Jag förstår inte riktigt varför Nina Björk får mig att vilja
gå ut till bilen och åka till Ullared och under hela färden på 50 mil trycka i
mig sockerbomber badande i trögflytande transfetter – och vid varje bensinmack
vi stannar vid ska jag rusa ut och köpa korvar som stekts i tolv timmar. Och
väl framme vid Gekås ska jag fylla en stor shoppingvagn med mängder av billiga,
grälla och fula ting. Ju fulare desto bättre.
Björks lust att protestera mot konsumtionssamhället får mig
att vilja protestera mot henne genom att konsumera just allt det hon föraktar.
Kanske som en solidaritetshandling med dem som handlar dessa ting. Hon föraktar
inte bara tingen utan också dem som köper dem.
Just detta är exakt vad som händer när jag läser intervjun
med Björk i dagens DN, och jag försöker förstå vad det är som retar mig, och
jag tror det är följande saker:
1.
Den intellektuella slappheten. Björk säger att
vår värld inte klarar av de nuvarande konsumtionsmönstren – de kommer att leda
till klimatkollaps och undergång. Vad vi ska göra åt det? Ja, se det har hon
inget svar på. Hon vet inte, säger hon.
Det gör det hela mycket märkligt – den som
med sådan säkerhet kan uttala sig om att världen kommer att gå under måste väl
också kunna uttala sig om vilka mekanismer som ska justeras och hur maskineriet
ska byggas.
Litet lustigt är det också när hon
poängterar att allt hon vill ägna sig åt är att läsa, skriva och tänka. Vara
intellektuell.
Men var det då för helvete, människa och
inte en allmän gnällspik och domedagsprofet.
2.
”Von oben”-attityden. Reportern beskriver
ingående hur det är i Björks hem. 140 finfina gamla kvadratmeter, högt i tack,
stuckaturer – shabby chic-inredning och allt som därtill hör. Men Björk har
sitt och makens kulturella kapital att luta sig mot – konsumtion av det som
gemene man konsumerar skulle bara minska deras kulturella kapital
– möjligen kan de bli sedda shoppande på IKEA eller Ullared som en ironisk
gest.
Att
människor i dag ägnar sig åt konsumtion som jag också finner idiotisk och som
bara håller dem kvar i mönster som gör dem maktlösa – är paradoxalt nog för dem
som konsumerar ändå ett slags utslag av motstånd – ett sätt att bevisa sitt
värde; jag konsumerar alltså finns jag.
Likheten
mellan mig och Björk är att vi båda finner beteendet fel – men det viktiga
är att det finns två avgörande skillnader mellan henne och mig.
Det
ena är att jag fylls av en slags ömhet och sorg över dem som för att göra
vardagen uthärdlig konsumerar usla saker – vare sig det gäller mat eller
möbler. Björk verkar mest fylld av förakt – proletärernas sug efter socker och
sprit och en ny bil hotar världen såsom hon känner den.
Det
andra är att hon vill lösa allt genom att begränsa och hindra vanligt folks
konsumtion. Hon tror inte att konsumtion löser något. Det gör jag. Men
människor ska ges möjlighet att konsumera de goda, hållbara tingen. Ge alla
lust till och möjlighet att köpa Malmstenmöbler och Morristapeter istället för
smäck från IKEA. Låt oss konsumera mera. Men låt oss konsumera bättre ting. Vi
har rätt till det.
Björk tillhör helt enkelt den pladdrande klass som livnär
sig på att uttrycka att hon inte riktigt trivs i kulturen och i det moderna
samhället finns det alltid en marknad för sådana åsikter. Hon kommer alltid att
kunna klara sig på det så länge det finns andra som producerar och konsumerar.
De gör att hjulen snurrar och de ger henne också något att kritisera så hon
själv kan snurra runt på åsikternas dansbana.
Men vore det inte bättre om folk försökte ta kontroll över
sina liv istället för att lyssna på hur Björk försöker intala dem att de ska
tillåta andra ta kontroll över deras liv och begränsa deras möjligheter att
leva?