måndag 10 september 2012

Cineasten Thomas Quick


Publicistklubbens debatt om Thomas Quick/Sture Bergwall fick mig att minnas när jag diskuterade film med Quick – han hade synnerligen god smak, vi var väl inte överens om vilka Bergmanfilmer som var bra men tyckte om ungefär samma franska och italienska verk. Vi delade också samma förundran över att svenska skådespelare talar så ohörbart – han trodde det berodde på ljudtekniker, jag hävdade att ingen ljudtekniker kan skapa något begripligt tal av svagsinta mumlanden. I vilket fall så ville han reklamera ett antal svenska filmer han beställt eftersom textningen inte fungerade.
Han verkade ganska klok, även om jag förstår dem som i smyg hyser åsikten att böjelser för Bergman, Pasolini samt franska nya vågen är ett tecken på mental ohälsa.

Debatten i kväll däremot gjorde mig inte klok. Låt oss anta att de som anser att det är en rättsskandal har rätt, bör vi då inte bli väldigt oroliga. Omfattningen av inkompetensen hos poliser, åklagare och domare kan då inte sägas vara följden av brister i enskilda människors förståndsgåvor. Om så många människor hamnat på avgörande poster i rättsväsendet så säger väl det en del om svagheten och den allmänna intelligensnivån i ett sådant system … såvida det inte är så att systemet befordrar de allra mest korkade och placerar de andra på hittegods … vad vet väl jag.
Om Quick var en rättsskandal – räcker det med att han får uppättelse?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar