Hobsbawn – historien betraktad från en tågkupé

Eric Hobsbawm har dött i en ålder av 95 år och omnämns i de brittiska tidningarnas runor som ”marxistisk” historiker.

Jomenvisst, han brukade ständigt åkalla Marx med samma regelmässighet och idoghet som en cistercienmunk förättar sin bön sex gånger om dagen – men inte blev han speciellt marxistisk för det. Jag tror inte Karl Marx hade kunnat förlika sig med Hobsbawms försvar av Sovjetunionen och de olika formerna av diktatur där som något historiskt nödvändigt. De gånger kampen stod i vänstern mellan diktatur och frihetlighet så ställde sig allt Hobsbawn på diktaturens sida, och han bad aldrig om ursäkt för det heller – utan tjatade om att vi andra inte förstod att hans ställningstagande var det enda möjliga.

För Marx var det historiskt nödvändigt att bekämpa förtryck av folket – han skulle med förundran och raseri vänt sig mot tanken på att det på grund av någon slags historisk nödvändighet var försvarbart att fängsla och mörda arbetare och bönder.

Och här ligger nog förklaringen till att jag aldrig riktigt uppskattade Hobsbawm som historiker. Hans skildringar ger dig ingen känsla för historia – för förlorade möjligheter, riktningar vars kurs tagits ut men vars anvisade vägar aldrig anträtts. Hobsbawm åkte tåg genom historien (givetvis första klass) på räls som överheten (vare sig det var Stalin eller Roosevelt) lagt ut. Han skrev sina historiska verk sittande vid kupéfönstret, och såg han något obehagligt därute så kunde han alltid dra ner rullgardinen en stund, istället för att dra i nödbromsen och hoppa av och hjälpa till.

Brittiska akademiska ”marxister” har alltid vetat hur man färdas ståndsmässigt genom både historia och samtid, och den brittiska politiska klassen har oavsett falang alltid på något sätt gillat sina stalinistiska professorer – så räkna med allmän veklagan i de brittiska tidningarna. Ännu en av vakthundarna har gått bort.