De är inte bara
obildade och försupna, förslappade till både kropp och själ – de är
dessutom lortaktiga. Ja, jag talar om invånarna i den där lilla byn i Skåne som
skildras i den kritikerrosade filmen ”Äta sova dö”.
Ni som trodde
att Burt Reynolds och hans kompisar dödade de inavlade träskmänniskorna i ”Den
sista färden” har fel. Någon eller några av dem klarade sig, lyckades ta sig
till Sverige och slog sig ner i den lilla by som skildras i ”Äta sova dö”. Där
bildade de familj och tydligen befolkade hela trakten med sin avkomma.
Men den svenska
kritikerkåren har sett något annat, så här skrev till exempel SvD:s kritiker:
”Dessutom är
”Äta sova dö” renons på de människoföraktande, whitetrash-skildringar som numer
flödar i fotoböcker och filmer (som ”Odjuret” från 2011) med den moderna
landsbygden som fokus.”
Men en dålig whitetrash-skildring
är just vad jag ser – jag möter människor som inte kan artikulera sina drömmar
beroende på att de varken har drömmar eller artikulationsförmåga. De bara
existerar, och de existerar knappt eftersom samhället slängt dem på sophögen –
fast långt dessförinnan har de gett upp och låtit sina hem förvandlas till
soptippar.
När jag ser den
här filmen så påminns jag åter om debatten kring Bo Widerbergs film ”Ådalen 31”
– stora delar av den svenska kulturvänstern blev förbannade därför att
Widerberg berättade hur den svenska arbetarfamiljen som skildrades kämpade för
att hålla rent omkring sig – det ständiga skurandet, tvättandet och
fejandet. Arbetarna var ju fattiga och förtryckta menade kulturvänstern. Inte
strök de sina kläder eller knäskurade trägolven i de dragiga stugorna.
Widerberg
kontrade med att det visade att kulturvänstern kom från litet finare miljöer
där man inte hade någon verklig kunskap om hur vanligt folk levde. Man antog
att de där nere inte bara var förtryckta, utan också litet förryckta – och så
förstås i avsaknad av renlighet och bordsskick.
Nyss talade jag
om ”dålig whitetrash-skildring” – och det gjorde jag därför att det finns
brawhitetrash-skildringar – skildringar av människor som de som anser sig
vara litet finare betraktar som patrask – men skildringar som ställer sig
på dessa människors sidor och skildrar deras heder, ära, humor, stolthet och
intelligens – även om de saknar arbete eller utbildning.
Att Ӏta sova
dö” får så mycket beröm visar bara att vi de som gör film och skriver om film
inte förstår – eller vet något om – den verklighet de påstår sig skildra.
Och så blir den
nutida litet finare svenska filmens uppgift att få de få som tittar på den att
se litet medlidsamt på den där amorfa massan utanför tullarna som slevar i sig
sin mat med överhandsfattning av besticken.
Inför denna
dumhet kan man väl bara maktlöst muttra samma kötteder som Rasas pappa gör när
han ställs inför en oförstående omvärld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar