söndag 5 februari 2012

Deckare och vanmaktens vanföreställningar


Det finns en vanföreställning om att en thriller eller deckare som säljer bra gör det därför att de erbjuder läsaren en möjlighet att fly undan vardagen. För varje ny sida du vänder förs du djupare in i andra miljöer och en annan sorts liv.
Men betraktar vi de svenska detektivromaner som toppar listorna så är det på platser som Ystad, Västmanland och Gotland som alla dessa mördare letar efter nya lämpliga offer. Och lika vardagliga som miljöerna är problemen; barn som ska hämtas och lämnas, förhållanden som är på väg att kollapsa som Tjörnbron eller som redan har rasat ner i det mörka vattnet och så alla dessa oförstående kollegor och chefer. Må vara att hjälten eller hjältinnan är upptagna med att försöka förstå brottslingen så han kan infångas, men lika upptagna är de med frågan om varför ingen förstår dem. De kan nog orientera sig på brottsplatserna, men i tillvaron i stort är de ganska vilse.
Så visst är det så att många söker den spänning det ger dem att följa jakten på en seriemördare eller människosmugglare – men lika mycket söker de uppenbarligen det som de kan känna igen från sin omgivning – och från sig själva. Kanske ger det till och med människor en känsla av samhörighet med hjälten – den kvinna som följer Kurt Wallander kanske ser sin mans övervikt, lynnighet och drickande i ett mer försonligt ljus – han är ju som Wallander. Och mannen kanske finner sig själv mer uthärdlig om han läser samma böcker.
Men i det man känner igen ingår också ofta känslan av att man inte riktigt känner vet allt om alla människor omkring en själv. Vet man ens allt man behöver veta om sig själv?
Den klassiska detektivromanen eller thrillern utgår från just detta; det du ser är inte vad du får; i Christie/Sayers-traditionen – butlern är en mördare och – senare i tiden i le Carré och Ludlum-genren: din chef är dubbelagent och arbetar för ryssarna. Din fru är dubbelagent. Ja, antagligen är alla utom du dubbelagenter.
Parallellt med detta finns så den hårdkokta traditionen som börjar med Hammet och Chandler och fortsätter över de två MacDonalds – John och Ross – och där är världen evig och given – alla rika människor är onda – och de har oftast blivit rika genom sin ondska och nu när de inte kan anhopa mer pengar därför att det är fullt i deras Joakim von Anka–valv så ägnar de sin tid åt att vara onda för nöjes skull.
Den moderna svenska deckaren med sin svenska folkhemskhet hör till den hårdkokta traditionen även om hjältarna inte alltid är hårdkokta så är de allt som oftast liksom litet utanför – som Sam Spade eller Lew Archer – och skurkarna är alltid män som har pengar eller politisk makt.
För den som känner sig maktlös i det moderna samhället kan båda genrerna kännas tilltalande. I den situationen kan du både uppleva att de som har makt är emot dig, samtidigt som du känner dig missförstådd, osäker och inte vet vem du kan lita på.
Trenden med spänningskildringar där det som är normalt till sist visar sig vara en paranoid vanföreställning gör att vi kanske måste fundera på hur stor den genomsnittlige läsarens rotlöshet egentligen är – är han en varelse som är helt uppryckt – som uppfattar allt som osäkert?
Jag tror att en del av de framgångsrika TV-serier som kommit från USA de senaste åren tyder på detta. I ”Lost” så är inte bara de medverkandes identitet osäker – allt är osäkert; tid och rum är lika oberäkneliga storheter som den egna kroppens egenskaper eller den fysiska miljöns beskaffenhet för stunden. Och det är väl så tillvaron möjligen ter sig för många så – och det är väl därför man kan räkna med att den nya serien ”Alcatraz” får en massa tittare. Bakom den står J.J Abrams som också var med och skapade ”Lost” och han är väl ungefär lika överskattad som sin namne stridsvagnen.
Den här serien kommer med tanke på utgångspunkten också kunna pågå i åratal och ge människor med mycket gott om tid och mycket små krav på logik väldigt gott om möjligheter att gissa på vad det hela handlar – seriens utgångspunkt är att Alcatraz inte stängdes 1963 och att alla fångar flyttades. Utan – fångarna och personalen bara försvann – och myndigheterna mörklade det. Nu så kommer fångarna tillbaka – 50 år senare – de har inte åldrats – och är lika farliga som när de satt på fängelseön. En återvändande fånge per avsnitt pekar på planer på att denna våldtäkt på logik och intrig ska hålla på en tio år till; och så ska väl personalen få återvända också. Vad vi ser är en perverterad variant av Deus ex machina – okända makter som inte bara skuttar fram ur maskineriet utan också bygger om det hela tiden.
Att människor fångas av spänning och mysterier är på något sätt självklart – och tidigare har det varit så att läraren eller tittaren försökt att förstå och följa intrigen med logikens hjälp; men nu har vi nått ett tillstånd där allt fler bara tittar och inte förväntar sig någon logik; som barbarer som för några årtusenden försökte tolka allt som utslag av märkliga gudars vilja.
Om mycket av den nuvarande svenska deckarens dragningskraft består i att ingenting egentligen händer, så beror en del av de senaste årens TV-seriers dragningskraft på ett någonting ska hända. Vad som helst. Och det är obegripligt, men det är liksom det som är poängen.
Båda förhållningssätten är lika uppgivna, och jag vet inte riktigt vilket som är värst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar