Radikaler måste bekämpa Hamas

Delegater på Kominterns andra kongress 1920 – en tid då 

vänstern fattade att den måste bekämpa "panislamism" 

och andra "medeltida reaktionära element"

Ser på nyheterna i går hur man demonstrerar i Gaza. En av demonstranterna förklarar att ”motståndskämparna” – han menar Hamas – är välkomna in i varje hem i Gaza för att förvandla bostaden till en utpost i kampen mot Israel.

Tacka fan för att det då dör barn i striderna.

Och jag förstår inte hur så stora delar av vänstern kan sluta upp bakom Hamas, och dessutom göra det ovillkorligt.

Genom hela den verkliga vänsterns historia går avståndstagandet från de där små desperata morden och terrorn. En bomb kastad där. En mördande kula avfyrad här. ”Död åt tyrannerna” visar oftast innebära jst ingenting om det är samhället man vill förändra. Istället för nödvändig omdaning får vi ett onödigt lidande när också oskyldiga straffas.

Genom hela den verkliga vänsterns historia går istället insikten om att frihet når du genom att du organiserar dig med likasinnade – med människor som av materiella skäl liksom du själv – har intresse av att upprätta en ny samhällsordning där ni alla kan få möjlighet att förverkliga era färdigheter och drömmar.

Den verkliga vänsterns politik, dess strategi och taktik föds av att den är en del av det arbetande folket – den vill se det arbetande folket befriat – den vill inte se det arbetande folket lida och dö i onödan.

Men så uppkommer i vad vi faktiskt kan kalla den tredje världen den märkliga situationen att kolonialismen skapar nya sociala skikt i de länder de kontrollerar – skikt som får funktioner i administration, rättsväsende, ordningsmakt och näringsliv. Men de nya generationerna i dessa skikt kommer att uppleva att det inte finns tillräckligt mycket välavlönat utrymme där de kan glida in och ta en plats. De äldre skikten av det kontrollerade folkets samarbetsmän finns kvar – liksom den koloniala maktens ständigt inskeppade söner som ska ges en möjlighet att bygga sig en ny framtid. Ur denna situation växer de koloniala befrielserörelserna. De är inte så mycket uttryck för folklig vrede och misär – fast den definitivt finns – den är mer uttryck för frustration hos de yngre i de skikt som i de koloniala länderna valt att samarbeta med kolonisatörerna.

Dessa grupperingar är avskilda från vanligt folks liv och lidande; de ser sig som missförstådda och utvalda och anser sig ha en rätt att offra andra människor för att de själva ska få makt. För då blir allting bättre. I arabvärlden går de alltsomoftast fram under den muslimska fundamentalismens gröna fana.

Ibland känner jag mig som en marxistisk variant av de där munkarna på Irland under 900–talet, barbarerna är överallt och till och med de som kallar sig kristna vet inte riktigt vad det innebär. Men vi ser ut över världen, lutar oss över skrifterna och muttrar: Marx hade rätt.

Vad annat ska jag tänka när jag betraktar alla dessa människor som ser sig som vänster och som gråter tårar över befolkningen i Gaza.

Den palestinska och arabiska befolkningen i Israel och Palestina låter sig representeras av maktfullkomliga mutkolvar i Fatah eller av maktfullkomliga mullor i Hamas; politiska rörelser som alltid kommer att använda vanligt folk som kanonmat och offer för att säkra sin egen maktposition.

Vill man vara verklig vänster så säger man: låt oss organisera de palestinska och arabiska massorna i demokratiska folkrörelser och låt oss sedan kräva vår rätt: med strejker och med icke-våldsaktioner. Och låt oss ha konkreta mål för denna kamp.

Istället får vi se klassisk terrorism. Terrorister är alltid ute efter att skapa en spänningens strategi – ett tillstånd där människor får lida så mycket att de till slut går över till terroristernas läger. Det har inget med verklig vänster att göra. Vi tror inte lidande gör dig till en bättre människa.

Den som vill vara radikal och försvara vanliga människors rätt till ett bra liv kan gå tillbaka till den Tredje internationalens diskussioner om kolonial kamp under 1920-talet och de första åren på 1930-talet. Där finns de frågeställningar vi ska brottas med – där finns de frågeställningar vi ska utgå från. Diskussionen kan inte föras utifrån bildtexten till foton där en medeltidsromantiserande muslim pussar barnlik.

Problemet med det som händer i Israel, Västbanken och Gaza är att det finns för få riktiga bolsjeviker verksamma där och i den arabiska våren; och alldeles för många goddagspiltar från kompradorskikten i arabvärlden och överklassungar som är influgna från västvärldens metropoler för att spela befriande gatuteater för de ”stackars förtryckta palestinierna.”

Den hållning som bolsjevikerna pläderade för under den kommunistiska Internationalens andra kongress i juli 1920 gäller fortfarande när det gäller den nationella och koloniala frågan – läs bara punkt 11.

”I fråga om de mer efterblivna staterna och nationerna, där feodala eller patriarkaliska och bondepatriarkaliska förhållanden överväger, måste i synnerhet följande tas i betraktande:

• för det första nödvändigheten av att alla kommunistiska partier stöder den borgerligt demo- kratiska frihetsrörelsen i dessa länder; framför allt arbetarna i det land, som den efterblivna nationell i kolonialt eller finansiellt avseende är avhängig av, är skyldiga att lämna det mest aktiva stöd;

• för det andra nödvändigheten av att bekämpa prästerskapet och andra reaktionära och medeltida element vilka har inflytande i de efterblivna länderna;

• för det tredje nödvändigheten av att bekämpa panislamismen och liknande strömningar, vilka söker förena frihetsrörelsen mot den europeiska och den amerikanska imperialismen med ett stärkande av khanernas, godsägarnas, de mohammedanska prästernas osv ställning.”

Alltså – den som vill vara vänster och marxist ska bekämpa ”reaktionära och medeltida element vilka har inflytande i de efterblivna länderna.”

Först då är verklig befrielse möjlig.