Ingen människa är ett "ö"

Läser Hanne Kjöler i DN och inser att rubriken är felsatt … det borde vara ”Ingen människa är ett ö”.

Vem vill väl vara sista bokstaven i alfabetet, den som ropas upp sist när det är upprop till vad det vara månde när det gäller en plats i samhället.

I princip har Hanne Kjöler rätt, folk ska rycka upp sig, ta tag i stävelskaft och hårfästen och vad de nu kan få grepp om på sig själva och rycka upp sig.

Men ändå … vem har rätt att säga detta …

Hanne Kjöler skriver en text som innebär att hon hänger ut en kvinna som en white trash-morsa, de där litet lömska antydningarna om flera fäder och så vidare. Man väntar sig bara några rader om att kvinnan dessutom är tatuerad.

Vi har två problem i det svenska samhället i dag:

1.    Att en slö och debil överhet, och deras drängar, spekulerar bort alla de värden som människor arbetat ihop.

2.    Att det arbetande folket är på väg att förvandlas till en amorf massa som bara vill leva på välgörenhet.

De problemen löser man inte genom att någon på den stora morgontidningen hötter med pekpinnen mot folk som förlorat fotfästet.

Det är nämligen en strid som andra ska ta, när en ny arbetarrörelse formeras som disciplinerar det arbetande folket. Problemet med svensk vänster är att den bejakar tanken på den starka statens omhändertagande av dem ”därnere” – och det som behövs är en vänster som förklarar för folk att de ska sluta tänka på sig själva som ”de därnere” som ska bli omhändertagna.

Men när samma budskap kommer från ledarsidan i Sofo-människornas husorgan så bara vänder det sig i magen på mig … Irrationell? Jag? Kanske det, men …

… och Hanne Kjöler kan väl i fortsättningen ägna sig åt att hötta med pekpinnen åt barristas och servitörer som inte är flinka och underdåniga nog…