Gruppterapi i mörker

Det finns en strömning i miljörörelsen som innebär att man ägnar sig åt att ge hushållen dåligt samvete medan man samtidigt säljer avlatsbrev åt koncerner som fördärvar vår miljö.
Ett exempel på detta är Earth Hour – något som jag diskuterar i dag på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/29/l-r-en-gruppterapisession-i-m-rker

Det var inte bättre förr. Kommer ni ihåg Kompani C?

En annan massaker, för 44 år sedan.

Det händer att jag hamnar i diskussioner om Robert Bales, sergeanten som gav sig ut på en mordisk promenad mitt i natten och dödade 16 afghanska män, kvinnor och barn i Kandahar. De jag talar med brukar hävda att illgärningen visar sanningen om USA:s insats i Afghanistan.

Jag brukar då påminna om att president Obama med självklarhet omedelbart tog avstånd från dådet, och politiker i alla läger instämde: detta var ett totalt brott mot andan i USA:s väpnade styrkor. I media benämns Bales som ”Sergeant Psycho”. Bales inväntar sin rättegång och kommer att dömas hårt – om det blir till döden, till en lång vistelse i fängelse eller på psykiatrisk anstalt är oklart. Men han kommer att dömas. Det visar hur mycket USA utvecklats försöker jag avsluta, men när jag ser att ingen förstår vad jag menar så får jag dra efter andan och börja berätta om hur det var förr.

16 mars 1968 anför löjtnant William Calley sin män i kompani C i en massaker i My Lay. 504 vietnameser slaktas, Calley personligen mördar minst 22 stycken, bland annat ett spädbarn.

I den rättegång som följder dömer de sex medlemmarna av militärdomstolen Calley till livstids straffarbete.

Protesterna kommer att bli omfattande mot domslutet.

I Indiana halades delstatens alla flaggor till halv stång på guvernörens order

Jimmy Carter som fått ett oförtjänst gott rykte som anti-imperialist när han var president visade en annan sida som guvernör i Georgia då han uppmanade alla att protestera i en vecka med att köra omkring med helljuset på (som om det inte skulle räckt med de 504 som dog i My Lai – tydligen var en lämplig protest att försöka bidra med fler offer genom trafikolyckor på Georgias vägar, men Jimmy hörde nog aldrig till de där riktigt rationella politikerna.)

Delstatsförsamlingar ibland annat Kansas, Texas, New Jersey och Arkansas protesterade mot domen.

Opinionsundersökningar visade att 78 procent av befolkningen var motståndare till domen.

Hur stämningarna var visade sig mycket tydligt när Nixon lugnt kunde benåda Calley efter tre år, och det var tre år som tillbringats i bekväm husarrest med flickvän och privatsekreterare – eftersom Nixon omvandlat straffarbetet till just husarrest.

Så visst är det mycket man kan diskutera kring USA:s närvaro i Afghanistan, bara man inte får för sig att Bales massaker visar något om tillståndet i de Förenta staterna. Opinionen är i dag en annan. Opinionen är klokare. Mer upplyst. Men det innebär inte att de som har makten är det – men det innebär att de trots allt påverkas i sina beslut.

"Du skall bli havande och föda en son"

 "Oj, va fint, kan man få dem i olika färger också?"

I dag är det Marie Bebådelsedag, så vilken dag skulle kunna vara lämpligare för att diskutera frågan om havandeskap? Jag tycker egentligen inte om att diskutera ämnet eftersom jag så ofta i detta fall lyckas bli oense med alla andra eftersom jag hävdar att vi inte kan reglera andra människors lust till barn – men samtidigt så är ju inte alla lämpliga att sätta barn till världen. Hur hanterar man detta? Hur hävdar jag det jag menar är moraliskt rätt, hur lyckas jag övertyga andra utan att hemfalla överlägset moraliserande som leder till lagstiftning som inkräktar på individens fria vilja?

Det är litet märkligt att frågan om barnlöshet blivit så viktig i dagsdebatten i Sverige samtidigt som det finns några tiotals miljoner föräldralösa barn därute. De finns i en värld där svårigheten att få barn inte är det stora problemet utan problemet är omöjligheten att få en förälder till alla de små som saknar en familj.

Men därute i världen finns också andra stora problem – Indien skakas av stora klasstrider – men dessa skälvningar märks inte i Sverige. Kvinnor ställs utan män och familjeförsörjare därför att maken tar livet av sig i desperation över fattigdom och ständig för att inte säga omöjlig kamp mot jordägare och banker. De senaste tio åren har mer än 200 000 indiska bönder tagit livet av sig därför att de inte kan betala sina lån. Tiotusentals kvinnor har våldtagits av jordägares beväpnade styrkor för att injaga skräck i byarnas befolkning. I städerna mördas kvinnor därför att deras hemgift anses för liten eller bara för att de misshagar sin man eller svärmor.

I en situation som denna finns det debattörer som väljer att tala mot surrogatmödraskap därför att det finns indiska kvinnor som skulle sälja sin kropp som kläckningsanstalt för västerländska kvinnors ägg. Och det är klart dessa kvinnor inte gör det frivilligt. Det är klart att det är beslut tillkomna under vånda och ångest. Men de alternativ som står till buds kanske inte ens finns. Valet står kanske mellan att svälta eller att ge liv åt någon annans barn.

Jag vet inte riktigt med vilken rätt jag skulle kunna förvägra andra människor att sälja sina kroppar. För att jag ska motarbeta exploatering och feodalt förtryck? Alldeles utmärkta mål, men medan jag gör det så hinner de som exploateras och förtrycks dö svältdöden – och kanske är just försäljningen av den egna kroppen deras och deras familjers enda räddning.

Om det var så att Katrin Kielos och andra motståndare till att kvinnor blir surrogatmödrar i Indien konstant pläderade för stöd till det indiska arbetande folket och till exempel spred kunskap om den naxalitiska gerillans väpnade kamp för jord, demokrati och frihet skulle jag bättre förstå det. Men det gör de ju inte. De indiska kvinnornas situation verkar bli intressant först när den kan kopplas till införande av nya lagar och regler i Sverige.

Och orsaken är förstås att det inte är människors möjlighet till frihet som är det viktiga utan den politiska klassens möjlighet att kontrollera och reglera människors liv – här såväl som i Indien.

Vi måste skydda människor från att utnyttjas av andra, hävdar de. Argumentet i sig är svårbegripligt för utnyttjande kommer alltid att finnas – skiljer vi oss inte åt i form av olika mycket makt, i form av vår position i samhället så skiljer vi oss i form av kunskaper eller erfarenhet; i umgänget och utbytet människor emellan kommer alltid någon ut litet eller mycket sämre än de andra som deltar i utbytet.

Givetvis kan man lagstifta mot detta och säga att så får det inte vara, men i och med att ojämlikhet kännetecknar de flesta relationer så blir den stora frågan var gränsen ska dras, vilka ojämlika relationer ska vi reglera?

Är inte den ganska självklara lösningen att människor ska få göra vad de vill så länge de inte skadar någon annan och så länge inte handlingar framtvingas med våld? Och – nej, att känna sig tvungen av ekonomiska, sociala eller kulturella skäl räcker inte som grundval för att vi ska reglera för att ”skydda”. För då är vi tillbaka i en situation där vi måste reglera allt – för du, jag och alla andra gör just våra val på vad vi anser vara tvunget och nödvändigt för oss och vi väger då in ekonomiska faktorer eller andra skäl. Som Friedrich Engels konstaterade: ”Frihet är att inse vad som är nödvändigt.” Och vem är väl bättre lämpad att bedöma vad som är nödvändigt för en individ än just den individen?

Och är det så att människor vill hyra ut sin kropp så kan vi inte göra så mycket åt det eller om de vill betala för inseminering i olika former eller för att någon ska bli surrogatmor. Men vi ska inte låta skattemedel användas för detta – kan man inte få barn så kan man inte – det är inget som det offentliga ska betala. I en tid då vårdens resurser präglas av knapphet så finns det med självklarhet andra problem och behov som måste prioriteras. Men givetvis bör det kunna utvecklas försäkringsprodukter som man kan ta för sina barn och som de sedan kan överta – försäkringar som faller ut vid barnlöshet och som betalar behandlingar.

Personligen finner jag dock allt detta medicinska trixande med den egna kroppen eller med andras kroppar, som många barnlösa ser som självklart, som obegripligt.
Om vi åter blickar ut över världen ser vi att det stora problemet knappast kan vara att många vuxna inte kan få barn, utan att så många barn inte har några vuxna som i verklig mening älskar dem och tar hand om dem, de saknar föräldrar.

För dem som ser barn som viktiga, för den som vill känna den närhet och lycka det ger att uppfostra ett barn och se det växa – men som inte kan få barn – borde adoption vara en självklarhet. Att välja bort det alternativet för att istället kämpa för att sätta ett barn till världen som på något sätt har en biologisk koppling till en själv är för mig ett tecken på nästintill obegriplig självgodhet och inbilskhet. Vem är man om man tror att det är viktigt att just man själv sätter barn till världen när det finns så många barn att ta hand om? Alla de som sliter med konstgjorda havandeskap kanske ska ställa sig frågan om det inte finnas andra sätt att få uppleva föräldraskapet. En god förälder har distans till sig själv och sina egna behov – har man det om man väljer konstgjorda metoder istället för adoption?

Men återigen – självtillräcklighet och bristande empati med nödlidande barn är knappast något vi kan lagstifta eller reglera bort.

Förmätna feodala förmaningar. Prins Charles 3.

"Den här ska jag ha. Ni andra får tageltröjor."

Jag har just läst klart några texter av den brittiska historikern Sheilagh Ogilvie när prins Charles och Camilla inleder sitt statsbesök. Det är en av orsakerna till att jag inte ser prinsens ståndpunkter och intressen som utslag för den där litet mer allmänna prillighet som präglar den brittiska aristokratin (det är ju ändå det enda sociala skikt där männen fortfarande pudrar sina kalsonger och rakar handryggarna).

Ogilvie och hennes forskarteam har kartlagt konsumtionsmönster ibland annat England och Tyskland, från 1500-talet och fram till och med 1800-talet. Det som är tydligt är hur överklassen försöker begränsa och kontrollera de underordnade klassernas konsumtion och beteenden. Vad du får äta, hur mycket du får äta, när du får äta det och tillsammans med vem du får äta det finns det ofta föreskrifter för. Adeln förbjöd till exempel bönder eller hantverkare att bjuda in alltför många till sina bröllop. Storslagna fester var adelns privilegium, liksom att frossa eller klä sig i granna färger. Ogilvie berättar om vävarfrun Magdalena Schöttlin som 1708 straffas därför att hon anses bära en sjal som är alldeles för fin för någon med hennes ställning i samhället. I Tyskland var det också vid denna tid förbjudet att bära alltför vida byxor. Från 1200-talet till tidigt 1800-tal stiftades i Tyskland mer än 1300 lagar som reglerade de icke-adliga skiktens klädsel, ätande och drickande. Sedan slog den industriella revolutionen igenom och masskonsumtionen gick inte längre att hindra, och det var precis det som hänt i England 100 år tidigare. Den tekniska utvecklingen gjorde att allt bredare skikt kunde äta bättre, mer, klä sig mer varierat och till och med njuta av kaffe, te och tobak. I England var kanske överhetens kontroll ännu hårdare och mer genomförd, med ett omfattande och utvecklat system för angiveri. Den engelska adeln var synnerligen orolig för att om unga män fårn de undre klasserna klädde sig för färggrant så skulle de bli för klemiga och inte bli några bra krigare.

Tudortidens försök att kontrollera leverne och konsumtion med lagar upphörde vid ingången till 1800-talet.

Men däremot levde den inställningen kvar hos aristokratin i England. Det är därför prins Charles vill förmana oss och förklara för oss hur vi ska förhålla oss till allt – de anser sig ha rätten att göra det – men nu för de göra det genom att hålla tal, ge ut böcker, ge intervjuer – ja, helt enkelt tjata. Domstolarna kontrollerar de inte längre.

En viktig sak har dock skett – när de tidigare skulle markera sin överhöghet och att de var finare än vi här nere så gjorde de det alltså genom förbud och regler för att vi inte skulle kunna göra samma saker som de.

I dag så försöker de få oss att äta samma saker som de gör – just därför att de vet att alla inte har råd med det, också ett effektivt sätt att visa sin överlägsenhet.

Det går också en rak linje från Elisabeth I till prins Charles i deras fasa för vad underklasserna ska ta sig till om man inte reglerar deras umgänge på lokal och vad de dricker där. Här finns den ständigt närvarande fasan för vad de lägre stånden ska ta sig till om de tillåts träffas på egen hand utan övervakning – överheten är egentligen bara trygg är när den ser menigheten i uniform eller på idrottsplanen, eller krökt nere i gruvgångarna eller på åkrarna.

Rester av sådan regleringsmentalitet dör dock aldrig ut riktigt ens efter industrialismen och masskonsumtionens genombrott – ett tecken på detta är den märkliga debatten om öppettiderna under sommar–OS i London i år. Ska de justeras? Det är nämligen så att butiker vars butiksyta överskrider en viss kvadratmeteryta inte får bara ha öppet sex timmar på söndagarna. Rationellt och logiskt eller hur?

Det är i den andan prins Charles verkar, han ser sig som en representant från en tid då de med litet finare blod och som visste vad som var bäst för oss med litet sämre blod fick bestämma.

Det är därför han är så omtyckt av delar av miljörörelsen och av hälsobyråkrater över hela världen – för de vill också hålla efter oss eftersom vi inte vet vårt eget bästa.

Att springa ifrån de sociala problemen. Prins Charles 2.

"Har ni svårt att hålla mungiporna uppe?

 Jaha, men kan ni åtminstone hålla överläppen styv?"

När jag ser TV–bilderna från prins Charles och Camillas besök i Fryshuset ser jag två människor som utstrålar frid. De ser lugnt förnöjda ut när det betraktar ungdomarna som åker skateboard upp och ner i ramperna eller spelar basket.

Charles gillar ungdomar som idrottar. Då blir ungdomarna trötta. Då ställer inte ungdomarna till ofog och bråk.

När många av Storbritanniens städer skakades av upplopp och plundring förra sommaren så var prinsen bekymrad och en av hans förklaringar till det som skedde var: ” Det finns inte tillräckligt med sysselsättningar utanför skolschemat – organiserade matcher eller andra aktiviteter som tröttar ut dem. Man har så mycket energi och aggressioner i den åldern.”

Och på Fryshuset får ungdomar chansen att röra ordentligt på sig, så att de blir så utmattade att de inte orkar gå med i ett gäng – för gängbildningar var också en av Charles förklaringar till upploppen: ”Halva problemet är att ungdomarna går med i gäng därför att det är ett rop på hjälp och de söker efter något som ger en känsla av gemenskap.”

Som Brendan O´Neill på ett ingående sätt diskuterat på Spiked så är det där med att förklara social oro med aktiviteter från lömska, kriminella gäng från ungdomar i underklassen något som den brittiska politiska eliten ägnat sig åt länge; ficktjuvsligorna i Oliver Twist, upploppen mellan Mods och Rockers, fotbollshuliganer och så dagens gäng som påstås på något sätt vara inspirerade av gängkultur i Los Angeles.

Men hur stora är de brittiska gängen? Enligt Home Office så hade knappt en femtedel av de gripna efter upploppen någon slags gängtillhörighet. Och inget säger att gängtillhörigheten i sig var en pådrivande och organiserande faktor för dessa tjugo procent.

Och vad är ett gäng? Definitionerna är oklara. Hur många är de? 171 gäng i London, säger polisen. Hur många gängmedlemmar finns det? 376, säger Home Office. Ganska små gäng eller hur?

Och Blair talade om de farliga gängen redan på 1990-talet, precis som Cameron gör i dag. Social oro förklaras inte med sociala problem utan med asociala gäng, onda krafter som verkar i det fördolda.

Prins Charles lösning på det hela är som sagt att ungdomarna ska springa sig trötta, sedan ska de lära sig ”självkontroll” eller som hans Camilla uttryckte det när de besökte offer för upploppen: ” Show that spirit of true Britishness that is so important.”

Idrotta, tig, lid, var brittisk. Uthärda! Stiff upper lip! Det recept den brittiska överklassen alltid skriver ut åt samhället när gör underklassen har ont. Men detta förhållningssätt med rötter i en feodal, eller åtminstone förmodern kultur finns i Sverige också, så jag förstår om Charles verkar trivas här, vi har kommit ganska långt när det gäller att anamma hans förklaringsmodell och hans lösningar. Våra problem beror på farliga gäng från främmande kulturer; syrianer i Södertälje, juggar i Stockholm eller albaner och turkar i Malmö.

Så då kan vi diskutera polisåtgärder eller större möjligheter till att idrotta för dessa ungdomar istället för att diskutera hur vi ska få en mer flexibel arbetsmarknad, hur det ska bli lättare och billigare att anställa personal eller starta företag i förorterna, eller hur skolorna ska bli bättre.

Men vi verkar satsa på feodala förklaringsmodeller istället för företagande.

I morgon: Därför vill eliterna kontrollera hur du lever

Blått blod inte bra för den gröna rörelsen. Prins Charles 1.

Ett nöt klappar ett annat.

En av Europas mest reaktionära kungligheter är på statsbesök i Sverige. Jo, jag vet vad ni tänker: ”Menar du prins Charles, han som ville framleva sina dagar som Camillas tampong? Är han reaktionär? Jaha, men han är väl ändå ganska ofarlig, och vi ska väl vara ändå snälla mot människor med så utstående öron.” Jag håller med om det där med öronen, men man får ett frikort för attacker på vingmutterskallar om man har en så stor näsa som jag och det tänker jag utnyttja.

För det finns de som säger emot mig och menar att Charles är en finfin kille – se bara vad han ska göra i Sverige; besöka Saltå Kvarn och Fryshuset och det kommer sig av han är intresserad av miljöfrågor och bekymrar sig om den uppväxande ungdomens sociala villkor.

Men det är just hans inställning i dessa frågor som gör honom till en reaktionär, och en farlig sådan – för han har med tiden blivit en opinionsbildare som fått stort genomslag – även i miljörörelsens mest efterblivna delar.

Hans senaste bok, den nyligen utkomna ”The future of food” är ett tal som han höll i Washington i slutet på förra året, där han hävdar att hållbar matproduktion innebär ” … en form av jordbruk var belastning på det lokala ekosystemet inte överskrider vad detta kan bära och som utgår från att jord är planetens viktigaste förnyelsebara resurs.”

Han hävdar också att framtidens matproduktion absolut inte ska: ” … vara beroende av kemiska bekämpningsmedel, konstgödning eller genmodifiering.”

Och så där kan man väl tycka om man som prinsen äger 50.000 hektar, då kan man väl bara vandra ut på markerna och blir man sugen så säger man åt rättaren att avliva ett lamm och dra upp några ekologiska morötter som kan anrättas i slottsköket.  Har man så där mycket odlingsbar jord till sitt förfogande, och haft det sedan Vilhelm Erövraren klev i land 1066 så tycker man väl att det är den viktigaste resurs som finns. Alla vi andra – vi tycker nog att människans intelligens och förmåga att utveckla och utnyttja jorden är vår viktigaste förnyelsebara resurs. I det utnyttjandet så är det inte fel att använda kemiska bekämpningsmedel eller genmodifiering – det behöver inte alltid innebära att jordens utarmas eller maten blir sämre – det beror på vilka bekämpningsmedel som används eller vad som genmodifieras och hur. Att som prinsen totalt avvisa all form av teknisk utveckling av jordbruket är detsamma som att hävda att vi andra – vi som inte har 50.000 hektar där potatisen kan växa och korna beta – vi ska äta mindre och sämre.

Jag är för ekologiskt jordbruk och ett hållbart samhälle – just därför är jag också för att vi tar varje vetenskapligt framsteg i bruk för att öka matproduktionen och säkra dess kvalitet.

Den filosofiska grundvalen för prinsens tänkande hittar man i hans förra bok: ”Harmony. A new way of looking at our world.” Läsningen visar att betraktelsesättet knappast kan kallas för nytt, det är en reaktionär och tillbakablickande bok. Allt var bättre förr, ängarna var grönare, skogarna tätare och pigorna hade tjockare lår. Den ordning som fanns får inte röras, då blir allt sämre. Lugn, ro, stillhet och harmoni ska eftersträvas.

Men balans är inget tillstånd som vi ska eftersträva, utvecklingen rör sig framåt hela tiden, det gör den vad än jag, du eller prinsen tycker och vill. Så det bästa sättet att uppleva harmoni är att bejaka förändring och teknisk utveckling.

Så jag förvånas inte över att prinsen under sin svenska visit ska besöka antroposofernas Saltå Kvarn, monarki och vidskeplighet hör på något sätt ihop, och det borgar för att gästen och hans värdar en fin gemensam fikastund på kaféet i Järna.

I morgon: Prinsen och ungdomsbrottslingarna.