Mussolini, musklerna och massorna

George Orwell – kryptofascist? I så fall tillsammans med Walt Whitman och Wendell Berry …

Henrik Arnstad hävdar i dag i DN att fascismen alltid är en man – en muskulös, ung och aktiv man – en urkraft som står i förbund med naturen – både den vilda skogen och den brukade åkerjorden.

Och visst kan man hitta bilder, texter, filmer, målningar, statyer och tal som alla hyllar den hårda manskroppen, den fysiska styrkan och den manliga djärvheten hos racerbilsföraren, piloten eller bergsklättraren.

Men jag kan hitta minst lika många hyllningar till muskler och mannakraft i de kämpande demokratiska rörelserna – just därför att de var kämpande så insåg de att det räckte inte med friska idéer – det krävdes friska, hårda och härdade kroppar. Inte var det bara Walt Whitman som prisade urkraften som bodde i det arbetande folkets blod, senor och kött i ”I sing the body electric”.

Jag kan svårligen tänka mig en mer anti-fascistisk person än George Orwell – och hur ska Arnstad hantera Orwells klagosång över det fysiska förfallet och klenheten hos det engelska folket? I en essä mindes Orwell med saknad sin ungdom då de brittiska soldaterna hade kraftiga lår och bröstkorgar som öltunnor.

Att bejaka fysisk styrka, att sträva efter det är inte på något sätt fascistiskt – den amerikanska masskultur som växer fram samtidigt med den fascistiska i Europa visar oss också starka män. Men Arnstad förmår inte se den avgörande skillnaden.

I USA är den starke, muskulöse mannen en hjälte därför att han är stark – och går sin egen väg. Han undviker helst helt alla former av kollektiv – och blir bara högst motvilligt en del av dem när de behöver skydd.

I Italien och Tyskland är den starke, muskulöse mannen en hjälte därför att han är stark – och därför att han inte går sin egen väg utan glatt blir en del av det statligt kontrollerade kollektivet.

Där går skiljelinjen mellan fascism och demokrati – inte i synen på muskler.

Muskler och hårda kroppar är alldeles utmärkt – om deras ägare har en självständigt tänkande hjärna.

Arnstad själv verkar inte tänka så där väldigt självständigt. Han citerar fem böcker, väver ihop de tankegångar han citerar och vips – så har vi en analys av fascism. Lika förenklad är hans syn på kopplingen jordbruk och fascism. Även här skulle jag kunna visa hur demokrater har pläderat för den förädlande verkan jordbruk kan ha på människan – men Arnstad kanske anser att Wendell Berry är kryptofascist.

Det är dyrkan av kollektivet, ledaren och underkastelsen som är grunden för fascismen. Dyrkan av styrka, djärvhet, skogar och åkrar är inget fascistiskt.