Det märkliga med kvällens debatt mellan Stig Larsson,
Fredrik Segerfeldt och Maria Montelius är att staten är så central för Larsson
och Montelius.
De ser sig säkert som radikala då de kräver skattemedel till
kulturen – men kulturen under en stor del av 1900-talets bars ju upp och
fram av arbetarrörelser och folkrörelser (bonderörelsen, frikyrkorna och
nykterhetsrörelsen). Inte fan gav staten ut böcker eller höll teatrar under
armarna. Det gjorde det arbetande folket.
Så Montelius och Larsson bör nog piska på förstockade
fackpampar för att de rörelser de leder inte längre är garanter för en kultur
som berättar och berikar. Fackföreningsrörelsen ville en gång halshugga
klassamhället, den halshögg sig själv istället.
Men vem – jag undrar vem – ska kräva något av
direktörerna och bourgeoisin – de var ju också en gång i tiden kulturbärande.
Direktörer i dag läser i bästa fall managementlitteratur – och även det bidrar
till samhällets kulturella förfall.
Så där ligger problemet – inte i att staten inte
levererar skattemedel till kulturen. Det ska den inte göra.
Arbetarrörelsen i Sverige kunde en gång skapa en rik
– och lönsam – kultur. I dag borde förutsättningarna vara bättre. Men
då måste de som ser sig som radikaler verkligen bli radikala och sluta vilja
dia mamma staten.
Vi har världens chans nu när bourgeoisin blivit illiterat,
okultiverad och obildad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar