Dum nog att dö

För ett dygn sedan avrättades Marvin Wilson i Texas trots att han vid en test hade fått sin IQ uppmätt till 61. Inte sådär jättemycket kanske – men nog för att man ska få lägga sig ner och få nålen i sig i Huntsville. Annars går gränsen vid IQ 70 i Texas, Forrest Gump skulle med nöd och näppe klarat sig om han varit lagd åt det mer mordiska hållet.

Myndigheterna försvarade beslutet med att andra tester gett högre resultat och dessutom hänvisade man till den dödsdömdes verksamhet innan det mord han dömts för – då var han knarklangare. Myndigheternas resonemang gick då så här: OK, vi skiter i ert tjat om IQ-tester hit och dit, har man varit knarklangare så är man ”street-smart” det räcker – avrätta honom.

Förvisso har USA:s högsta domstol sagt att det är fel att avrätta människor som inte är tillräckligt intelligenta – men delstaterna ska själva få avgöra vad det innebär.

Om man är för eller mot dödstraff hör inte riktigt hit, känns det inte litet märkligt att straffet ska avgöras på grund av hur någon instans bedömer din intelligens. Tillräckligt intelligent – då är du dödens.

Men ligger det inte något obehagligt förenklande här i synen på vad som gör oss till människor – att det är först vid en viss intelligensnivå som vi kan skilja på gott och ont.

Vi känner väl alla begåvade och bildade människor som kan förklara vad som är gott och ont och förstår vad lagen tillåter eller inte tillåter. Men de bryr sig inte.

Och vi har väl alla mött den där inte alldeles blixtsnabbt tänkande människan som är obegripligt god.

Och så har vi förstås det faktum att vi ibland möter den absoluta ondskan – och dess redskap är genuint och obotligt korkade, bortanför allt vi riktigt förstår.

Så just eftersom människan är en så komplicerad varelse så ska vi kanske undvika att utdöma straff som innebär att vi avrättar henne.

Även om vi ibland kan önska livet ur dem som väljer att vara ondskans redskap.