Frihet – men bara för de litet finare

Lyssnar på debatt i radion om huruvida gårdsförsäljning av vin ska tillåtas i Sverige. Jag anser förvisso numera att alkohol är ett gift, men kan fortsatt inte se någon vits med förbud och inskränkningar. Men det gäller att argumentera för denna frihet på ett förnuftigt sätt – de förespråkare för gårdsförsäljning som uttalar sig i radion gör det inte. Deras argument ser ut så här: de som kommer till vår gård kommer för att äta vår fina, dyra mat eller kanske köpa med sig litet hem. Varför skulle de då inte också kunna köpa med sig av det vin vi producerar. Det är ju ingen fara, flaskorna kostar ändå sisådär en 300 kronor.

Det är sådant som för mig vilja kämpa för att spritförsäljningen ska släppas helt fri – låt den säljas på ICA, Coop och Seven-eleven, på bensinmackar och i alla de där sympatiska invandrarägda affärerna på Råsundavägen; de där som har oklar inriktning men varierat sortiment och långa öppettider.

För de förespråkare för gårdsförsäljning jag hörde sa egentligen rätt ut att de anser sig ha ett litet finare klientel här och de kan hantera vin.

Jomenhejsan, som om det inte fanns folk på Östermalm eller i Saltsjöbaden som söp sönder lever och liv på årgångsviner?

Jag förundras över hur oblygt numera överklassen hävdar att de ska ha en annan uppsättning rättigheter för att de är bättre – tydligen även på att hantera alkohol. 

Så vänsterradikal politik bör nog vara att monopolet avskaffas – och det kan mycket väl kombineras med en folkligt radikal hållning för nykterhet.