Gud och politik

Läser Marcus Birro i dagens Dagen där han i en debattartikel funderar på om KD:s högersväng inte bör innebära att man startar ett nytt parti på kristen grund – men med en dragning åt vänster.
Birro har förvisso en poäng i sin text och det är att kristna i dag ofta gör det vänstern gjorde förr – ägnar sig åt praktisk solidaritet med människor i både Sverige och världen. Man gör nytta. Vad vänstern gör är väl mera osäkert.
Birros poäng bekräftas av att jag strax därefter på radion hör en statskyrkomänniska berätta om den stora satsning man gjort under London–OS – jag har sagt det förut – detta är horribelt. Det finns väl sisådär 17 miljoner platser i världen där man som kristen kan göra mer nytta än att dela ut Biblar i London under OS.
Men en sväng till höger för KD behöver väl inte på något sätt innebära att soppkök i Sverige eller brunnsborrningar i Afrika upphör. Det finns amerikaner som skulle beteckna sig som väldigt, väldigt höger som ägnar sig åt sådant … så …
Det stora problemet är egentligen att jag har så svårt att föreställa mig att Gud har partibok. Hur mycket marxist jag än är så utgår jag från att Gud inte går att placera på en höger-vänster-skala. Gud går inte att överhuvudtaget placera i politiken. Han däruppe är någon du brottas med personligen, både i privata och politiska frågor – men det innebär inte att vi ska åkalla hans namn när vi träter om skattenivåer eller vilken utrikespolitik som är mest lämplig.
Om det är något budskap som för mig är kristet så är det tanken att du kan själv, och det innebär väl att statsapparaten bör minimeras, men det tror jag vare sig Hägglunds höger-KD eller Birros vänster KD-vill.