Folke Dahlberg vid stugan han byggde på Stora Röknen.
För andra söndagen i rad
återvänder jag till Konstakademien för att vandra runt på den utställning som arrangeras
eftersom det är 100 år sedan Folke Dahlberg föddes. Jag kände inte till honom när
jag för en vecka sedan slog följe till öppnandet med svärfar Olle som länge
varit en stor beundrare av Dahlberg.
Och långt innan jag hinner
förtrollas av Dahlbergs tuschteckningar så fångas jag av ett stort uppdraget
citat ur en av hans dikter:
”Fri
lejd till öar
fordrar
jag av staten
full
rätt att leva
i ett
enskilt rum”
Dahlberg målade, tecknade, skrev
prosa men var framförallt en diktare vars storhet kommer sig av att han
beskriver människans ensamhet med bilder från den natur han söker för att finna
lindring; Vätterns vatten, stränder och öar.
Under de senaste dagarna har jag
sent på kvällarna försjunkit i hans böcker och undrat varför jag missat detta
konstnärskap. Varför är han inte mer synlig – mer närvarande?
Ett strukturellt betingat svar är
att Sverige inte riktigt klarar av att hantera sina döda författare
– deras verk begravs ungefär samtidigt som deras kroppar. Så för oss som
kommer senare finns de inte synliga om vi inte sätter spaden i jorden och letar
– och varför skulle vi leta – och var? Men numera så är det så att
man i Sverige tenderar att begrava verket innan författaren eller konstnären är
död – avliden eller gammal – spelar ingen roll – ner i arkivet.
Förslut dörrarna. Låt de minde vetande forma oss en kultur som är litet mer
lättviktig så att framtidens kulturarv blir lättare att bära.
Sedan har
Sverige nog inte riktigt plats för någon som är skicklig på flera områden:
Okay, Folke – du kunde väl nöjt dig med att teckna i tusch – och i ett manér
– men nejdå – du skulle prompt måla också! Och så skrev du prosa
– och så alla dessa dikter! Inte bra! Konstnärer ska inte försöka bli bra
på olika saker. Och ditt misstag var att du inte bara försökte. Du blev bra på
alla områden.
Men värst var
nog Folke Dahlbergs envisa vägran att erkänna att staten hade någon rätt att
styra över hans liv eller reglera var och hur han skulle bo. Jodå, jag vet –
kultursidorna älskar konstnärer som ser sig som individualister – men den
individualismen innebär allt som oftast bara att de vill bli uppskattade,
dyrkade och älskade av samtid och offentlighet. Dahlbergs individualism innebar
att han ville bli lämnad ifred – och se, det är en helt annan sak. Och på
något sätt är det nog mest det som gör att han inte är så synlig – hans
individualism var av den arten att den utmanade den rådande ordningen; oavsett
vilken ordning som rådde. Han ville inte ha respekt. Han ville inte ha
någonting.
När vi kommer
hem från utställningen fortsätter jag att försöka förstå vart socialdemokratin
egentligen tänker gå i framtiden och vart de vill föra oss. Jag blir mer och
mer övertygad om att det partiet är räddningslöst förlorat som ett verktyg för
en folklig, radikal och frihetlig politik. Det beror inte så mycket på den
politik som socialdemokratin för i dag eller den politik som kan komma att
föras i morgon. Det beror på det som Löfven och Jämtin säger när de presenterar
plattformen för framtiden:
”Till skillnad från
regeringens lösningar där var och en ska gå in i framtiden ensam, oberoende av
andra, så har den socialdemokratiska politiken alltid gått ut på att skapa en
bättre framtid för alla.”
Nej, jag uppskattar
definitivt inte den politik som förs av regeringen – men jag avskyr den politiken
just därför att den inte går ut på att vi ska kunna gå in i framtiden ”ensamma”
och ”oberoende”.
Går man tillbaka till
arbetarrörelsens rötter så ser man där hur motviljan mot att vara beroende av
andra är en av de starka drivkrafterna. Den starka staten hade byggt en sådan
allomfattande maktstruktur att du var beroende av allt och alla. Och du hade
inte valt detta beroende. Eller vem du var beroende av.
Vi är alla ensamma. Det
måste väl ändå vara själva utgångspunkten för all radikal och frihetlig och
folklig politik – och det krav som denna insikt ska leda är att du själv
måste få kunna välja vem du vill behöva, vem du vill vara beroende av och i
vilka sammanhang du vill ingå. Och inte vara beroende av att ett parti vill
skapa ”en bättre framtid för alla”.
Är min tankegång utopisk?
Jag tror det är mer
utopiskt – i meningen verklighetsfrämmande – att tänka sig att människor för
all framtid kommer att acceptera de olika former av underkastelse och
beroendeförhållanden som stat och överhet, ledningarna för monopolföretag och
partier i olika former erbjuder.
Folke Dahlberg menade att
de som söker sig till havet gör det för att förlora sig själva, komma bort från
sig själva och det som skapat dem. De som liksom Dahlberg föredrog insjön
vatten gjorde det därför att de där trodde att de skulle kunna finna sig
själva.
Kanske borde det socialdemokratiska
partiet genomföra nästa rådslag samlade runt en insjö?