söndag 11 mars 2012

I dag är Östern röd – i morgon är den ett svart hål




I journalistiken så framstår lätt ekonomisidorna som den där bipolära kusinen som gick på Handelshögskolan, aldrig gick klart och som nu dyker upp på familjetillställningar och strör goda råd omkring sig. Ena gången är vi på väg mot en fantastisk ekonomisk uppgång, andra gången kommer väntar en depression som kommer 1930-talet att framstå som en idyllisk tid då det ändå var så att alla som ställde sig i kö kunde få soppa. För den sortens bipolära personer så fungerar Kina som en slags medicinering; tänk på Kina och du blir lugn, tänk på Kina som det land som genom sin storlek, sin marknad och sin dynamik kan stabilisera världsekonomin.
Men läser man Carl Walter och Fraser Howies ”Red capitalism: The fragile financial foundation of Chinas extraordinary rise” så inser man att den medicineringen är ett sockerpiller.
Under 1980- och 1990-talets snabba expansion så tvingade partiapparaten fram stora lån till de statliga företag som byråkraterna och deras familjer kontrollerade. Men lånen var just framtvingade – de byggde inte på sunda överväganden från dem som ledde de fyra stora bankerna. Så vid ingången till det här årtusendet så sitter det kinesiska bankväsendet med gigantiska fordringar som är synnerligen osäkra eftersom de uppkommit genom politiska beslut som ska berika partiets ledande skikt – som ju också ofta är ledande företagsledare.
Situationen löstes genom att man skapade fyra fonder som övertog alla de sjuka fordringarna och vips var bankerna friska och all risk satt hos dessa fyra ”Asset Management Companies”. Dessa fonder fick kapital genom att man ställde ut tioåriga statspapper. Så de sjuka fordringarna fanns kvar, det var bara det att de flyttats till en mindre synlig. Planen var att de kommande tio åren skulle bankerna kunna putsa upp sin verksamhet och de stora företagen bli vinstgivande och kunna betala tillbaka sina lån.
Men 2006 så hade bara en femtedel av de sjuka fordringarna reglerats så staten förlängde löptiden på de tidigare utställda obligationerna med tio år till.
Så 2019 smäller det. Om inte förr.
Just nu skjuter man bara upp sin egen finansiella kollaps, man klarar sig genom statens kreativa bokföring, genom hushållens enorma sparande och därför att den helt privata sektorn ändå är produktiv och vinstgivande; genomsnittlig marginal i privat sektor är 10,6 procent jämfört med den statligas 2,9 procent. Men hur länge som helst kan man inte förlänga löptiden på de statliga växlarna och om den privats sektorn börjar gå sämre så påverkar det givetvis det privata sparandet och hur länge som helst kan inte Kina stå emot tillbakagången i världen eller den egna överetableringen i olika branscher.
Så i dag är Kina garanten för att solen ska gå upp över marknaden. I morgon är Kina vårt svarta hål.

2 kommentarer:

  1. Vilket kombinerat med demografin och miljöförstöringen ställer Kina inför en jäkligt tuff utmaning, vilket de inte verkar lyckas med. Kineserna har, på samhällsnivå, inte frigjort sig från fixeringen vid jätteprojekt och rabblande av statistik.

    SvaraRadera
  2. Så sant, deras modernisering är som den ryska fotad i gigantiska projekt kontrollerade ovanifrån och det skapar en struktur som styr utvecklingen – men det är klart det går att förändra – det pågår ju en kamp mellan större privat exportinriktad industri och de stora statsstyrda konglomeraten – om t.ex valutan – men strukturen gör det svårt för små privata företag att växa utan att växa ihop med statskapitalismen ...

    SvaraRadera