Rasism 2: Ett bussigt samhälle

Står vi inför ett samhälle där det till och med är stopp i gräddfilen?

Jag sitter i en fullpackad buss med andra som precis som jag nyss sett Sverige möta Kroatien på bortaplan år 2005. Bussen lyckas backa ut från sin parkeringsplats och sedan är det totalt och orubbligt stopp i trafikkaoset runt Maksimirstadion. Vi rör oss inte en millimeter den närmaste timmen. Men med alltmer stigande förundran märker jag hur många av mina medpassagerare börjar hojta och skrika till chauffören att han ska sätta fart och tillrop som ”Men kör då för helvete” gör att den lille mannen därframme vid den stora ratten ser rädd och förvirrad ut. Det finns ju helt enkelt ingenstans att köra. Vi sitter fast.

Ungefär så upplever jag den politiska debatten i Sverige i dag. Landet sitter fast men allt de som sitter i bussen förmår göra är att skrika: ”Men kör då för helvete! Kör”. En del av dem vill förstås att bussen ska köra åt vänster, andra vill att den ska köra åt höger – det beror på deras politiska böjelser. Och det gick ju att ta sig in på parkeringen så då måste det väl gå att ta sig ut … eller?

På samma sätt hanteras frågan om invandring, flyktingar och rasism i dag i Sverige.

Det hojtas om att de ska kastas ut eller släppas in beroende på om man ser dem som en belastning eller som behövlig arbetskraft.

Hur det gick den gången i matchen? Sverige förlorade med 1 – 0.

Och jag börjar få en känsla av att Sverige är på väg att förlora en match till.

När jag ser tillbaka på kaoset vid Maksimirstadion så inser jag i efterhand att det förnuftiga hade varit att lämna bussen och gå till fots. Den satt ohjälpligt fast. Inga rop, besvärjelser eller svordomar kunde ändra på det.

Kanske är det så att Sverige också sitter fast. Kanske är det så att det inte är någon idé att diskutera om vad vi ska göra med dem av utländsk härkomst som är här men utan försörjning eller med dem som vill komma hit. Inte som Sverige ser ut i dag. Vi kanske måste kliva av bussen? Byta samhällsmodell.

Ibland känns det som om jag lever i ett land där marknaden aldrig på riktigt tillåtits att fungera. Jo, jag vet – bland mina vänner – och fiender (låt oss säga bekanta då) i vänstern lever uppfattningen att allt elände vi upplever beror på att marknaden dominerar allt – att allt och allting är på väg att bli en vara.

Men marknaden har aldrig fått fullt spelrum i Sverige, sedan 1930-talet har landet fungerat genom kompromisser mellan företrädarna för arbetar- och folkrörelser och representanterna för de stora bolagen – och statens uppgift har varit att strukturera samhället – genom offentlig sektor och bidrag till såväl näringsliv som hushåll. Samhället har varit reglerat och genomkontrollerat och fungerade länge väl genom Sveriges ställning som exportnation – en ställning som förstärktes efter andra världskriget.

I dag ser världen helt annorlunda ut. Kan tyckas vara en självklarhet på gränsen till att vara en plattityd. Desto mer skrämmande är det då att politiker, fackföreningsledare, direktörer och ämbetsmän i staten låtsas som om det fortfarande är 1956 och tävlar om vem som mest påminner om Tage Erlander.

De sitter kvar i bussen och tjoar. Kör till höger! Kör till vänster! Kör rakt fram! Backa (ja, miljöpartisterna då förstås …)!

Men det är dags att kliva av bussen och fundera på vad en verkligt radikal politik till förmån för det arbetande folket skulle innebära. Det innebär inte att det inte skulle vara en politik som gynnar alla – även om den ensidigt strävar efter att förbättra det arbetande folkets position och villkor. För en sjuka i Sverige i dag i politiken är att man låtsas prata som om man var företrädare för alla och som om de allra flesta tillhörde någon slags medelklass och alla ska de lockas med hjälp av avdrag och bidrag. Detta är en av de saker som visar att marknadsekonomin aldrig riktigt fått fäste i Sverige. Om den fanns och fungerade och dominerade i Sverige så skulle det vara självklart med tydliga konfrontationer och hårda förhandlingar på arbetsmarknaden. Men det vi ser istället är hur företagare, politiker, fackföreningar och statstjänstemän brottas – inte med varandra – utan med den gemensamma problemställningen: ”hur ska allt kunna förbli som det var”.

Om vanligt folk går med på detta och röstar på den som de tror allra mest kan bevara det som fanns i går – då kommer de att stå där som stora förlorare. De kommer att sitta kvar i en buss som aldrig rör sig en millimeter.

Så i morgon pratar vi om den första åtgärden som måste till för att vanligt folk ska ha en chans – och för att vi ska kunna integrera människor av utländsk härkomst.

Och det är … platt skatt.