onsdag 21 mars 2012

Sanktioner stärker förtryckarna


När vi i väst känner att vi bör ingripa mot någon av de där massakrerna som alltid pågår någonstans i världen så brukar politikerna reagera. Om väljarna vill ha handling till stöd för demokrati och frihet ska de få det, annars kanske politikerna får färre röster. Det gäller att visa handlingskraft – och det allra vanligaste sättet för politiker numera att visa detta i internationella sammanhang är att kräva sanktioner.
Håller Assads dödspatruller och kanoner på att döda några tusen till. Sanktioner!
Förföljer Mugabes polis den demokratiska oppositionen med brutala metoder? Sanktioner!
Håller Iran på att skaffa en atombomb och hotar med en ny Holocust? Sanktioner!
Men sanktioner leder bara till att civilbefolkningen i landet som utsätts för inskränkningar i handel får det sämre. Att sanktioner tas till som metod beror ju på att  det land som utsätts för dem är en diktatur, och minskar intäkterna i en diktatur så är det de som inte har någon makt som får lida. De som har makten kommer aldrig att lida.
Det är därför jag tycker sanktioner inte bara är ett verkningslöst vapen, utan ett komplett obegripligt. Som Alexis de Tocqueville påpekade när han diskuterade den franska revolutionen – det var i de regioner som befolkningen upplevt att man fick det bättre som man blev mest radikal och revolutionär. Svält och umbäranden skapar sällan verkliga demokratirörelser.
Se på Iran i dag – deras oljeindustri behöver utländska investeringar och tekniksatsningar för att komma hantera både dåligt underhåll och efterblivenhet. USA energidepartement tror att landets oljeindusti är i så dåligt skick att produktionen på 3,6 miljoner fat per dag kommer att minska med 400.000 – 700.000 fat dagligen.
Irans egna beräkningar är att de skulle behöva 400 miljarder dollar i utländska investeringar i denna sektor. 2010 var de samlade utländska investeringarna i landet 4 miljarder dollar och sanktionerna och handelsbegränsningarna slår hårt mot ett land. Problemet med att importera stål har tvingat fram nedläggningar och avskedanden.
Visst bör man diskutera vad man ska göra åt regimen i Iran och hur vi ska understödja de demokratiska krafterna. Men sanktioner gör ingen nytta i det sammanhanget, lika litet som det gjorde i Irak – sanktioner stärker bara diktaturer och auktoritära regimer.
Med ett diktat som isolerar den iranska centralbanken så kan nog landets ekonomi knäckas, men då knäcker vi också folket. Inte regimen.

3 kommentarer:

  1. Hmm, nu förstår jag inte riktigt matematiken. Med den minskningen av fat per dag så skulle produktionen vara 0 efter en dryg vecka eller två! Kan väl inte stämma?

    /Kenneth

    SvaraRadera
  2. Det är inte så att produktionen minskar löpande med den mängden per dag – det som avses är att den dagliga volymen minskar med den nämnda mängden, alltså att minskningen kan gå ner till en volym om 2,9 miljoner fat per dag.

    SvaraRadera