En trio som botar lika litet som en Treo

De här killarna – och tjejerna – skulle aldrig kommit på tanken att ropa på staten för att få hjälp. 

Men i dag ropar "vänstern" på staten för att den ska "hjälpa" även dem aldrig bett om det.

Vandrar ni genom Stockholm i kväll och förundras över att ni bara ser likgiltiga människor med tom blick? Förklaringen är att alla fina och goda människor är på Södra Teatern där de lyssnar på Nina Björk, Kajsa Ekis Ekman och Rasmus Fleischer som samtalar om ”konsumtion och kapitalackumulation, om människan som vara och redskap inom den kapitalistiska samhällsstrukturen.”

I DN förklarar Björk i dag att det är många som inte accepterar att människan blir en vara.

OK.

Men vad är alternativet?

Och när det gäller att vara en vara så är jag hellre mycket det och säljer det jag kan sälja till marknaden – givetvis vill jag ha ut mesta möjliga för min förnämliga insats. Det är därför man kan starta fackföreningar som försvarar ens intressen.

På det här blir det enkelt, rakt, rättvist. Man möts på marknaden och köper och säljer, Ibland säljer man sig själv – men självklart hellre det än stå med mössan i hand i ett samhälle där marknaden försvunnit och all verksamhet regleras av staten.

För en tjurig koleriker som mig, som har litet svårt att anpassa mig till att tycka det som de styrande skikten (oavsett politisk färg) är politiskt korrekt skulle det väl inte bli en sådan där jättekul tillvaro.

Marx hade inga problem med att människans färdigheter blev en vara – han såg det som ett stort framsteg jämfört med tillvaron i de feodala samhällen som marknaden och kapitalismen bröt sönder. Men det är tillbaka till en mer feodal ordning de tre vill föra oss; till ett samhälle där du är garanterad mat och husrum så länge du gör ditt anvisade värv. Förvisso ungefär likadan mat och likadant husrum som alla andra, men vad gör det eftersom konsumtion är fult?

Vad man får se på scenen på Södra Teatern är tre personer som gnäller över samhällsutvecklingen, men inte förstår den därför att de inte är marxister och därför kan de heller inte förklara vad som behöver göras. Och det är en ganska enkel sak … egentligen.

Under samhällets utveckling kommer ständigt nya typer av arbetsuppgifter och tjänster att skapas. Det en radikal människa då gör är att han eller hon organiserar de människor som dras till dessa sektorer för att finna sig en försörjning.

Se på USA under åren före och åren efter 1900. Järnvägar drogs fram, gigantiska farmer och fruktodlingar etablerades, och det växande landet behövde trä och ökad import. Miljoner människor fick därför arbete som rallare, lantarbetare, skogshuggare och stuvare. Det var säsongbetonade och jävligt slitiga uppgifter. Men IWW såg till att dessa miljoner organiserades och fick litet bättre förhållanden.

Hade vår trojka levt vid den tiden så hade de säkert varit motståndare till järnvägar, trädfällning, import och storskaligt jordbruk och de hade kedjat fast sig här och där och hojtat om att nu blev människor ännu mer än vara.

Vad radikaler måste inse är att vägen till frihet går genom marknaden och genom att mer av människan blir en vara. Men den vägen är bara möjlig om det finns fria och starka fackföreningar och folkrörelser. Organisationer som är en del av ett civilt samhälle och som verkar på och bejakar marknaden – och som ursinnigt försvarar det arbetande folkets intressen.

Vägen till frihet går däremot definitivt inte genom en gigantisk offentlig sektor. Vänsterns impotens, det faktum att de inte får upp motståndsfanan har gjort att de alltid numera ropar på staten – men om folk inte kan hävda sig på marknaden så kommer de än mindre att kunna hävda sig i det skattefinansierade fattighus vår trio drömmer om. Men för de tre kommer det att vara finfint – för stipendier kommer det givetvis att finnas för den som vet att skriva vad som förväntas.