Jo, jag vet att jag är gnällig sort som ska krångla till allting. Nu när Greg Smith går ut i New York Times och berättar att han lämnar Goldman Sachs för att han inte uthärdar roffarkulturen så borde jag väl tycka att det är bra. Han är inte vem som helst, under sina tolv år på företaget har han stigit snabbt i graderna så nu när kliver av på grund av moraliska skäl så borde jag väl uppskatta den handlingen, han är ändå chef för derivathandeln på tre kontinenter. Hedgefondernas egen lilla påve.
Men vad vänder Smith sig mot – jo, att man ständigt försöker lura kunderna – det viktiga är Goldman Sachs profiter – inte att förmera kundernas pengar. Han berättar om hur kunderna internt betecknas som muppar och kretiner och hur aggressiv kulturen är; det är ögon som ska slitas ut, antagligen tarmar också. Hårda bud där på mäklarkontoret.
Dock berör han inte det jag ser som det verkliga problemet med Goldman Sachs, för det är inte att baksluga och aggresiva anställda lurar på kunder produkter som kunden inte förstår sig på och som bara Goldman Sachs kan tjäna riktigt bra med pengar på. Problemet med Goldman Sachs är inte att de kör upp och lurar miljonärer och miljardärer – problemet är att de kör upp dig och mig, de kör upp hela stater i Europa i dag – och har gjort det länge. Minst lika länge som Smith varit verksam i Goldman Sachs.
Och det diskuterar han inte.
Låt oss se på Goldman Sachs och vad som händer i Grekland och Eurozonen.
Låt oss börja med Lucas Papademos som nu är Greklands premiärminister. Han var en gång chef för riksbanken och den som såg till att man trixade med räkenskaperna så Grekland kunde släppas in i eurogemenskapen. Det var Goldman Sachs som hjälpte till med trixandet. Den som blev chef för Goldman Sachs Europaavdelning var Mario Draghi, som nu är chef för den Europeiska Centralbanken som drivit på och understött för att skojaren Papademos ska få bli premiärminister i Grekland, precis som denna institution understött och drivit på för att Mario Monti ska bli premiärminister i Italien. Och Monti är – förstås – även han gammal konsult och dräng åt Goldman Sachs. Så Goldman Sachs hjälper stora stater att fuska med räkenskaperna, och ser sedan till att de som deltagit i fusket och som man hjälpt kan klättra upp litet på maktstegen så de kan genomdriva de besparingspaket som gör att andra Goldman Sachs-kunder får igen sina krediter.
De här gossarna; Papademos, Draghi, Monti och några till – de är inte självgoda och skogstokigt snikna mäklarsnorvalpar – de är mjukt viskande män – men vare sig de får sin lön från Goldman Sachs eller från en stat så är det de som är farliga.
Det är därför jag finner Smiths avskedsbrev så märkligt – han pekar på ett problem – men inte på det stora problemet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar