tisdag 26 februari 2013

Annie Lööf och behovet av en aristokratisk arbetarrörelse


Det är märkliga tider – jag, Åsa-Nisse och Klabbarparn – den nya tidens verkliga radikaler – 
vi vill inte vara som alla andra. Vi förstår inte ens varför alla andra är som de är.

En sak fascinerar mig med svensk politik … kanske mer än något annat – och det är det tvång så många politiker verkar känna att visa att de ”är som alla andra”.
Det var därför Maud släpade upp folk till Västerbotten, det är därför Annie Lööf släpar allianskollegor till Småland. Det är därför politiker ställer upp i olika former av pratshower och berättar vilket hårschampo de använder, det var därför Göran Persson dansade med en ko i ett barnprogram.
Jag vrider och vänder på frågan om varför Annie Lööf vill att de andra alliansledarna och vi ska få komma hem till henne.
Vad är det hon vill bevisa med detta?
Att hon har ett hem? Att hon är en mänsklig varelse och inte en av de där pumporna som kläcktes i garderoben i ”Världsrymden anfaller”.
OK, Annie, vi tror dig – du är inte en alien. Finns det något mer du vill bevisa? Förlåt, vad sa du? Att du är som alla andra?
Men snälla Annie. När ska du lära dig följande – människor vill inte ha politiker som är som alla andra – vi vill ha politiker som INTE är som alla andra. Vi vill politiker som säger:
”Jag tycker så här. Vad ni tycker bryr jag mig väl inte så där mycket om. Gillar ni det jag tycker så rösta på mig. Om inte så …”
Vi vanliga människor blir misstänksamma när någon jobbar så hårt för att visa att han eller hon är som ”alla andra”.
Det där med att visa upp ett visst sätt att vara som antas överensstämma med hur medelsvensken lever är inget annat än folkförakt, varför skulle människor vilja välja ledare som inte är mer bildade och handlingskraftiga än de själva? Det vore väl ganska korkat?
Jag har en stark känsla av att människor längtar efter politiker som INTE handlar färdigtacos till fredagsmyset och som INTE gillar karaoke.
Vad svenskar i dag glömmer är att deras egna folkrörelser för 120 år sedan och några årtionden framåt; arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkligheten – var aristokratiska i sina ideal – de trodde att individer som utgjorde det vanliga arbetande folket genom tanke och handling kunde adla sig själv – och ersätta de styrande skikten och styra sig själva.
Och vad har vi i dag? En borgerlighet som gör allt för att få oss att tro att de gillar Åsa-Nisse och tunnbrödsrullar med räksallad – mer än vad folkrörelsernas folk gör.
 Det är där kulturkampen står numera – om vem som har sämst smak.
Alltmedan folk i allmänhet väntar på riktiga politiker som inte jönsar sig.

måndag 18 februari 2013

Vådan av att inte ha en lokal

Jugoslavien i början på 1990-talet, krig – konstigt nog – så mycket fotboll som man spelade över republikgränserna innan dess...

De flesta hånade Birgit Friggebo när hon för 20 år sedan uppmanade skrämda invandrare att fatta varandras händer och sjunga ”We shall overcome”.
Och jomenvisst, det var väl ett litet märkligt agerande.
Men har vi kommit så mycket längre i vårt tänkande på de två decennier som gått, eller är det snarare så att de flesta välmenande människor i dag tänker som Friggebo?
Jag har grubblat på det i en vecka, alltsedan jag hörde ett radioprogram som sändes från Fryshuset. En hel eftermiddag diskuterades rasism och integrering – vad ska vi göra?
Alla som yttrade sig  hade samma svar, men i litet olika varianter.
”Dialog” och ”samtal” var viktigt. ”Man måste lära känna varandra”.
Och alla tjatade om att vi ”Måste skapa mötesplatser”.
Så ju mer människor i Sverige som tillhör olika nationaliteter, kulturer, religioner och sociala skikt träffas – desto mer bättre kommer vi att förstå varandra var budskapet; om vi lyssnar på varandras musik, äter varandras mat och kollar varandras TV-serier samt spelar fotboll och biljard med varandra då sker den stora förbrödringen.
Men vilket struntprat.
Fråga oss som vet hur det var i det forna Jugoslavien under 1990-talet. Där fanns det inte många platser för möten mellan nationaliteter, kulturer, religioner och sociala skikt – hela landet var nämligen en enda förbannat stor mötesplats. Det fanns inget avstånd i någon mening mellan de olika folken, eller någon okunskap om ”de andras” kultur och mentalitet.
Ändå höll vi på och tog kål på varandra så mycket vi bara orkade i några år.
Orsaken var att först kollapsade ekonomin, sedan kollapsade det politiska systemet och för att säkra sin makt underblåste lokala eliter nationalism för karva loss en egen bräda ur det sjunkande skeppet – och med hjälp av den brädan hoppades de hålla sig flytande.
Lärdomen är ganska enkel.
Finns det inte jobb åt alla, finns det inte pengar så vi kan ha fungerande skolor, sjukvård och omsorg – ja, då ger sig folk på varandra – och de kommer att välja att göra det under nationalistiska banér eller bakom religiösa standar – för det är liksom litet finare. Ni kan stå där och sjunga vad ni vill på vilken mötesplats ni vill.
Utan jobb och försörjning gör folk varandra illa. Har de inga jobb att gå till drar de på sig uniformerna.
Så snälla – istället för denna välmenande kretinism om att skapa mötesplatser eller ordna fotbollsturneringar eller ha små folkfester i parker där vi ska se varje folk skuttande framföra just sin folkdans – kan vi istället inte börja diskutera det viktiga; hur får vi en fungerande ekonomi.
När vi väl har det så kan jag försäkra er att rasismen försvinner med undantag för en och annan liten förvirrad foliehatt, men då kan vi ge dem ett hem på Skansen, en egen liten stuga.