"Har ni svårt att hålla mungiporna uppe?
Jaha, men kan ni åtminstone hålla överläppen styv?"
När jag ser TV–bilderna från prins Charles och Camillas besök i Fryshuset ser jag två människor som utstrålar frid. De ser lugnt förnöjda ut när det betraktar ungdomarna som åker skateboard upp och ner i ramperna eller spelar basket.
Charles gillar ungdomar som idrottar. Då blir ungdomarna trötta. Då ställer inte ungdomarna till ofog och bråk.
När många av Storbritanniens städer skakades av upplopp och plundring förra sommaren så var prinsen bekymrad och en av hans förklaringar till det som skedde var: ” Det finns inte tillräckligt med sysselsättningar utanför skolschemat – organiserade matcher eller andra aktiviteter som tröttar ut dem. Man har så mycket energi och aggressioner i den åldern.”
Och på Fryshuset får ungdomar chansen att röra ordentligt på sig, så att de blir så utmattade att de inte orkar gå med i ett gäng – för gängbildningar var också en av Charles förklaringar till upploppen: ”Halva problemet är att ungdomarna går med i gäng därför att det är ett rop på hjälp och de söker efter något som ger en känsla av gemenskap.”
Som Brendan O´Neill på ett ingående sätt diskuterat på Spiked så är det där med att förklara social oro med aktiviteter från lömska, kriminella gäng från ungdomar i underklassen något som den brittiska politiska eliten ägnat sig åt länge; ficktjuvsligorna i Oliver Twist, upploppen mellan Mods och Rockers, fotbollshuliganer och så dagens gäng som påstås på något sätt vara inspirerade av gängkultur i Los Angeles.
Men hur stora är de brittiska gängen? Enligt Home Office så hade knappt en femtedel av de gripna efter upploppen någon slags gängtillhörighet. Och inget säger att gängtillhörigheten i sig var en pådrivande och organiserande faktor för dessa tjugo procent.
Och vad är ett gäng? Definitionerna är oklara. Hur många är de? 171 gäng i London, säger polisen. Hur många gängmedlemmar finns det? 376, säger Home Office. Ganska små gäng eller hur?
Och Blair talade om de farliga gängen redan på 1990-talet, precis som Cameron gör i dag. Social oro förklaras inte med sociala problem utan med asociala gäng, onda krafter som verkar i det fördolda.
Prins Charles lösning på det hela är som sagt att ungdomarna ska springa sig trötta, sedan ska de lära sig ”självkontroll” eller som hans Camilla uttryckte det när de besökte offer för upploppen: ” Show that spirit of true Britishness that is so important.”
Idrotta, tig, lid, var brittisk. Uthärda! Stiff upper lip! Det recept den brittiska överklassen alltid skriver ut åt samhället när gör underklassen har ont. Men detta förhållningssätt med rötter i en feodal, eller åtminstone förmodern kultur finns i Sverige också, så jag förstår om Charles verkar trivas här, vi har kommit ganska långt när det gäller att anamma hans förklaringsmodell och hans lösningar. Våra problem beror på farliga gäng från främmande kulturer; syrianer i Södertälje, juggar i Stockholm eller albaner och turkar i Malmö.
Så då kan vi diskutera polisåtgärder eller större möjligheter till att idrotta för dessa ungdomar istället för att diskutera hur vi ska få en mer flexibel arbetsmarknad, hur det ska bli lättare och billigare att anställa personal eller starta företag i förorterna, eller hur skolorna ska bli bättre.
Men vi verkar satsa på feodala förklaringsmodeller istället för företagande.
I morgon: Därför vill eliterna kontrollera hur du lever
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar