Turkiet I: Syrien – är det meningen att man ska äta goda grannar?

Erdogan och Assad: På den tiden då de gillade att mysa med varandra.

När de kom till makten i Turkiet så var Erdogan och hans Parti för Rättvisa och Utveckling måna om att utveckla de goda relationerna med Syrien, nya handels- och samarbetsavtal utarbetades och undertecknades. Erdogan betraktade Syriens härskare Bashar al-Assad som sin vän.

Ändå var det inte alltför länge innan dess som relationerna var usla. Turkiet hotade med att gå in i Syrien om in grannen upphörde med att låta Abdullah Öcalan, ledaren för det kurdiska PKK vistas i landet. PKK befann sig i krig med regimen i Ankara, ett långt, blodigt och brutalt krig.

I dag så gör Turkiet exakt det man en gång anklagade Syrien för, man backar upp det väpnade upproret mot grannlandets regering. Turkiet stöder den Syriska Fria Armén som får operera från baser i landet, och Syriska Nationella Rådet får ha sina kongresser i Istanbul för att samordna och samla motståndet mot Assad-regimen.

Vad har hänt med principerna? Vad har hänt med vänskapen?

Det som alltid kännetecknat Turkiet sedan ungturkarna tog över är den totalt amoraliska hållningen till de åtgärder och medel man diskuterar för att värna det man betraktar som nationens intresse. Allt kan offras för att säkra territoriet, och helst utvidga det om det är möjligt – eller åtminstone i närområdena bygga upp buffertzoner i vilka man på olika sätt ha inflytande.

Därför agerar i dag Turkiet mot Syrien – man gör kallt bedömningen att regimen Assad kommer att falla till slut. Men vem som får makten är mer osäkert, landet kan störtas in i ett inbördeskrig mellan de krafter som i dag står mot Assad. Turkiet har alla skäl i världen att vilja kunna vara med och påverka och helst styra utvecklingen i Syrien när Assad faller. Den som i dag ger skydd åt Syriska Fria Armén och det Nationella rådet kan nog hoppas på allierade bland dem som i morgon styr från Damaskus.

Det vi ser nu är hur Turkiet agerar precis som man gjorde i Libyen. Förbindelserna hade varit goda och långvarig med Khadaffi när man plötsligt bytte sida och lånade ut 2 miljarder kronor till rebellerna som hade litet ont om pengar. Turkiet hade stora byggprojekt i Libyen, man såg att regimen skulle falla, om man inte bytte sida så vem vet hur de nya ledarna skulle se på de turkiska projekten i landet.

I morgon: Turkiet och USA