Studerar fascinerat DN:s I dag-sida och deras artiklar
om polyamorösa förhållanden. Det finns tydligen olika former av sådana förhållanden
och de samlas under beteckningen ”poly-” (måste vara litet knepigt för den som
heter Per att få ett lämpligt smeknamn som utgår från hans böjelser och håg).
Visst
intresserar mig den här typen av beteenden som studieobjekt – hur människor
väljer att organisera sina samliv kan säga oss mycket om vår samtid
– eller vår historia – eller vår framtid. Det är inte ämnet som stör
mig – det är själva tonen i reportage och artiklar av det här slaget – det
är något svenskt över det hela, människor verkar inte riktigt anse att de finns
och att deras samliv är legitima förrän de är VDN-deklarerade och har fått en
grupptillhörighet.
Så en
sak är att ämnet som sagt intresserar mig för att det ger kunskap om samhället,
i övrigt är jag totalt ointresserad av hur folk organiserar sina
kärleksförhållanden. Visst kan jag finna många arrangemang och strömningar
märkliga och bisarra, men jag antar att det är därför medlemmarna i dessa
strömningar tillhör dem – därför att andra – till exempel en primitiv monogam
balkanhetero som jag – finner dem just avvikande.
Men
det är deras sak, jag bryr mig inte, inte ens när jag inte förstår.
Och
jag har en känsla av att allt fler faktiskt inte bryr sig, vilket är sunt.
Och
det är väl precis det som borde vara målet för dem som ingår i olika från
normen avvikande samlivsstrukturer – att vi andra inte bryr oss.
Men i
stället så … dessa artiklar som kräver förståelse och acceptans. Det är som
sagt något väldigt svenskt över det hela … och det är väl hela förklaringen; de
polyamorösa eller vilken grupp vi än talar om ingår ju i en ideologisk
överbyggnad där man som individ inte existerar riktigt – man finns inte – om
man inte är förstådd och accepterad av andra … och det är väl mest litet
sorgligt – att människor inte gör som de vill utan letar efter alla andras
tillstånd och förståelse.
… och
som sagt … detta förbannade VDN-märkande … där kan vi tala om pervers böjelse.
Själva problemet med att poly inte accepteras i samhället idag är ju att vi får lida för det. Det kan göra att vi inte bedöms som lämpliga föräldrar i en vårdnadstvist, utpekade som troligare att vi misshandlar våra partners (för det är ju sånt mormoner/muslimer gör när de tar flera fruar... eller?), att vi konstant får stå ut med frågan om vem som är vår "riktiga" partner, att bli ifrågasatta och misstänkliggjorda när vi ska testa oss för könssjukdommar eller bara så enkla saker som att tvingas välja vilken partner vi ska ta med på "parmiddagar". Det är såna här saker som blir av att människor inte bryr sig.
SvaraRaderaJag vill absolut inte bli accepterad eller förstådd, jag vill få vara den jag är utan att misstänkliggöras. Problemet är att människor är av naturen misstänksamma mot det de inte vet något om. Bara genom upplysning kan vi nå utveckling och acceptera att alla är olika.
Det som jag upplever som väldigt svenskt är behovet av att avfärda allting som är lite jobbigt eller obekvämt som något folk får göra bäst de vill så länge de gör det bakom lykta dörrar. Människor som vänder ryggen till istället för att faktiskt intressera sig för sina medmänniskor och bli rikare individer genom det.
Mvh
Krister Svanlund
krister.svanlund@gmail.com
Humm, det är klart att man kan fundera över det personliga behovet att synas om man vill... och man kan tycka att "va'fan, kan inte folk bara leva som de vill, måste de även skrika om det överallt?".
SvaraRaderaDock har vi det lilla problemet svensk lag, som har en del regleringar av det tätare samlivet, och som helt och hållet handlar om paret. Så nej, polyamorösa kan inte bara leva som de vill i en del lägen, och det är där upplysningen kommer in.
Vad gäller att den här företeelsen skulle vara så värst svensk... eh... sök "polyamory" så kommer du att se att det är rätt likartat i andra delar av världen.