söndag 18 november 2012

Solidarisk solitär eller socialdemokrat?


Folke Dahlberg vid stugan han byggde på Stora Röknen.

För andra söndagen i rad återvänder jag till Konstakademien för att vandra runt på den utställning som arrangeras eftersom det är 100 år sedan Folke Dahlberg föddes. Jag kände inte till honom när jag för en vecka sedan slog följe till öppnandet med svärfar Olle som länge varit en stor beundrare av Dahlberg.
Och långt innan jag hinner förtrollas av Dahlbergs tuschteckningar så fångas jag av ett stort uppdraget citat ur en av hans dikter:

”Fri lejd till öar
fordrar jag av staten
full rätt att leva
i ett enskilt rum”

Dahlberg målade, tecknade, skrev prosa men var framförallt en diktare vars storhet kommer sig av att han beskriver människans ensamhet med bilder från den natur han söker för att finna lindring; Vätterns vatten, stränder och öar.
Under de senaste dagarna har jag sent på kvällarna försjunkit i hans böcker och undrat varför jag missat detta konstnärskap. Varför är han inte mer synlig – mer närvarande?
Ett strukturellt betingat svar är att Sverige inte riktigt klarar av att hantera sina döda författare – deras verk begravs ungefär samtidigt som deras kroppar. Så för oss som kommer senare finns de inte synliga om vi inte sätter spaden i jorden och letar – och varför skulle vi leta – och var? Men numera så är det så att man i Sverige tenderar att begrava verket innan författaren eller konstnären är död – avliden eller gammal – spelar ingen roll – ner i arkivet. Förslut dörrarna. Låt de minde vetande forma oss en kultur som är litet mer lättviktig så att framtidens kulturarv blir lättare att bära.
Sedan har Sverige nog inte riktigt plats för någon som är skicklig på flera områden: Okay, Folke – du kunde väl nöjt dig med att teckna i tusch – och i ett manér – men nejdå – du skulle prompt måla också! Och så skrev du prosa – och så alla dessa dikter! Inte bra! Konstnärer ska inte försöka bli bra på olika saker. Och ditt misstag var att du inte bara försökte. Du blev bra på alla områden.
Men värst var nog Folke Dahlbergs envisa vägran att erkänna att staten hade någon rätt att styra över hans liv eller reglera var och hur han skulle bo. Jodå, jag vet – kultursidorna älskar konstnärer som ser sig som individualister – men den individualismen innebär allt som oftast bara att de vill bli uppskattade, dyrkade och älskade av samtid och offentlighet. Dahlbergs individualism innebar att han ville bli lämnad ifred – och se, det är en helt annan sak. Och på något sätt är det nog mest det som gör att han inte är så synlig – hans individualism var av den arten att den utmanade den rådande ordningen; oavsett vilken ordning som rådde. Han ville inte ha respekt. Han ville inte ha någonting.
När vi kommer hem från utställningen fortsätter jag att försöka förstå vart socialdemokratin egentligen tänker gå i framtiden och vart de vill föra oss. Jag blir mer och mer övertygad om att det partiet är räddningslöst förlorat som ett verktyg för en folklig, radikal och frihetlig politik. Det beror inte så mycket på den politik som socialdemokratin för i dag eller den politik som kan komma att föras i morgon. Det beror på det som Löfven och Jämtin säger när de presenterar plattformen för framtiden:
”Till skillnad från regeringens lösningar där var och en ska gå in i framtiden ensam, oberoende av andra, så har den socialdemokratiska politiken alltid gått ut på att skapa en bättre framtid för alla.”
Nej, jag uppskattar definitivt inte den politik som förs av regeringen – men jag avskyr den politiken just därför att den inte går ut på att vi ska kunna gå in i framtiden ”ensamma” och ”oberoende”.
Går man tillbaka till arbetarrörelsens rötter så ser man där hur motviljan mot att vara beroende av andra är en av de starka drivkrafterna. Den starka staten hade byggt en sådan allomfattande maktstruktur att du var beroende av allt och alla. Och du hade inte valt detta beroende. Eller vem du var beroende av.
Vi är alla ensamma. Det måste väl ändå vara själva utgångspunkten för all radikal och frihetlig och folklig politik – och det krav som denna insikt ska leda är att du själv måste få kunna välja vem du vill behöva, vem du vill vara beroende av och i vilka sammanhang du vill ingå. Och inte vara beroende av att ett parti vill skapa ”en bättre framtid för alla”.
Är min tankegång utopisk?
Jag tror det är mer utopiskt – i meningen verklighetsfrämmande – att tänka sig att människor för all framtid kommer att acceptera de olika former av underkastelse och beroendeförhållanden som stat och överhet, ledningarna för monopolföretag och partier i olika former erbjuder.

Folke Dahlberg menade att de som söker sig till havet gör det för att förlora sig själva, komma bort från sig själva och det som skapat dem. De som liksom Dahlberg föredrog insjön vatten gjorde det därför att de där trodde att de skulle kunna finna sig själva.

Kanske borde det socialdemokratiska partiet genomföra nästa rådslag samlade runt en insjö?

2 kommentarer:

  1. Kan det vara en tillfällighet att nästan alla socialdemokrater får politisk skolning på Bommersvik?

    SvaraRadera
  2. Intressant iakttagelse. Men är det inte så att verksamheten där minskat en hel del? Skulle i så fall kunna förklara ganska mycket.

    SvaraRadera