämtning?
Industriell? Strukturell?
Alla dessa länder är industriellt svaga – Greklands levde på lånade pengar och banking och shipping och de senare två näringarna är väl inget som levererar arbetstillfällen och avkastning i kristider. Spanien levde också på lånade pengar och på utförsäljning av statlig egendom och dessa medel – tillsammans en ökande tillströmning av turister lade grunden för en byggboom.
Ska dessa länder hållas under armarna till dess de byggt upp konkurrenskraftiga industrier. Hur lång tid tar inte det?
Strukturellt kännetecknas länder av sina rent byzantinska statsapparater som bara växt och växt sedan förförra millenieskiftet. Ska vi vänta på en reformering får vi kanske vänta till nästa liknande tilldragelse och det lär bli många stödpaket som ska snickras ihop i så fall.
Utan Euron så hade ju inte Greklands problem spritt sig på samma sätt, och om inte annat så kunde landet devalverat och blivit litet, litet konkurrenskraftigare med det de trots allt kan exportera eller med de tjänster de kan erbjuda i landet.
Grekland hade för övrigt inte hamnat i den här situationen om landet inte varit en del av eurozonen – för grekerna fick låna så mycket just därför att de var det..
Ett land med usel ekonomi kan alltid devalvera – men Grekland kunde ju inte göra det, men de kunde låna pengar – och så har de andra länderna runt medelhavet också gjort.
Europas finansministrar och ledare har försatt sig – och därmed sina stater – i en omöjlig situation; konstant räddas Grekland eftersom det är underförstått att annars får vi samma konkurstsunami som efter Lehman Brothers-jordbävningen. Och om ingen vill ha en sådan syndaflod så får man väl fortsätta ge understöd – för man har skapat en oro för ekonomisk kollaps och sådan oro brukar alltid se till att bli bekräftad genom att precis det man fruktar faktiskt händer.
Spänningarna inom eurozonen måste leda till en sprängning, och då kanske det vettigaste är att ta skydd, inte glatt skutta iväg mot platsen där laddningarna apterats.

onsdag 4 januari 2012

Greklands verkliga problem II


Behöver Grekland mera lån? Grekland var redan innan krisen EU:s fattigaste land – ändå fick Papandreou på 1980-talet låna 120 miljarder kronor för att modernisera landet. De pengarna gick till konsumtion och till inrättandet av nya tjänster i den offentliga sektorn. Tjänster som delades ut som tack och för att skapa klienter.
Och samma Papandreou ställdes inför rätta 1989 för bestickning och förskingring – han blev knappt frikänd. Två nära medarbetare döms dock.
Han själv återväljs dock 1993, trots att andra skandaler avslöjats – som att han beordrat telefonavlyssning.
Nu skulle man kunna säga så här: se där, vad utbredd klientmentaliteten är – rätt många greker röstade på en skojare bara för att de skulle få förmåner, få en tjänst på i någon del av statsapparaten eller få behålla den tjänst de hade.
Men det är inte riktigt rättvist mot grekerna – för är det inte just vad som händer i alla länder där man får rösta om vilka som ska leda landet? De flesta röstar på det parti som de tror ska ge dem mest förmånliga villkor; det kan vara barnbidrag eller förmånligare skattevillkor och avdragsmöjligheter. Och utgör inte det en fara för hela samhällets utveckling att du röstar på den som ger dig fläsk?
Det som skiljer den grekiska modellen från den i andra demokratier är att fläsket var fetare och det krävdes inte någon annan prestation än att man röstade rätt. Det räckte.
Grekland lånade sig framåt, eller snarare för att inte gå bakåt, och det är det ganska många andra länder som gör också. Och visst kan sådana länder gå i konkurs och sedan återuppstå – se på Argentina – men Grekland är som sagt knappt industrialiserat och har inte så mycket de kan exportera – vilket Argentina har.
Och att Grekland är svagt industrialiserat hänger ihop med frånvaron av verkliga marknader – förutom de där torgen där man säljer citroner och lök – din utkomst var i Grekland inte så mycket beroende av vad du levererade till marknaden i form av din arbetskraft, dina tjänster eller ditt hantverk – det var mer beroende av vem du kände, vems beskydd du accepterat.
Ingenting i EU:s senaste diktat visar på att man vill göra något åt problemen (fast man mycket väl vet vilka problemen är) – den skojare som ledde riksbanken sätts ju nu att sälja ut landets tillgångar och att skära ner på utgifterna.
Och problemet med de grekiska protesterna är att de vänder sig mot att politikerna brutit de avtal som väljarna (oavsett partifärg) anser att de har med politikerna.
Det kommer inte att bli någon ordning förrän grekerna protesterar mot själva avtalets innebörd.

tisdag 3 januari 2012

Greklands verkliga problem 1


Under andra halvan av 2000-talet var Grekland världens sjätte största importör av vapen – vissa perioder utgjorde vapenimporten 40 procent av landets import. Det var 25 franska Mirage-plan, 26 F-16, några tyska u-båtar, och så ännu fler flygplan.
Givetvis har detta bidragit till Greklands monumentala underskott och usla finanser.
Intressant nog så stegras vapeninköpen under de år då ledande grekiska politiker är mycket väl medvetna om att ekonomin är mycket, mycket sämre än de intalar både medborgarna och EU:s och ECB:s ledning. Man skulle kunna säga att den ekonomiska ansvarslösheten uppkommer 2002 då man under riksbankschefen Papademos ljuger för att klara EU:s krav. Det hindrar inte att Papademos därefter blir vicepresident för ECB, eller att han i dag är tillbaka i Grekland för att genomdriva nedskärningarna.
Men i omvärlden sprids en bild av oansvariga och lata arbetare och tjänstemän som går i pension strax efter det att de lämnat puberteten och en statsapparat som inte klarar av att driva in skatterna.
Men vi kan väl börja där – med skatterna – det var nämligen liksom inte meningen att grekerna skulle betala skatt. De högerregeringar som kontrollerade landet från andra världskrigets slut till 1980-talets början sökte stöd hos familjeägda småföretag, mellanskikt som advokater och läkare och efterhand mot småföretag som verkade i den växande turistsektorn. Deras stöd köptes med skattebefrielser eller genom att de fick företräde till jobb i offentlig sektor.
Grekland svagt industrialiserat och de rika familjerna var huvudsakligen verksamma inom shipping och i bankverksamhet – och det var med internationell inriktning; men givetvis fick de också i princip skattebefrielse.
Staten och den offentliga verksamheten var liten och svag och bönder och arbetare struntade man i, även när stora grupper lämnade landsbygden för att försöka försörja sig i städerna.
När PASOK kommer till makten 1981 börjar man bygga ut det sociala skyddsnätet, höjer pensionerna och löner, vården och skolan blir bättre – men samtidigt låter man fortsatt storkapital och småföretag i stort sett slippa skatter – så man behåller den gamla kompromissen och klienterna och skaffar dessutom nya klienter. Detta bekostas med medel från EU:s alla olika fonder; och franska och tyska banker ger dessutom de grekiska hushållen generösa krediter så de kan konsumera mer.