Turkiet II: Turkiet är europeiskt – om USA får bestämma

Byt till Bryssel befaller Barack.

Det finns ju en obegripligt långvarig diskussion bland Europas politiker om huruvida Turkiet ska få bli en fullvärdig medlem av EU.

Frågan kan tyckas ointressant för oss som alltid bara känt obehag inför EU eftersom vi inte kan förlika oss med maktfullkomliga byråkraters försök att reglera våra liv och verksamheter på sätt som vi ibland själva inte ens insett är möjligt. Spelar det roll om EU blir bättre eller sämre efter ett turkiskt inträde? Det gör det väl, men det är nog länge sedan jag tyckte man ska utforma sina ståndpunkter efter vad som anses möjligt, man ska forma sina ståndpunkter efter vad som är rätt och en korrekt ståndpunkt i frågan är att ju friare människor, varor och tjänster kan röra sig mellan länderna i Europa desto bättre. Kan vi inlemma Turkiet i ett sådant fritt flöde är det bra för Europa och bra för Turkiet.

Men det är inte riktigt det frågan gäller, frihet och flöden är väl inte två begrepp man förknippar med EU. Dock – kan vara intressant att diskutera frågan i alla fall, som ett sätt att försöka förstå vår samtid bättre.

Att de flesta politiska och sociala krafter i Turkiet är intresserade av medlemskap är tydligt, och de är intresserade utifrån just sitt skikts eller grupps behov  – även om man kan börja se förändringar som en följd av att flera EU–staters ekonomier vacklar.

De breda folklagren i Turkiet hoppas på att det ska bli lättare att hitta ett jobb utanför det egna landets gränser, och även om krisen slår hårt i Europa så finns det alltid jobb för den som är beredd att arbeta hårt och för lägre lön än den som hade jobbet tidigare.

Den västerländskt influerade delen medelklassen ser ett medlemskap i EU som ett värn mot islamisering och även mot en återgång till militärstyre.

Samtidigt ser militären ett EU-inträde som att äntligen har ungturkarnas och Kemals vision om Turkiet som en del av Europa förverkligats, det här har varit målet sedan man tog makten 1908.

Tidigare var även de stora turkiska koncernerna och bankerna intresserade, liksom de små och mellanstora företagen. Nu är det dock mer tveksamt – de stora företagens förhoppning om tillgång till nya kapitalmarknader ter sig väl litet osäker nu under eurokrisen, medan de mindre företagens längtan efter lägre räntor möjligen kan infrias.

Och regeringspartiet AKP vill ordna inträdet för att många vill ha det och för att det skulle bevisa AKP:s duglighet, men den kanske viktigaste faktorn som gör att regeringspartiet AKP vill in i EU är att USA vill det. Ända sedan frågan väcktes för några årtionden sedan så har USA tydligt markerat att de vill se hur Turkiet blir en del av den europeiska gemenskapen. USA ser Turkiet som en av sina säkraste allierade och ett medlemskap för landet ökar USA:s möjlighet att påverka EU:s inriktning. Samtidigt är Turkiets ledare måna om att visa sig fortsatt viktiga på gränsen till oumbärliga för USA så de kommer att fortsatt sträva efter medlemskap, även om det börjar bli så att den ekonomiska dragningskraften i en sådan utveckling minskat för många grupper.

I morgon: Eurokrater och turkar

Turkiet I: Syrien – är det meningen att man ska äta goda grannar?

Erdogan och Assad: På den tiden då de gillade att mysa med varandra.

När de kom till makten i Turkiet så var Erdogan och hans Parti för Rättvisa och Utveckling måna om att utveckla de goda relationerna med Syrien, nya handels- och samarbetsavtal utarbetades och undertecknades. Erdogan betraktade Syriens härskare Bashar al-Assad som sin vän.

Ändå var det inte alltför länge innan dess som relationerna var usla. Turkiet hotade med att gå in i Syrien om in grannen upphörde med att låta Abdullah Öcalan, ledaren för det kurdiska PKK vistas i landet. PKK befann sig i krig med regimen i Ankara, ett långt, blodigt och brutalt krig.

I dag så gör Turkiet exakt det man en gång anklagade Syrien för, man backar upp det väpnade upproret mot grannlandets regering. Turkiet stöder den Syriska Fria Armén som får operera från baser i landet, och Syriska Nationella Rådet får ha sina kongresser i Istanbul för att samordna och samla motståndet mot Assad-regimen.

Vad har hänt med principerna? Vad har hänt med vänskapen?

Det som alltid kännetecknat Turkiet sedan ungturkarna tog över är den totalt amoraliska hållningen till de åtgärder och medel man diskuterar för att värna det man betraktar som nationens intresse. Allt kan offras för att säkra territoriet, och helst utvidga det om det är möjligt – eller åtminstone i närområdena bygga upp buffertzoner i vilka man på olika sätt ha inflytande.

Därför agerar i dag Turkiet mot Syrien – man gör kallt bedömningen att regimen Assad kommer att falla till slut. Men vem som får makten är mer osäkert, landet kan störtas in i ett inbördeskrig mellan de krafter som i dag står mot Assad. Turkiet har alla skäl i världen att vilja kunna vara med och påverka och helst styra utvecklingen i Syrien när Assad faller. Den som i dag ger skydd åt Syriska Fria Armén och det Nationella rådet kan nog hoppas på allierade bland dem som i morgon styr från Damaskus.

Det vi ser nu är hur Turkiet agerar precis som man gjorde i Libyen. Förbindelserna hade varit goda och långvarig med Khadaffi när man plötsligt bytte sida och lånade ut 2 miljarder kronor till rebellerna som hade litet ont om pengar. Turkiet hade stora byggprojekt i Libyen, man såg att regimen skulle falla, om man inte bytte sida så vem vet hur de nya ledarna skulle se på de turkiska projekten i landet.

I morgon: Turkiet och USA