Matlagning som motstånd

Matlagning fjärran från vita dukar och kött med stamtavla.

Det har varit en slitsam vecka – målet var att klara av att röka ungefär femtio kilo kött och göra sjuttio korvar för hand – slutfasen inleddes med rökningen tidigt fredag natt och i går kväll kunde vi servera resultatet till ett femtiotal mycket nöjda personer.

I förmiddags gick jag som allt som oftast till Centrumkyrkan – och jag som klivit in där förnöjd med mitt och C.C:s och Daniels slit med denna nästan märkliga mängd kött och fett och senor får lyssna på en predikan av Carin Dernulf där hon grubblar på varför matintresset i Sverige är så stort – allt detta inköpande av kokböcker, fina redskap och råvaror som är så ekologiska och närodlade att de har stamtavlor som verkar höra hemma på Riddarhuset – varför?

Hon kom fram till att det var ett sätt för människor att fly från världen och dess problem, man låser in sig i köket och låtsas inte om det som sker därute, men inte ens när hon säger att numera så är det till och med en trend att göra sin egen korv så känner jag mig vare sig kritiserad eller beredd att ifrågasätta mig själv – trots att jag gjort sjuttio korvar under veckan som gått. Och jag har gjort det utan att använda kvarn och dessutom har jag stoppat dem för hand (Du kan läsa mer här). Men jag har samtidigt fortsatt att skriva om tillståndet i världen och försöka förstå – och förändra. Så man kan göra både och. Eller? Är det bara jag som är förmäten och tror att just mitt korvstoppande inte är en flykt – varför skulle mitt arbete i köket vara annorlunda?

I grund och botten så var utgångspunkten för predikan riktig – ätande är ett vanligt sätt att fly och trösta sig. Matlagning kan också ha en terapeutisk funktion – ungefär som vilket annat hantverk som helst. Men vad vi framförallt ser i dag i Sverige är matlagande och matintresse som en klassmarkör. Att bänka sig vid ett matbord med rätt sorts mat eller dricka rätt sorts vin är ett säkert sätt att öka sitt kulturella kapital – man visar genom sin kunskap om mat och dryck att man är en kultiverad person. Man visar att man har råd att ta sig tid med matlagningen och man visar att man har råd att köpa fina råvaror. På så sätt markerar man att man är litet finare än de som livnär sig på chips eller tunnbrödrullar.

Det projekt som jag inlett tillsammans med C.C Ekström för att skildra Texas och matkulturen där präglas förvisso också av ett nästan maniskt intresse för mat – men att vi fångats av den texanska matkulturen beror på att den skapas av de allra fattigaste – eller de mest frihetslängtande – och ibland sammanfaller grupperna; det är i vilket fall i Texas de ofta hamnat. Här fick de ta det kött som blev över när de som hade pengar hade varit inne hos slaktaren och försett sig – och det bästa sättet att göra kött ätbart om det är hårt, senigt och fett är att röka det och röka det länge.

Så det finns kokkonst och kökstrollerier som är till för att markera att man är litet finare än andra – och så finns det kokkonst som är till för att markera att man inte gillar dem som ser sig som litet finare.

Men visst, predikans budskap var alldeles rätt. Matlagning är alltför ofta en flykt – och sådant bör kritiseras och diskuteras – ja, precis som allt annat människor gör för att slippa bry sig om världens tillstånd.

Men så finns det matlagning som är raka motsatsen, matlagning som en del i en motståndets kultur; det är sådan kokkonst vi skriver om på Smoke.