Vådan av att inte ha en lokal

Jugoslavien i början på 1990-talet, krig – konstigt nog – så mycket fotboll som man spelade över republikgränserna innan dess...

De flesta hånade Birgit Friggebo när hon för 20 år sedan uppmanade skrämda invandrare att fatta varandras händer och sjunga ”We shall overcome”.

Och jomenvisst, det var väl ett litet märkligt agerande.

Men har vi kommit så mycket längre i vårt tänkande på de två decennier som gått, eller är det snarare så att de flesta välmenande människor i dag tänker som Friggebo?

Jag har grubblat på det i en vecka, alltsedan jag hörde ett radioprogram som sändes från Fryshuset. En hel eftermiddag diskuterades rasism och integrering – vad ska vi göra?

Alla som yttrade sig  hade samma svar, men i litet olika varianter.

”Dialog” och ”samtal” var viktigt. ”Man måste lära känna varandra”.

Och alla tjatade om att vi ”Måste skapa mötesplatser”.

Så ju mer människor i Sverige som tillhör olika nationaliteter, kulturer, religioner och sociala skikt träffas – desto mer bättre kommer vi att förstå varandra var budskapet; om vi lyssnar på varandras musik, äter varandras mat och kollar varandras TV-serier samt spelar fotboll och biljard med varandra då sker den stora förbrödringen.

Men vilket struntprat.

Fråga oss som vet hur det var i det forna Jugoslavien under 1990-talet. Där fanns det inte många platser för möten mellan nationaliteter, kulturer, religioner och sociala skikt – hela landet var nämligen en enda förbannat stor mötesplats. Det fanns inget avstånd i någon mening mellan de olika folken, eller någon okunskap om ”de andras” kultur och mentalitet.

Ändå höll vi på och tog kål på varandra så mycket vi bara orkade i några år.

Orsaken var att först kollapsade ekonomin, sedan kollapsade det politiska systemet och för att säkra sin makt underblåste lokala eliter nationalism för karva loss en egen bräda ur det sjunkande skeppet – och med hjälp av den brädan hoppades de hålla sig flytande.

Lärdomen är ganska enkel.

Finns det inte jobb åt alla, finns det inte pengar så vi kan ha fungerande skolor, sjukvård och omsorg – ja, då ger sig folk på varandra – och de kommer att välja att göra det under nationalistiska banér eller bakom religiösa standar – för det är liksom litet finare. Ni kan stå där och sjunga vad ni vill på vilken mötesplats ni vill.

Utan jobb och försörjning gör folk varandra illa. Har de inga jobb att gå till drar de på sig uniformerna.

Så snälla – istället för denna välmenande kretinism om att skapa mötesplatser eller ordna fotbollsturneringar eller ha små folkfester i parker där vi ska se varje folk skuttande framföra just sin folkdans – kan vi istället inte börja diskutera det viktiga; hur får vi en fungerande ekonomi.

När vi väl har det så kan jag försäkra er att rasismen försvinner med undantag för en och annan liten förvirrad foliehatt, men då kan vi ge dem ett hem på Skansen, en egen liten stuga.