Förrädisk falsk folklighet

Läser Ralph Naders summering av de två partikonventen i USA och han noterar en viktig sak – alla som stått upp på de båda tillställningarna och prisat sitt partis presidentkandidat har tjatat om vilken fantastisk familjefar och make personen ifråga är. Som Nader påpekar så är det precis så man talar om – och hyllar – ledare i länder med mindre utvecklade politiska och demokratiska institutioner, man talar till klan- och familjekänslan. Människor tyr sig till sitt eget blod eftersom det inte finns så mycket annat att ty sig till, och då bör den blivande presidenten för att visa sin folklighet framstå som en kille som verkligen tar hand om sin familj.

Men det är en sanslöst debil tanke att du blir en bättre ledare därför att du är en bra familjefar – eller mor. Hur skulle de sambanden ut egentligen – det är samma syn på folket som en hop kretiner som får diktatorer att pussa barn offentligt.

Och vill vi överhuvudtaget att våra ledare ska vara som vi? Bryr vi oss om deras privatliv? Nä, skulle inte tro det – att de tror det betyder bara att de tror att vi är litet korkade.

Vilken väljare blir upplyft av tanken på att se alliansens ledning käka småkakor hemma hos Annie Lööf i Småland? Eller blir glad om man skulle få se de rödgröna dricka lättöl i en badtunna?

Vill vi ens de ska koppla av på det sättet? Nej, vill de ha makt så ska de väl sitta på sina tjänsterum eller i möten bland folk och utöva denna makt. Inte sitta och myspysa med varandra och leka politik precis som barn leker butik på dagis.

Ingen normalbegåvad person är intresserad politikers privatliv eller deras syn på vad de ska göra för att framstå som folkliga.

Jag bryr mig inte om hur den politiska ledningen äter, sover eller har sex – eller med vem de gör dessa saker. Och det är bara ett tecken på att de inte levererar det de ska att de tjatar om vad de lyssnar på eller ser på TV – det gäller Sverige såväl som i USA.