Rasism 1: Strutsar och dumstrutar.

Svart och vitt? Jo, på sätt och vis, Det du ser är en pepparströare och ett saltkar. Inget annat.

Om du vandrar genom Rinkeby eller Tensta eller varför inte Rosengård så kan du förledas att tro att den manliga befolkningen jobbar skift och att det är nattskiftet som nu tillbringar sin lediga tid på kaféer eller i olika samlingslokaler.

Eller så antar du att de som anställer folk inte tagit den där näpna texten till sitt hjärta – den där om att Jesus älskar alla barnen ”röd och gul och vit och svart”. De svarta har liksom blivit över, för att inte tala om de bruna eller vita i de fall då de är svartmuskiga. De har inte skiftjobb att gå till. De har inga jobb överhuvudtaget.

Nu verkar det finnas de som tror att allt i ett slag skulle förändras om vi förbjuder vad som kallas rasistiska stereotyper. In med Tintin och Lilla hjärtat i giftskåpet, gör klipp i filmer – bort med alla bilder och ord som på något sätt kan tolkas som nedsättande av någon grupp.

Och när vi vaknar upp dagen efter det att denna moraliska upprustning i anti-rasismens tecken är klar så kommer alla att ha jobb – inte bara svennebananerna.

Eller … så kommer vi att konstatera att det är som dagen innan, det vill säga inte ens alla svennebananer har ett jobb. För Sveriges problem är inte att det finns för många uttryck för rasism – Sveriges problem är att det finns för få arbetstillfällen.

I tider som dessa så brukar det vara ganska naturligt att de arbeten som finns till största delen går till dem som har sina rötter i landet. De som kommit dit nyligen och på olika sätt har en hudfärg, kultur eller religion som avviker från det nya landets har svårare att få jobb än landets egna invånare. Så är det, så har det alltid varit – överallt – och det kommer vi inte att ändra på genom att förbjuda bilder som avbildar svarta eller asiater på ett stereotypt sätt eller genom att på olika sätt bestraffa folk som säger ”neger”.

Desto mer förundrande är att läsa och höra alla dem som säger sig företräda ”sitt folk” eller ”sin kultur” eller ”sin religion” eller till och med ”alla” som är diskriminerade på grund av hudfärg eller tro – man kunde tycka att dessa representanter skulle komma med förslag på hur arbetsmarknaden ska förändras, hur nya jobb ska skapas och hur ekonomin ska struktureras. Men istället är allt de kommer med listor på sådant som ska förbjudas – eller så kommer de med förslag på regleringar vars syfte är att ge bruna och svarta och svartmuskiga en fördel när de alltför fåtaliga arbetena ska tillsättas och fördelas.

Människor i gemen får det inte bättre av detta. Inte på något sätt. Men de som får det bättre är de som vill censurera och reglera – för då ökar de sitt kulturella kapital och får lättare att själva skaffa sig jobb i kulturliv, i organisationer och den offentliga sektorn. De blir professionella anti-rasister, schamaner med uppgift att fördriva rasismens onda andar med hjälp av trollformler.

Vad vi nu upplever i Sverige är en skendebatt som bara växer i omfattning. Istället för att diskutera de verkliga problemen i ekonomin och på arbetsmarknaden så ägnar vi oss åt meningslösa strider kring symboler och företeelser som inte har någon som helst betydelse för invandrares eller svenskars välstånd och välfärd.

När Martin Luther King och Malcolm X kämpade för de svartas rättigheter – prioriterade de då kampen mot ”blackface”–figurer? Nej, och det var ju inte precis för att det var brist på dem i sydstaterna. Istället ägnade man sig åt organisera de svarta så att de kunde kräva sin rätt genom att registrera sig som väljare, genom bojkotter av rasistiska affärsidkare och genom civil olydnad. Inte ser du dem som ropar på förbud mot rasistiska symboler ägna sig åt sådan verksamhet i Sverige i dag.

Vårt problem är inte att rasister vandrar på våra gator med Ku Klux Klan–strutar på huvudet, vårt problem är att människor som påstår sig vara anti-rasister vandrar runt i kulturdebatten med dumstrutar på huvudet; men alltför få vill se det.

Men vad borde då debatten gälla istället för Lilla hjärtat, Tintin och vad en pensionerad sportkommentator säger?

Jo, det förklarar jag i morgon … då diskuterar vi arbetsmarknad, fackföreningar och företagande.