Pensionsåldern: I väntan på att få sköta kaffebryggaren

Jag förställer mig att jag ska bli så där Ernst Jünger–gammal. 103 år och hyperaktiv in i det sista. Skriva, lära mig nya språk, träna hårt, samla skalbaggar, långa vandringar.

Att jag ska vara allsidigt verksam in i det sista – visst kan man se det som en form av arbete. Men de handlingar jag utför kommer att vara för min egen förnöjelse, de är följden av min egen lust. Så jag borde väl inte ha sådär stora problem med Reinfeldts funderingar om att så många som möjligt av oss borde arbeta till 75 år. Dock – det har jag.

Det beror bland annat på att jag minns Ingvar Carlssons reflektioner kring hur Harry Schein var på slutet – tankar som byggde på Carlssons egna erfarenheter – man tappar rätt mycket kring 70 helt enkelt, det är inte mer med det.

Arbetets demokratisering – inte förlängning: Och visst är det så att arbetet ger vårt liv mål och mening, men efter en viss ålder så tror jag att man behöver dra sig tillbaka – man är helt enkelt inte lämplig att delta i olika former av arbetsorganisationer. Det är inte så mycket frågan om utslitna knän eller ryggar som att jag tror att man bara fullt ut klarar ett antal stora teknikomställningar eller organisationsförändringar. Vid en viss punkt – som skiljer sig mellan individer beroende på en mängd faktorer – så tar det stopp; kropp eller hjärna kan inte hålla det tempo som behövs i omgivningen. Det betyder inte att man på något sätt blir mindre skärpt intellektuellt.

Dock – givetvis skulle det gå att organisera arbetslivet på ett sådant sätt att allas erfarenheter och kunskaper utnyttjas; att arbetet blir något där du ges möjlighet att utveckla dina inneboende möjligheter – oavsett ålder – om du själv vill. Men svenskt arbetsliv är inte organiserat på det sättet och då blir det så att väldigt många ser arbetet som ett nödvändigt ont och fritiden som det viktiga – det är när man klivet ut från jobbet man börjar förverkliga sig.

Så innan vi diskuterar ändringar i pensionsåldern så bör vi diskutera hur vi förändrar arbetslivet. Om vi har ett arbetsliv där många känner sig maktlösa så är detta det grundläggande problemet. Och här har både höger och vänster missat. Högern vill ha hierarkiska organisationer medan vänstern tycker det viktiga är att vi får mer betalt för mindre arbete; arbetets innehåll är inte så viktigt.

Vill vi ha mer kontrollerande byråkrati? Sedan är det förvisso en korrekt iakttagelse av vår statminister att vi lever längre än vi gjorde när pensionssystemet infördes. Men det faktum att vi får fler hundraåringar är beroende på faktorer som generellt sett förbättrade villkor för människan i alla avseenden. Att vården av vad som kallas äldre-äldre är bättre, att det finns mediciner och behandlingar som gör att du kan leva två decennier mer än för 50 år sedan – har det verkligen relevans för hur mycket vi kan arbeta? Arbetslivet har dessutom drastiskt förändrats vilket än mer försvårar jämförelsen.

Detta ställer oss inför problemet med individuell prövning. Att jag pekar på mig själv som framtida allsidigt verksam 103-åring eller att andra pekar på exempel på människor som bestiger berg när de är 90 år har ingen relevans i de här diskussionerna. Att en person kan göra en sak har ingen bäring på regelverk för alla. Som uppmuntrande exempel? Ja! Som förevändning för tvingande påbud? Nej!

Om vi inte ska skapa orättvisor så måste vi betrakta varje individs medicinska och fysiska status i relation till de öppningar på arbetsmarknaden som finns. Vill vi verkligen bygga upp den byråkrati detta skulle tvinga fram. Ju längre vi vill att människor arbetar – desto mer människor måste vi anställa som testar, handlägger, prövar och ”vägleder” – och de ska ju också försörjas – av dig och mig.

Mer logiskt med längre arbetsvecka: En intressant sak med Reinfeldts resonemang som ingen verkar beröra vad jag kunnat se är att det kan lika gärna användas för att plädera för längre arbetsdagar och till exempel 50-timmars istället för 40-timmars arbetsvecka. Om det är så att vi lever längre därför att vi är starkare och friskare bland annat på grund av samhällets och teknikens utveckling – varför ska detta då enbart omsättas i mer arbete efter det att vi fyllt 65 år? Eller 67 år? Vore det inte mer logiskt och ekonomiskt effektivt om vi arbetar längre dagar i mer produktiv ålder? Men det kommer inte Reinfeldt att ta upp till diskussion för han vet att det vore politiskt omöjligt på alla sätt att införa 50-timmarsvecka – även om argumenten för det enligt hans utgångspunkter till och med är ännu starkare.

Uppgivet och utan visioner: Men det knepigaste med Reinfeldts argumentering är att vi måste arbeta mer och längre för annars räcker inte pengarna därför att på världsmarknaden så konkurrerar vi med länder där det finns människor som är beredda att arbeta mer för mycket mindre i lön än vad vi får. Det är här det blir så tröstlöst, det kommer alltid att finnas länder där fler arbetar mer för mindre än i Sverige? Och världen är stor och de där länderna avlöser alltid varandra – i nästa omgång kan det vara afrikanska länder som slår ut Indien och Kina. Så kommer det alltid att vara. Och är det detta som ska vara vår utgångspunkt för pensions– och arbetsmarknadspolitik så får vi väl ställa in oss på ständigt höjd pensionsålder – snart så byggs det väl monteringsfabriker som bemannas med tamahumaraner och det är ett folk av ultramaratonlöpare – som verkar livnära sig på hemjäst öl … ska vi konkurrera med dem så blir det dygnet–om–jobb och ingen pension.

Men att det kommer till nya låglönekonkurrenter på världsmarknaden innebär bara att de gamla fått det bättre, det är därför tillverkningen flyttar därifrån. Levnadsstandarden har höjts.

Det innebär att marknaden för mer kostbara och bättre varor och tjänster hela tiden ökar – världen rör sig framåt. Det ökar ju den potentiella marknaden för den nation som ligger i frontlinjen. Men Sverige är inte längre en nation som befinner sig i vetenskapens och den tekniska utvecklingens frontlinje – och Reinfeldt funderar inte ens på hur vi ska komma dit igen – han funderar bara på hur han ska få ner oss i skyttegravarna för ett evigt ställningskrig med låglöneländerna.

Jag tror vi alla har mer att ge än den Reinfeldtska förmodan om att vi åtminstone kan ”serva” vår omgivning de sista åren av vårt arbetsliv. Det är det som är den biff jag har med statministern – det är inte att han kräver så mycket av det arbetande folket, det är att han kräver så litet, att han tror oss om så litet. Allt han tror vi kan göra är att arbeta hårdare, litet längre. Tror jag också, men då ska man nog ge människor andra visioner och drömmar än att få vara ansvarig för kaffebryggaren.