Förmätna feodala förmaningar. Prins Charles 3.

"Den här ska jag ha. Ni andra får tageltröjor."

Jag har just läst klart några texter av den brittiska historikern Sheilagh Ogilvie när prins Charles och Camilla inleder sitt statsbesök. Det är en av orsakerna till att jag inte ser prinsens ståndpunkter och intressen som utslag för den där litet mer allmänna prillighet som präglar den brittiska aristokratin (det är ju ändå det enda sociala skikt där männen fortfarande pudrar sina kalsonger och rakar handryggarna).

Ogilvie och hennes forskarteam har kartlagt konsumtionsmönster ibland annat England och Tyskland, från 1500-talet och fram till och med 1800-talet. Det som är tydligt är hur överklassen försöker begränsa och kontrollera de underordnade klassernas konsumtion och beteenden. Vad du får äta, hur mycket du får äta, när du får äta det och tillsammans med vem du får äta det finns det ofta föreskrifter för. Adeln förbjöd till exempel bönder eller hantverkare att bjuda in alltför många till sina bröllop. Storslagna fester var adelns privilegium, liksom att frossa eller klä sig i granna färger. Ogilvie berättar om vävarfrun Magdalena Schöttlin som 1708 straffas därför att hon anses bära en sjal som är alldeles för fin för någon med hennes ställning i samhället. I Tyskland var det också vid denna tid förbjudet att bära alltför vida byxor. Från 1200-talet till tidigt 1800-tal stiftades i Tyskland mer än 1300 lagar som reglerade de icke-adliga skiktens klädsel, ätande och drickande. Sedan slog den industriella revolutionen igenom och masskonsumtionen gick inte längre att hindra, och det var precis det som hänt i England 100 år tidigare. Den tekniska utvecklingen gjorde att allt bredare skikt kunde äta bättre, mer, klä sig mer varierat och till och med njuta av kaffe, te och tobak. I England var kanske överhetens kontroll ännu hårdare och mer genomförd, med ett omfattande och utvecklat system för angiveri. Den engelska adeln var synnerligen orolig för att om unga män fårn de undre klasserna klädde sig för färggrant så skulle de bli för klemiga och inte bli några bra krigare.

Tudortidens försök att kontrollera leverne och konsumtion med lagar upphörde vid ingången till 1800-talet.

Men däremot levde den inställningen kvar hos aristokratin i England. Det är därför prins Charles vill förmana oss och förklara för oss hur vi ska förhålla oss till allt – de anser sig ha rätten att göra det – men nu för de göra det genom att hålla tal, ge ut böcker, ge intervjuer – ja, helt enkelt tjata. Domstolarna kontrollerar de inte längre.

En viktig sak har dock skett – när de tidigare skulle markera sin överhöghet och att de var finare än vi här nere så gjorde de det alltså genom förbud och regler för att vi inte skulle kunna göra samma saker som de.

I dag så försöker de få oss att äta samma saker som de gör – just därför att de vet att alla inte har råd med det, också ett effektivt sätt att visa sin överlägsenhet.

Det går också en rak linje från Elisabeth I till prins Charles i deras fasa för vad underklasserna ska ta sig till om man inte reglerar deras umgänge på lokal och vad de dricker där. Här finns den ständigt närvarande fasan för vad de lägre stånden ska ta sig till om de tillåts träffas på egen hand utan övervakning – överheten är egentligen bara trygg är när den ser menigheten i uniform eller på idrottsplanen, eller krökt nere i gruvgångarna eller på åkrarna.

Rester av sådan regleringsmentalitet dör dock aldrig ut riktigt ens efter industrialismen och masskonsumtionens genombrott – ett tecken på detta är den märkliga debatten om öppettiderna under sommar–OS i London i år. Ska de justeras? Det är nämligen så att butiker vars butiksyta överskrider en viss kvadratmeteryta inte får bara ha öppet sex timmar på söndagarna. Rationellt och logiskt eller hur?

Det är i den andan prins Charles verkar, han ser sig som en representant från en tid då de med litet finare blod och som visste vad som var bäst för oss med litet sämre blod fick bestämma.

Det är därför han är så omtyckt av delar av miljörörelsen och av hälsobyråkrater över hela världen – för de vill också hålla efter oss eftersom vi inte vet vårt eget bästa.