Cancer? Nej, men vad roligt!

Muntert missbrukande monarkist möter miljonär.

Åååh, alla dessa skojsiga sjukdomar: I de senaste avsnitten av TV-serien Solsidan har det dykt upp en figur som är vän med kungen – personen i fråga är också är bipolär och alkoholist. Gårdagens avsnitt slutade med att han drack sig dyngrak och hamnade på psykakuten.

Jag är den förste att plädera för att vi ska håna dem som har makt men ingen moral. Jag är den första att vilja se fler satirer om de styrande skiktens brist på bildning och deras maktfullkomlighet.

Men vad är det för kul med att skildra sjukdomarna hos en medlem av den trasadel som fladdrar kring kungahuset? Jag förstår det faktiskt inte riktigt.

Hade vi förväntats tycka det var roligt om det var en bipolär och alkoholiserad uteliggare som skildrades? Nej, just det. Och varför blir sjukdomarna lustiga när de istället drabbar någon ur överklassen? Och hade vi tyckt det var kul om den här figuren hade cancer och fått ett ben amputerat, och fått hoppa kring på kryckor bland brackorna på Solsidan? Nej, inte det heller.

Solsidan kan vara smårolig som en litet nedlåtande sedeskildring av varelser som tror att de blir bättre än andra därför att de har stor båt och stort hus, men serien kommer aldrig att kunna bli en satirisk skildring av lumpenbourgeoisin i Sverige i början på 2000-talet. Det kan den inte bli därför att den inte utgår från någon som helst politisk analys av det som sker; den bara härmar uppblåstheten och inbilskheten hos dessa människor som gärna öppnar plånboken men aldrig en bok – det som behövs är berättelsen om hur de blev så uppblåsta och inbilska; vilka mekanismer som formade dem. Men problemet är att Solsidans skapare ser inte de mekanismerna eftersom de själva är formade av mekanismer i en verklighet de inte riktigt förstår.