fredag 19 oktober 2012

Förtryckta och förryckta


De är inte bara obildade och försupna, förslappade till både kropp och själ – de är dessutom lortaktiga. Ja, jag talar om invånarna i den där lilla byn i Skåne som skildras i den kritikerrosade filmen ”Äta sova dö”.
Ni som trodde att Burt Reynolds och hans kompisar dödade de inavlade träskmänniskorna i ”Den sista färden” har fel. Någon eller några av dem klarade sig, lyckades ta sig till Sverige och slog sig ner i den lilla by som skildras i ”Äta sova dö”. Där bildade de familj och tydligen befolkade hela trakten med sin avkomma.
Men den svenska kritikerkåren har sett något annat, så här skrev till exempel SvD:s kritiker:
”Dessutom är ”Äta sova dö” renons på de människoföraktande, whitetrash-skildringar som numer flödar i fotoböcker och filmer (som ”Odjuret” från 2011) med den moderna landsbygden som fokus.”
Men en dålig whitetrash-skildring är just vad jag ser – jag möter människor som inte kan artikulera sina drömmar beroende på att de varken har drömmar eller artikulationsförmåga. De bara existerar, och de existerar knappt eftersom samhället slängt dem på sophögen – fast långt dessförinnan har de gett upp och låtit sina hem förvandlas till soptippar.
När jag ser den här filmen så påminns jag åter om debatten kring Bo Widerbergs film ”Ådalen 31” – stora delar av den svenska kulturvänstern blev förbannade därför att Widerberg berättade hur den svenska arbetarfamiljen som skildrades kämpade för att hålla rent omkring sig – det ständiga skurandet, tvättandet och fejandet. Arbetarna var ju fattiga och förtryckta menade kulturvänstern. Inte strök de sina kläder eller knäskurade trägolven i de dragiga stugorna.
Widerberg kontrade med att det visade att kulturvänstern kom från litet finare miljöer där man inte hade någon verklig kunskap om hur vanligt folk levde. Man antog att de där nere inte bara var förtryckta, utan också litet förryckta – och så förstås i avsaknad av renlighet och bordsskick.
Nyss talade jag om ”dålig whitetrash-skildring” – och det gjorde jag därför att det finns brawhitetrash-skildringar – skildringar av människor som de som anser sig vara litet finare betraktar som patrask – men skildringar som ställer sig på dessa människors sidor och skildrar deras heder, ära, humor, stolthet och intelligens – även om de saknar arbete eller utbildning.
Att ”Äta sova dö” får så mycket beröm visar bara att vi de som gör film och skriver om film inte förstår – eller vet något om – den verklighet de påstår sig skildra.
Och så blir den nutida litet finare svenska filmens uppgift att få de få som tittar på den att se litet medlidsamt på den där amorfa massan utanför tullarna som slevar i sig sin mat med överhandsfattning av besticken.
Inför denna dumhet kan man väl bara maktlöst muttra samma kötteder som Rasas pappa gör när han ställs inför en oförstående omvärld.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar