"Du skall bli havande och föda en son"

 "Oj, va fint, kan man få dem i olika färger också?"

I dag är det Marie Bebådelsedag, så vilken dag skulle kunna vara lämpligare för att diskutera frågan om havandeskap? Jag tycker egentligen inte om att diskutera ämnet eftersom jag så ofta i detta fall lyckas bli oense med alla andra eftersom jag hävdar att vi inte kan reglera andra människors lust till barn – men samtidigt så är ju inte alla lämpliga att sätta barn till världen. Hur hanterar man detta? Hur hävdar jag det jag menar är moraliskt rätt, hur lyckas jag övertyga andra utan att hemfalla överlägset moraliserande som leder till lagstiftning som inkräktar på individens fria vilja?

Det är litet märkligt att frågan om barnlöshet blivit så viktig i dagsdebatten i Sverige samtidigt som det finns några tiotals miljoner föräldralösa barn därute. De finns i en värld där svårigheten att få barn inte är det stora problemet utan problemet är omöjligheten att få en förälder till alla de små som saknar en familj.

Men därute i världen finns också andra stora problem – Indien skakas av stora klasstrider – men dessa skälvningar märks inte i Sverige. Kvinnor ställs utan män och familjeförsörjare därför att maken tar livet av sig i desperation över fattigdom och ständig för att inte säga omöjlig kamp mot jordägare och banker. De senaste tio åren har mer än 200 000 indiska bönder tagit livet av sig därför att de inte kan betala sina lån. Tiotusentals kvinnor har våldtagits av jordägares beväpnade styrkor för att injaga skräck i byarnas befolkning. I städerna mördas kvinnor därför att deras hemgift anses för liten eller bara för att de misshagar sin man eller svärmor.

I en situation som denna finns det debattörer som väljer att tala mot surrogatmödraskap därför att det finns indiska kvinnor som skulle sälja sin kropp som kläckningsanstalt för västerländska kvinnors ägg. Och det är klart dessa kvinnor inte gör det frivilligt. Det är klart att det är beslut tillkomna under vånda och ångest. Men de alternativ som står till buds kanske inte ens finns. Valet står kanske mellan att svälta eller att ge liv åt någon annans barn.

Jag vet inte riktigt med vilken rätt jag skulle kunna förvägra andra människor att sälja sina kroppar. För att jag ska motarbeta exploatering och feodalt förtryck? Alldeles utmärkta mål, men medan jag gör det så hinner de som exploateras och förtrycks dö svältdöden – och kanske är just försäljningen av den egna kroppen deras och deras familjers enda räddning.

Om det var så att Katrin Kielos och andra motståndare till att kvinnor blir surrogatmödrar i Indien konstant pläderade för stöd till det indiska arbetande folket och till exempel spred kunskap om den naxalitiska gerillans väpnade kamp för jord, demokrati och frihet skulle jag bättre förstå det. Men det gör de ju inte. De indiska kvinnornas situation verkar bli intressant först när den kan kopplas till införande av nya lagar och regler i Sverige.

Och orsaken är förstås att det inte är människors möjlighet till frihet som är det viktiga utan den politiska klassens möjlighet att kontrollera och reglera människors liv – här såväl som i Indien.

Vi måste skydda människor från att utnyttjas av andra, hävdar de. Argumentet i sig är svårbegripligt för utnyttjande kommer alltid att finnas – skiljer vi oss inte åt i form av olika mycket makt, i form av vår position i samhället så skiljer vi oss i form av kunskaper eller erfarenhet; i umgänget och utbytet människor emellan kommer alltid någon ut litet eller mycket sämre än de andra som deltar i utbytet.

Givetvis kan man lagstifta mot detta och säga att så får det inte vara, men i och med att ojämlikhet kännetecknar de flesta relationer så blir den stora frågan var gränsen ska dras, vilka ojämlika relationer ska vi reglera?

Är inte den ganska självklara lösningen att människor ska få göra vad de vill så länge de inte skadar någon annan och så länge inte handlingar framtvingas med våld? Och – nej, att känna sig tvungen av ekonomiska, sociala eller kulturella skäl räcker inte som grundval för att vi ska reglera för att ”skydda”. För då är vi tillbaka i en situation där vi måste reglera allt – för du, jag och alla andra gör just våra val på vad vi anser vara tvunget och nödvändigt för oss och vi väger då in ekonomiska faktorer eller andra skäl. Som Friedrich Engels konstaterade: ”Frihet är att inse vad som är nödvändigt.” Och vem är väl bättre lämpad att bedöma vad som är nödvändigt för en individ än just den individen?

Och är det så att människor vill hyra ut sin kropp så kan vi inte göra så mycket åt det eller om de vill betala för inseminering i olika former eller för att någon ska bli surrogatmor. Men vi ska inte låta skattemedel användas för detta – kan man inte få barn så kan man inte – det är inget som det offentliga ska betala. I en tid då vårdens resurser präglas av knapphet så finns det med självklarhet andra problem och behov som måste prioriteras. Men givetvis bör det kunna utvecklas försäkringsprodukter som man kan ta för sina barn och som de sedan kan överta – försäkringar som faller ut vid barnlöshet och som betalar behandlingar.

Personligen finner jag dock allt detta medicinska trixande med den egna kroppen eller med andras kroppar, som många barnlösa ser som självklart, som obegripligt.
Om vi åter blickar ut över världen ser vi att det stora problemet knappast kan vara att många vuxna inte kan få barn, utan att så många barn inte har några vuxna som i verklig mening älskar dem och tar hand om dem, de saknar föräldrar.

För dem som ser barn som viktiga, för den som vill känna den närhet och lycka det ger att uppfostra ett barn och se det växa – men som inte kan få barn – borde adoption vara en självklarhet. Att välja bort det alternativet för att istället kämpa för att sätta ett barn till världen som på något sätt har en biologisk koppling till en själv är för mig ett tecken på nästintill obegriplig självgodhet och inbilskhet. Vem är man om man tror att det är viktigt att just man själv sätter barn till världen när det finns så många barn att ta hand om? Alla de som sliter med konstgjorda havandeskap kanske ska ställa sig frågan om det inte finnas andra sätt att få uppleva föräldraskapet. En god förälder har distans till sig själv och sina egna behov – har man det om man väljer konstgjorda metoder istället för adoption?

Men återigen – självtillräcklighet och bristande empati med nödlidande barn är knappast något vi kan lagstifta eller reglera bort.