tisdag 14 februari 2012

Mannen som inte ville begravas i Utah I.


Allt för stora delar av vänstern är alltför ofta benägna att hemfalla åt konspirationsteorier. Det är därför jag aldrig riktigt trott på Joe Hills oskuld – men William Adlers nya biografi om sångförfattaren och organisatören fick mig att ändra uppfattning. Det verkar rätt rimligt att det var ett justitiemord.
Dessutom behöver vi förebilder som Hill i dag när vänstern mest ägnar sig åt gnäll och gny; då behövs det någon som säger: "Don´t mourn – organize!"


...............................................................................


Strax efter midnatt 31 oktober 1915 stannar Howell Myton mitt i steget utanför en bar i Salt Lake City, vänder sig om och går tillbaka till gruppen med män han nyss passerat. Han frågar en av dem vad han menade med att bara skithögar skulle bära en sheriffstjärna (vilken förolämpning som egentligen uttalades framgår inte riktigt av referaten i den pryda lokala mormonpressen).
Ray Horton som får frågan upprepar sin förolämpning, Myton drar sin revolver och skjuter utan att tveka Horton till döds. Mördaren har en lång karriär bakom sig som lagman och har tjänat under både Wyatt Earp och Bat Masterson i Dodge så han är van att skjuta först och kanske möjligen fråga efteråt. Myton häktas omedelbart för mord, men han kommer att frikännas helt, för den Ray Horton han mördat är ledare för den lokala avdelningen av IWW, de anarkosyndikalistiska ”Wobblies” som av politiker, poliser och företagsmagnater betraktas som ett hot som måste tillintetgöras med alla tillgängliga medel.
Och det är bara 15 dagar kvar tills rörelsens trubadur Joe Hill ska avrättas i Utah State Prison i just Salt Lake City. Det har gått 13 år sedan han lämnade Sverige som Joel Hägglund.
En av de två stora fördelarna med William M Adlers nya biografi över Joe Hill är att han sätter in dödsdomen och arkebuseringen i ett sammanhang där de framstår som en ganska självklar del i de samhälleliga strider som pågick i USA.
Koloniseringen, indiankrigen. revolutionen, inbördeskriget, och den allmänna laglösheten i de nya territorierna skapade en våldsam kultur som slog igenom även i strider om lönens storlek eller rätten att finna sig en utkomst. Ranchägare mot fårfarmare, gruvtruster mot guldvaskare eller stora bolag mot rallare, skogshuggare, fruktplockare och lantarbetare eller hamnsjåare. När de som arbetade försökte organisera sig och kräva bättre villkor så var det en självklarhet att låta männen med sheriffstjärna gripa in – men det hände att de inte ville hjälpa till och då kunde man alltid hyra in banditgäng eller detektivbyrån Pinkertons (som ett tag hade fler anställda än det fanns soldater i den amerikanska armén).
Påkar, järnrör, klubbor och skjutvapen blev självklara inslag när strejkbrytare skulle skyddas eller IWW:s möten upplösas – fallet Joe Hill ingår i ett sammanhang där många domstolar ansåg det vara ett brott i sig att vara medlem av IWW, och alla medel var tillåtna för att få en fällande dom. Och var det svårt att få en fällande dom så överlämnade man fångarna till lynchmobbar. Två år efter det att Hill avrättats lynchas IWW-ledaren Frank Little. 1919 lynchas Wesley Everest efter vad som närmast kan betecknas som gatustrider mellan IWW och American Legion – sex personer dör när Legionen stormar fackföreningens lokaler.
Och som Adler visar så är det omöjligt att hävda att Hill fick en rättvis rättegång, det innebär dock i och för sig inte att Hill garanterat var oskyldig till det han dömdes för – mordet på butiksägaren John G Morrison och dennes son Arling. Om vissa saker är dock alla överens: sent på kvällen 10 januari 1914 stormar två beväpnade och maskerade män in i Morrisons lilla affär och börjar skjuta. Morrison och hans son dödas. Mördarna flyr. Men det är också allt som är säkert. Domen byggde på att Arling lyckades få iväg ett skott och att det enligt vittnesuppgifter var så att en av mördarna stönade att han var träffad. Samma natt uppsöker Joe Hill läkare för en skottskada och när han arresteras efter att ha angivits av läkaren så vägrar han berätta hur han fått sitt sår.
Men till Joe Hills fördel talar att:
     –  det är inte säkert att Arling fick iväg ett skott, förvisso var en kammare tom men det var vanligt att man inom polisen lämnade en kammare tom och John G Morrison var gammal polisbefäl.
    –   det fanns inga blodspår i butiken
      spår efter kulan saknades helt
    –   Morrisons revolver hade blykulor vilket inte stämmer med såret i Joe Hills kropp
(Del II i morgon)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar