En vanlig ståndpunkt
bland dem som diskuterar USA:s politik är att de kristna har formerat sig som
en politisk riktning – eller snarare riktningar – först de senaste årtiondena,
och att den så kallade ”kristna högern” är den senaste av de kristna politiska
strömningarna som organiserat sig på nationell basis.
Jag har aldrig riktigt känt igen mig i den historieskrivningen,
den har synts mig lika mytologiserande kring Självständighetsförklaringen och Konstitutionen
som den skapelseberättelse om ursprunget för nationens grundlag som
Tea-party-anhängarna ansluter sig till.
Så det är med visst intresse jag lyssnar på historikern Richard
Carwardine som driver tesen att de kristna kyrkorna har varit det som format
det amerikanska medvetandet sedan de första pilgrimerna landsteg. Kyrkan gav
dig samhörighet lokalt och regionalt, och de olika kristna kyrkornas och
riktningarnas syn på Amerika som ett förlovat land, en plats där man byggde en
ny värld, var det som skapade bandet till nationen.
Att flera av grundlagsfäderna så tydligt ville ha tron skild
från staten berodde just på den starka ställningen i det civila samhället för
de olika kristna riktningarna – och på motsättningarna som fanns mellan
dem – man ville inte att de kristna motsättningarna skulle spilla in i
politiken och hota nationens enhet. Det var inte så mycket kristendomen i sig
man var rädd för som för fraktionsstriderna mellan församlingar … och inom dem.
Det är i den kristna tron Amerika formeras – i vardagens
samfälligheter – och det är också det som gör att där finns ett messianskt och
utopiskt drag i USA i synen på resten av mänskligheten – man ser som sagt det
egna landet som något utvalt, med ett speciellt uppdrag i världen; därför kan
det gå att uppbåda folkligt stöd för en utrikespolitik som innebär till exempel
invasioner av Irak och Afghanistan.
Carwardine hävdar att det egentligen är först i och med
depressionen på 1930-talet och Roosevelts New Deal som staten och myndigheterna
flyttar fram sina positioner, tränger in i vardagen och börjar ersätta kyrkorna
och församlingarna som den yttersta garanten för människors välfärd.
Så det vi ser nu är inte ett nytt fenomen, det är en kamp som
pågått i några hundra år och skiljelinjen för den som letar efter rätt och fel
går nog inte mellan troende och icke-troende; det är nog mycket mer komplicerat
än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar