måndag 25 mars 2013

Lyra utan strängar


Det som i dag ska passera för dagstidningar i Sverige blir allt mer bärare av en allt barare, naknare okunskap.
Kunskap anses av någon obegriplig anledning vara för kostsamt. Varför har jag aldrig riktigt förstått. De som skriver korkade saker får väl betalt? Varför inte istället betala människor som skriver åtminstone normalbegåvade alster? Kan det kanske bero på att de som beställer och betalar själva inte kan skilja dumt och klokt, på kunskap och okunskap? Jag tror alltmer att så är fallet. Ägarnas lust att spara kan inte vara hela förklaringen.
När jag efter måndagens vanliga pass i Vasalundshallens bassäng sätter mig i bastun bläddrar jag mig igenom helgens kulturbilagor. Varför läsa dem under helgen och bli på dåligt humör – bättre att läsa dem i bastun efter ett hårt pass när man är för trött för att slösa tid på ett utbrott.
I DN:s Boklördag fångas jag av Lyra Ekström Lindbäcks essä om litteraturkritikens förfall och hur den ska räddas. För henne är problemet att kritikerna är fixerade vid böcker – ja, ni vet böcker – sådana som står i bokhyllan i olika format; inbundet, kartonnage, danska band, pocket … och nej, jag ska inte skrämma Lyra med att gå in på olika former av bindningar – säger jag halvfranskt så kommer hon säkert att tro att jag talar om något annat – för henne är böcker bara ”böcker” – något som tillhör en svunnen tid och som hindrar sökandet efter verklig kunskap:
”Kritikern måste följa de spretande hänvisningarna in i hundratals återvändsgränder, googla citat och namn och klicka sig vidare i timtal innan hen får korn på något relevant”.
Vill du ägna dig åt kulturkritik så ska du ut på internet och googla.
Jag finner det helt oproblematiskt att en ung människa som Lyra Ekström Lindbäck är både obildad och uppblåst, sådana ungdomar har det alltid funnit.
Mer problematiskt kanske jag finner det att en stor tidning trycker smörja som det här:
”Att undersöka ärendet hos en text är inte detsamma som att slå fast ett politiskt budskap”.
Tack Lyra, nu kan jag äntligen börja orientera mig i böckernas värld!
Att DN trycker detta är givetvis därför att man liksom SvD vill fortsätta att begrava kvalificerad kulturkritik – vad ska man med kritiker till när man kan städsla Lyra och hennes kompisar som googlar citat och sätter ihop till texter.
Finfint!
Visst behöver kritikern kunna orientera sig på internet. Den kompetente kritikern har aldrig tvekat att använda de senaste landvinningarna när det gäller att söka elelr förmedla kunskap.
Men detta frenetiska kringflackande på internet måste bygga på en ordentlig bildning – ja, du ska fanimig kunna klassikerna, du ska ha läst de stora filosoferna inte bara i kompendieform, du ska ha kunskap om historia och ekonomi – det räcker inte med att du kan dubbelklicka på musen.
Och visst – allt färre kritiker uppfyller de kriterierna – men det innebär inte att vi ska sänka kraven ytterligare.
Men vad jämrar jag mig egentligen över – det är väl bra att DN gräver sin egen grav – mer plats åt oss som vill skapa något nytt.

tisdag 26 februari 2013

Annie Lööf och behovet av en aristokratisk arbetarrörelse


Det är märkliga tider – jag, Åsa-Nisse och Klabbarparn – den nya tidens verkliga radikaler – 
vi vill inte vara som alla andra. Vi förstår inte ens varför alla andra är som de är.

En sak fascinerar mig med svensk politik … kanske mer än något annat – och det är det tvång så många politiker verkar känna att visa att de ”är som alla andra”.
Det var därför Maud släpade upp folk till Västerbotten, det är därför Annie Lööf släpar allianskollegor till Småland. Det är därför politiker ställer upp i olika former av pratshower och berättar vilket hårschampo de använder, det var därför Göran Persson dansade med en ko i ett barnprogram.
Jag vrider och vänder på frågan om varför Annie Lööf vill att de andra alliansledarna och vi ska få komma hem till henne.
Vad är det hon vill bevisa med detta?
Att hon har ett hem? Att hon är en mänsklig varelse och inte en av de där pumporna som kläcktes i garderoben i ”Världsrymden anfaller”.
OK, Annie, vi tror dig – du är inte en alien. Finns det något mer du vill bevisa? Förlåt, vad sa du? Att du är som alla andra?
Men snälla Annie. När ska du lära dig följande – människor vill inte ha politiker som är som alla andra – vi vill ha politiker som INTE är som alla andra. Vi vill politiker som säger:
”Jag tycker så här. Vad ni tycker bryr jag mig väl inte så där mycket om. Gillar ni det jag tycker så rösta på mig. Om inte så …”
Vi vanliga människor blir misstänksamma när någon jobbar så hårt för att visa att han eller hon är som ”alla andra”.
Det där med att visa upp ett visst sätt att vara som antas överensstämma med hur medelsvensken lever är inget annat än folkförakt, varför skulle människor vilja välja ledare som inte är mer bildade och handlingskraftiga än de själva? Det vore väl ganska korkat?
Jag har en stark känsla av att människor längtar efter politiker som INTE handlar färdigtacos till fredagsmyset och som INTE gillar karaoke.
Vad svenskar i dag glömmer är att deras egna folkrörelser för 120 år sedan och några årtionden framåt; arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkligheten – var aristokratiska i sina ideal – de trodde att individer som utgjorde det vanliga arbetande folket genom tanke och handling kunde adla sig själv – och ersätta de styrande skikten och styra sig själva.
Och vad har vi i dag? En borgerlighet som gör allt för att få oss att tro att de gillar Åsa-Nisse och tunnbrödsrullar med räksallad – mer än vad folkrörelsernas folk gör.
 Det är där kulturkampen står numera – om vem som har sämst smak.
Alltmedan folk i allmänhet väntar på riktiga politiker som inte jönsar sig.

måndag 18 februari 2013

Vådan av att inte ha en lokal

Jugoslavien i början på 1990-talet, krig – konstigt nog – så mycket fotboll som man spelade över republikgränserna innan dess...

De flesta hånade Birgit Friggebo när hon för 20 år sedan uppmanade skrämda invandrare att fatta varandras händer och sjunga ”We shall overcome”.
Och jomenvisst, det var väl ett litet märkligt agerande.
Men har vi kommit så mycket längre i vårt tänkande på de två decennier som gått, eller är det snarare så att de flesta välmenande människor i dag tänker som Friggebo?
Jag har grubblat på det i en vecka, alltsedan jag hörde ett radioprogram som sändes från Fryshuset. En hel eftermiddag diskuterades rasism och integrering – vad ska vi göra?
Alla som yttrade sig  hade samma svar, men i litet olika varianter.
”Dialog” och ”samtal” var viktigt. ”Man måste lära känna varandra”.
Och alla tjatade om att vi ”Måste skapa mötesplatser”.
Så ju mer människor i Sverige som tillhör olika nationaliteter, kulturer, religioner och sociala skikt träffas – desto mer bättre kommer vi att förstå varandra var budskapet; om vi lyssnar på varandras musik, äter varandras mat och kollar varandras TV-serier samt spelar fotboll och biljard med varandra då sker den stora förbrödringen.
Men vilket struntprat.
Fråga oss som vet hur det var i det forna Jugoslavien under 1990-talet. Där fanns det inte många platser för möten mellan nationaliteter, kulturer, religioner och sociala skikt – hela landet var nämligen en enda förbannat stor mötesplats. Det fanns inget avstånd i någon mening mellan de olika folken, eller någon okunskap om ”de andras” kultur och mentalitet.
Ändå höll vi på och tog kål på varandra så mycket vi bara orkade i några år.
Orsaken var att först kollapsade ekonomin, sedan kollapsade det politiska systemet och för att säkra sin makt underblåste lokala eliter nationalism för karva loss en egen bräda ur det sjunkande skeppet – och med hjälp av den brädan hoppades de hålla sig flytande.
Lärdomen är ganska enkel.
Finns det inte jobb åt alla, finns det inte pengar så vi kan ha fungerande skolor, sjukvård och omsorg – ja, då ger sig folk på varandra – och de kommer att välja att göra det under nationalistiska banér eller bakom religiösa standar – för det är liksom litet finare. Ni kan stå där och sjunga vad ni vill på vilken mötesplats ni vill.
Utan jobb och försörjning gör folk varandra illa. Har de inga jobb att gå till drar de på sig uniformerna.
Så snälla – istället för denna välmenande kretinism om att skapa mötesplatser eller ordna fotbollsturneringar eller ha små folkfester i parker där vi ska se varje folk skuttande framföra just sin folkdans – kan vi istället inte börja diskutera det viktiga; hur får vi en fungerande ekonomi.
När vi väl har det så kan jag försäkra er att rasismen försvinner med undantag för en och annan liten förvirrad foliehatt, men då kan vi ge dem ett hem på Skansen, en egen liten stuga. 

torsdag 31 januari 2013

Inte bara i Indien


… en dag lär de slå tillbaka …

Åh, alla dessa efterblivna nationer i tredje världen där kvinnor hela tiden utsätts för övergrepp av varjehanda slag. I västvärlden däremot är vi så mycket mer utvecklade och civiliserade när det gäller mäns relationer till kvinnor. Jo, kvinnorna får inte lika mycket  i lön och inte lika många styrelseplatser – men vi är snälla mot dem. Men därute i resten av världen där misshandlas, våldtas och mördas kvinnor.
Eller?
Jag önskar det vore så. Då skulle man enkelt kunna säga att övergrepp mot kvinnor följer av att ett samhälle eller en kultur är mer efterbliven, och allt skulle fixa sig ju mer utvecklat samhället blev. Fler mobiltelefoner innebär färre våldtäkter … på ett ungefär
Aftonbladet har nu en serie reportage betitlade ”Våldtäkternas stad”. Den staden antas ligga i Indien.
Jag som trodde den låg i Louisiana, USA, där en man nyligen arresterades i Marrero efter att ha våldtagit en 4-åring. Ungefär samtidigt arresterades en man för att ha våldtagit en 83-åring. Också i Marrero, Louisiana.
Marrero borde väl därför på något sätt kunna göra anspråk på att vara våldtäkternas stad.
Eller kanske är det Cleveland i Texas där 20 män (ja, vetefan om man kan kalla dem män) våldtog en elvaåring. Eller så är det Richmond i Kalifornien där sex män nyligen våldtog en femtonåring.
Eller kanske är det Chicago där sex personer våldtog en sextonåring.
Eller kanske vi ska fundera på att det anmäls en våldtäkt var sjätte minut i USA. Och jo, vi tänker samma sak du och jag, det är de anmälda våldtäkterna vi talar om då. Vi pratar inte om de våldtäkter som begås mot kvinnor eller flickor som är så sönderslagna efteråt att de inte orkar eller vågar ta sig till polisen för att anmäla en våldtäkt. Eller som inte går till polisen därför att de anser att de inte är värda bättre än att bli våldtagna och slagna. Varje år mördas i USA minst 1.000 kvinnor av en man de i någon mening har ett förhållande med.
Och hur vi än väger och mäter våldtäkter och övergrepp mot kvinnor så är inte någon plats i Indien ”Våldtäkternas stad” – den platsen ligger med största säkerhet i Sydafrika  (som ju är ett något mindre land än Indien) som varje år har 60.000 anmälda våldtäkter – enligt polisens beräkningar så anmäls bara en tiondel av våldtäkterna (den beräkningen verkar i och för sig märklig med tanke på invånarantalet – men antalet anmälda våldtäkter är illa nog.)
Eller så finns den platsen i Kongo eller Mali.
Eller … ?
Det är det som är så dumt med utnämnandet av en plats till ”Våldtäkternas stad” – det är ett försök att förvrida vårt seende – att få oss att tro att våld mot kvinnor är koncentrerat till en plats i världen när det i verkligheten är en alltför vanlig del av kvinnors vardag … överallt.
Men visst är våldet vanligare och grövre i de samhällen där klassklyftorna är som störst. Kanske faller domen just därför desto hårdare över våldtäktsmän i den mer utvecklade delen av världen.