Mannen som inte ville begravas i Utah II.

Joe Hills begravning.

Polisen antog från början att mordet var en hämndaktion gentemot Morrison som gjort sig känd som mannen som inte lät sig rånas. Flera rånförsök hade han slagit tillbaka med vapen i hand och han hade börjat frukta för sitt liv; för att de misslyckade rånarna skulle vilja straffa honom. Ingenting pekar på att Joe Hill hade någon som helst tidigare historia med Morrison eller något att vilja hämnas för.

Men varför vägrar Hill under förhör och rättegång berätta hur han fått skottskadan? Han säger bara att han tiger för att skydda en kvinnas heder och att det dessutom inte är hans uppgift att bevisa att han är oskyldig. Adler menar att här hade Joe Hill påverkats av sin egen uppväxt – hans mor var i kyrkböckerna omnämnd som ”oäkting” och hans mormor som ”slampa”. En affär eller en natt med en ogift kvinna – med all den uppmärksamhet som rättsfallet fört med sig – skulle kunna bidra till att den okända kvinnan stämplades för livet.

Men fanns då denna okända kvinna vars heder Hill ville värna? Ja, säger Adler, hon hette Hilda Erickson och var förlovad med Joe Hills vän Otto Appelquist, och de var rivaler om Hildas gunst och när hon slog upp förlovningen så sköt Appelquist sin vän. Efter mordnatten försvinner Appelqvist ur historien och lämnar i princip inga som helst användbara spår efter sig. Adlers förklaring till att han inte träder fram är att Appelqvist skulle varit rädd för bli misstänkt för att vara den andra mördaren som trängde in i Morrisons affär.

Möjligen är det en rimlig förklaring, men hur då förklara Hilda Ericksons tystnad? Om Hill talade sanning så skulle hon lätt kunna fria honom – men hon teg trots att hon besökte honom i fängelset, brevväxlade med honom och också var en av de sex kvinnliga kistbärarna vid hans begravning.

Dessutom avslöjade hon långt efteråt vad hon upplevt den där januarinatten. Hon gör det 1949 i ett brev till författaren Aubrey Hahn, som arbetade med en bok om Joe Hill och hon återger Hills berättelse om att det är Appelquist som skjutit honom i vredesmod.

Men återigen – varför denna långa tystnad? Ericksons förklaring är att Joe Hill avkrävt henne ett löfte om total tystnad med hänvisning till att han inte ska behöva bevisa sin oskuld.

Ändå är det svårt att förstå Ericksons agerande när dagen för arkebuseringen närmar sig – om man nu inte gör samma antagande som Adler när det gäller Joe Hill – att han helt enkelt ville bli martyr – han såg sig som viktigare för rörelsen som död än som levande. Han offrade sig medvetet, och möjligen kan det ha spelat in när det gäller hans beteende under rättegången, han avskedar sina advokater, försöker sköta sitt försvar själv men gör det inte särdeles bra.

Kanske var det Hills lust att offra sig som övertygade Hilda Erickson och fick henne att lydigt ställa in sig i ledet, sitt brev till Hahn undertecknar hon fortfarande 35 år senare med hälsningen ”Yours for the One Big Union”.

Allteftersom protesterna växte över hela världen, desto mer verkade Joe Hill (och kanske också en del ledare för IWW) stärkas i sin övertygelse om att det var som martyr han kunde skaka klassamhället. Det var inte ont om martyrer – men Joe Hill hade på bara två år– mellan 1912 och 1914 med sina 26 sånger med självklarhet skrivit in sig i den radikala rörelsens kultur – han var så att säga en mer lämplig martyr än de flesta andra.

När man ser på protesternas omfattning så förstår man hur djupt hatet var hos de styrande i Salt Lake City – de böjde sig inte för vädjanden från president Woodrow Wilson, och intressant är att se hur kraftfullt den svenska ambassadören W A F Ekengren agerade med regeringens stöd – här var det inte tal om tyst diplomati utan man ifrågasatte skoningslöst rättsäkerheten i Utah och krävde en ny rättegång.

William M Adlers biografi är gedigen i sin genomgång av förloppet och en styrka är att han också diskuterar en annan möjlig gärningsman – Magnus Olson – en norrman född i Tromsø som efter sin ankomst till USA blir yrkesförbrytare under en mängd antagna namn. Han blir känd för sin hänsynslöshet men också för sin förmåga att dupera omgivningen. Han befinner sig i Utah under den aktuella perioden, kallar sig Frank Z Wilson och leder ett gäng som ägnar sig åt väpnade rån, och han är så lik Joe Hill utseendemässigt att när denne förs till häktet så tror en polis att det är Frank Wilson man arresterat.  Men trots att vittnen pekar ut Wilson som en man som betett sig märkligt under mordnatten så lyckas han gå under jorden och polisen gör därefter inga större efterforskningar – de har redan en alldeles utmärkt misstänkt i förvar. Olson/Wilson kommer upp till ytan igen i 1920-talets Chicago där han arbetar som livvakt och indrivare åt Al Capone, och när mördarna flyr från platsen för massakern på medlemmar i Bugsy Morans gäng under Alla hjärtans dag 1929 så gör de det i en bil registrerad på Frank Wilson.

Vad återstår då av arvet efter Joe Hill? Inte mycket, hans sånger sjungs ganska sällan, det är mer minnet av honom som besjungs – mycket beror det på att den politiska rörelse han var en del av och till och med formade och organiserade inte längre finns i någon begriplig mening i västvärlden. I USA under förra seklets början växte IWW genom sitt arbete bland alla dessa miljoner nyss invandrade män och kvinnor som drev över kontinenten på jakt efter arbete. Förvisso är USA och västvärlden åter fyllt med människor som nyss invandrat från fattigare platser och förvisso driver de runt och jagar arbete – men de gånger de får arbeten är det en annan sorts arbeten än de som gjorde att stora kollektiv formades om än tillfälligt eller för en säsong. Nu är det arbeten i restaurangkök eller i serviceyrken eller som hantverkare i små grupper som är lösningen.

Samma slit, men en annan värld, ett annat sammanhang. Och ingen ny Joe Hill.

Vad man minns är väl också hans uppmaning till sina kamrater – att inte sörja, utan att organisera sig. Det låg i linje med att han hade varit motståndare till att IWW skulle lägga alltför mycket pengar på kampanjer för hans sak.

Men lika minnesvärd är hans vädjan till vännerna att absolut inte låta honom begravas i Utah – staten vars myndigheter mördat honom. Trotsig inte bara in i döden, utan även efteråt.