Offrar vi inte för mycket om vi ser människor som offer

Det finns i det svenska samhället sociala skikt som finner sin utkomst genom att tala om hur vi bör leva och som anser att de är bättre skickade än vi själva på att ta hand om oss.

Det innebär inte att de vill ta hand om oss på riktigt – för då skulle inte vården av åldringar och sjuka se ut som den gör. Men de vill prata om oss, reglera våra liv. Och framförallt tala om för oss hur synd det är om oss.

Alla anses vi vara offer – och har vi haft problem under vår uppväxt så är vi för evigt skadade – eller om vi drabbas av elände senare i livet; samhället består av stora grupper av offer. Barn som utsatts för sexuella övergrepp eller mobbing, barn som växt upp i missbrukarhem, eller kvinnor som misshandlats eller våldtagits.

Men är det inte dags att vi börjar diskutera tankegången på att man för evigt är negativt påverkad och formad till offer av det som hänt en – är inte individen i de allra flesta fall starkare än så – och i vems intresse är egentligen alt detta tal om ”offer” – är det verkligen i ”offrens” eget intresse. Att börja diskutera detta är inte att förminska den enskilde individens lidande – men att tro att människor inte kan övervinna det de drabbats av är att förminska individen.

Frank Furedi skriver bra om ämner i veckans Spiked:

http://www.spiked-online.com/site/article/13054/