Blodtransfusioner botar inte spanska sjukan

Nu sitter det en ny siffer- och bokstatskombination med representanter för mäktiga stater på en kurort med bra klimat för att diskutera de ekonomiska sakernas tillstånd i allmänhet och eurokrisen i synnerhet.

Strunta i att läsa rapporterna om vad de säger och gör för det har inget att göra med verkligheten – de har ingen aning om vad de håller på med.

Just nu gläds de över valutgången i Grekland.

Häromdagen gladdes de över att man fått till ett stödpaket på 100 miljarder euro till Spaniens banker. Våra egna Borg och Reinfeldt försäkrade att stödet var ordentligt tilltaget.

Men nu läser jag att redan mars så konstaterade den spanska centralbanken att av de 300 miljarder euro i krediter som de spanska bankerna har till fastighetsbranschen så är mer än hälften att beteckna som ”problematic”. Ordentligt tilltaget?

Någonstans mellan 700.000 och en miljon nybyggda hem står tomma.

Bostadspriserna har fallit med 20 procent, men förutsätts falla med 50-60 procent framöver. Krisen kommer säkerligen innebära en ökning av den 25-procentiga arbetslösheten … och då …

Så visst har Borg på sätt och vis rätt – 100 miljarder euro är tillräckligt. Inte tillräckligt för att klara Spanien ur en kris, men tillräckligt mycket för att makthavarna ska kunna säga: ”Men vi har ju redan investerat 100 miljarder euro, om vi inte lånar ut mer till Spanien är de pengarna bortkastade.”

Och så där kommer det att hålla på ….

Turkiet II: Turkiet är europeiskt – om USA får bestämma

Byt till Bryssel befaller Barack.

Det finns ju en obegripligt långvarig diskussion bland Europas politiker om huruvida Turkiet ska få bli en fullvärdig medlem av EU.

Frågan kan tyckas ointressant för oss som alltid bara känt obehag inför EU eftersom vi inte kan förlika oss med maktfullkomliga byråkraters försök att reglera våra liv och verksamheter på sätt som vi ibland själva inte ens insett är möjligt. Spelar det roll om EU blir bättre eller sämre efter ett turkiskt inträde? Det gör det väl, men det är nog länge sedan jag tyckte man ska utforma sina ståndpunkter efter vad som anses möjligt, man ska forma sina ståndpunkter efter vad som är rätt och en korrekt ståndpunkt i frågan är att ju friare människor, varor och tjänster kan röra sig mellan länderna i Europa desto bättre. Kan vi inlemma Turkiet i ett sådant fritt flöde är det bra för Europa och bra för Turkiet.

Men det är inte riktigt det frågan gäller, frihet och flöden är väl inte två begrepp man förknippar med EU. Dock – kan vara intressant att diskutera frågan i alla fall, som ett sätt att försöka förstå vår samtid bättre.

Att de flesta politiska och sociala krafter i Turkiet är intresserade av medlemskap är tydligt, och de är intresserade utifrån just sitt skikts eller grupps behov  – även om man kan börja se förändringar som en följd av att flera EU–staters ekonomier vacklar.

De breda folklagren i Turkiet hoppas på att det ska bli lättare att hitta ett jobb utanför det egna landets gränser, och även om krisen slår hårt i Europa så finns det alltid jobb för den som är beredd att arbeta hårt och för lägre lön än den som hade jobbet tidigare.

Den västerländskt influerade delen medelklassen ser ett medlemskap i EU som ett värn mot islamisering och även mot en återgång till militärstyre.

Samtidigt ser militären ett EU-inträde som att äntligen har ungturkarnas och Kemals vision om Turkiet som en del av Europa förverkligats, det här har varit målet sedan man tog makten 1908.

Tidigare var även de stora turkiska koncernerna och bankerna intresserade, liksom de små och mellanstora företagen. Nu är det dock mer tveksamt – de stora företagens förhoppning om tillgång till nya kapitalmarknader ter sig väl litet osäker nu under eurokrisen, medan de mindre företagens längtan efter lägre räntor möjligen kan infrias.

Och regeringspartiet AKP vill ordna inträdet för att många vill ha det och för att det skulle bevisa AKP:s duglighet, men den kanske viktigaste faktorn som gör att regeringspartiet AKP vill in i EU är att USA vill det. Ända sedan frågan väcktes för några årtionden sedan så har USA tydligt markerat att de vill se hur Turkiet blir en del av den europeiska gemenskapen. USA ser Turkiet som en av sina säkraste allierade och ett medlemskap för landet ökar USA:s möjlighet att påverka EU:s inriktning. Samtidigt är Turkiets ledare måna om att visa sig fortsatt viktiga på gränsen till oumbärliga för USA så de kommer att fortsatt sträva efter medlemskap, även om det börjar bli så att den ekonomiska dragningskraften i en sådan utveckling minskat för många grupper.

I morgon: Eurokrater och turkar

Turkiet I: Syrien – är det meningen att man ska äta goda grannar?

Erdogan och Assad: På den tiden då de gillade att mysa med varandra.

När de kom till makten i Turkiet så var Erdogan och hans Parti för Rättvisa och Utveckling måna om att utveckla de goda relationerna med Syrien, nya handels- och samarbetsavtal utarbetades och undertecknades. Erdogan betraktade Syriens härskare Bashar al-Assad som sin vän.

Ändå var det inte alltför länge innan dess som relationerna var usla. Turkiet hotade med att gå in i Syrien om in grannen upphörde med att låta Abdullah Öcalan, ledaren för det kurdiska PKK vistas i landet. PKK befann sig i krig med regimen i Ankara, ett långt, blodigt och brutalt krig.

I dag så gör Turkiet exakt det man en gång anklagade Syrien för, man backar upp det väpnade upproret mot grannlandets regering. Turkiet stöder den Syriska Fria Armén som får operera från baser i landet, och Syriska Nationella Rådet får ha sina kongresser i Istanbul för att samordna och samla motståndet mot Assad-regimen.

Vad har hänt med principerna? Vad har hänt med vänskapen?

Det som alltid kännetecknat Turkiet sedan ungturkarna tog över är den totalt amoraliska hållningen till de åtgärder och medel man diskuterar för att värna det man betraktar som nationens intresse. Allt kan offras för att säkra territoriet, och helst utvidga det om det är möjligt – eller åtminstone i närområdena bygga upp buffertzoner i vilka man på olika sätt ha inflytande.

Därför agerar i dag Turkiet mot Syrien – man gör kallt bedömningen att regimen Assad kommer att falla till slut. Men vem som får makten är mer osäkert, landet kan störtas in i ett inbördeskrig mellan de krafter som i dag står mot Assad. Turkiet har alla skäl i världen att vilja kunna vara med och påverka och helst styra utvecklingen i Syrien när Assad faller. Den som i dag ger skydd åt Syriska Fria Armén och det Nationella rådet kan nog hoppas på allierade bland dem som i morgon styr från Damaskus.

Det vi ser nu är hur Turkiet agerar precis som man gjorde i Libyen. Förbindelserna hade varit goda och långvarig med Khadaffi när man plötsligt bytte sida och lånade ut 2 miljarder kronor till rebellerna som hade litet ont om pengar. Turkiet hade stora byggprojekt i Libyen, man såg att regimen skulle falla, om man inte bytte sida så vem vet hur de nya ledarna skulle se på de turkiska projekten i landet.

I morgon: Turkiet och USA

Gruppterapi i mörker

Det finns en strömning i miljörörelsen som innebär att man ägnar sig åt att ge hushållen dåligt samvete medan man samtidigt säljer avlatsbrev åt koncerner som fördärvar vår miljö.
Ett exempel på detta är Earth Hour – något som jag diskuterar i dag på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/29/l-r-en-gruppterapisession-i-m-rker

Det var inte bättre förr. Kommer ni ihåg Kompani C?

En annan massaker, för 44 år sedan.

Det händer att jag hamnar i diskussioner om Robert Bales, sergeanten som gav sig ut på en mordisk promenad mitt i natten och dödade 16 afghanska män, kvinnor och barn i Kandahar. De jag talar med brukar hävda att illgärningen visar sanningen om USA:s insats i Afghanistan.

Jag brukar då påminna om att president Obama med självklarhet omedelbart tog avstånd från dådet, och politiker i alla läger instämde: detta var ett totalt brott mot andan i USA:s väpnade styrkor. I media benämns Bales som ”Sergeant Psycho”. Bales inväntar sin rättegång och kommer att dömas hårt – om det blir till döden, till en lång vistelse i fängelse eller på psykiatrisk anstalt är oklart. Men han kommer att dömas. Det visar hur mycket USA utvecklats försöker jag avsluta, men när jag ser att ingen förstår vad jag menar så får jag dra efter andan och börja berätta om hur det var förr.

16 mars 1968 anför löjtnant William Calley sin män i kompani C i en massaker i My Lay. 504 vietnameser slaktas, Calley personligen mördar minst 22 stycken, bland annat ett spädbarn.

I den rättegång som följder dömer de sex medlemmarna av militärdomstolen Calley till livstids straffarbete.

Protesterna kommer att bli omfattande mot domslutet.

I Indiana halades delstatens alla flaggor till halv stång på guvernörens order

Jimmy Carter som fått ett oförtjänst gott rykte som anti-imperialist när han var president visade en annan sida som guvernör i Georgia då han uppmanade alla att protestera i en vecka med att köra omkring med helljuset på (som om det inte skulle räckt med de 504 som dog i My Lai – tydligen var en lämplig protest att försöka bidra med fler offer genom trafikolyckor på Georgias vägar, men Jimmy hörde nog aldrig till de där riktigt rationella politikerna.)

Delstatsförsamlingar ibland annat Kansas, Texas, New Jersey och Arkansas protesterade mot domen.

Opinionsundersökningar visade att 78 procent av befolkningen var motståndare till domen.

Hur stämningarna var visade sig mycket tydligt när Nixon lugnt kunde benåda Calley efter tre år, och det var tre år som tillbringats i bekväm husarrest med flickvän och privatsekreterare – eftersom Nixon omvandlat straffarbetet till just husarrest.

Så visst är det mycket man kan diskutera kring USA:s närvaro i Afghanistan, bara man inte får för sig att Bales massaker visar något om tillståndet i de Förenta staterna. Opinionen är i dag en annan. Opinionen är klokare. Mer upplyst. Men det innebär inte att de som har makten är det – men det innebär att de trots allt påverkas i sina beslut.

"Du skall bli havande och föda en son"

 "Oj, va fint, kan man få dem i olika färger också?"

I dag är det Marie Bebådelsedag, så vilken dag skulle kunna vara lämpligare för att diskutera frågan om havandeskap? Jag tycker egentligen inte om att diskutera ämnet eftersom jag så ofta i detta fall lyckas bli oense med alla andra eftersom jag hävdar att vi inte kan reglera andra människors lust till barn – men samtidigt så är ju inte alla lämpliga att sätta barn till världen. Hur hanterar man detta? Hur hävdar jag det jag menar är moraliskt rätt, hur lyckas jag övertyga andra utan att hemfalla överlägset moraliserande som leder till lagstiftning som inkräktar på individens fria vilja?

Det är litet märkligt att frågan om barnlöshet blivit så viktig i dagsdebatten i Sverige samtidigt som det finns några tiotals miljoner föräldralösa barn därute. De finns i en värld där svårigheten att få barn inte är det stora problemet utan problemet är omöjligheten att få en förälder till alla de små som saknar en familj.

Men därute i världen finns också andra stora problem – Indien skakas av stora klasstrider – men dessa skälvningar märks inte i Sverige. Kvinnor ställs utan män och familjeförsörjare därför att maken tar livet av sig i desperation över fattigdom och ständig för att inte säga omöjlig kamp mot jordägare och banker. De senaste tio åren har mer än 200 000 indiska bönder tagit livet av sig därför att de inte kan betala sina lån. Tiotusentals kvinnor har våldtagits av jordägares beväpnade styrkor för att injaga skräck i byarnas befolkning. I städerna mördas kvinnor därför att deras hemgift anses för liten eller bara för att de misshagar sin man eller svärmor.

I en situation som denna finns det debattörer som väljer att tala mot surrogatmödraskap därför att det finns indiska kvinnor som skulle sälja sin kropp som kläckningsanstalt för västerländska kvinnors ägg. Och det är klart dessa kvinnor inte gör det frivilligt. Det är klart att det är beslut tillkomna under vånda och ångest. Men de alternativ som står till buds kanske inte ens finns. Valet står kanske mellan att svälta eller att ge liv åt någon annans barn.

Jag vet inte riktigt med vilken rätt jag skulle kunna förvägra andra människor att sälja sina kroppar. För att jag ska motarbeta exploatering och feodalt förtryck? Alldeles utmärkta mål, men medan jag gör det så hinner de som exploateras och förtrycks dö svältdöden – och kanske är just försäljningen av den egna kroppen deras och deras familjers enda räddning.

Om det var så att Katrin Kielos och andra motståndare till att kvinnor blir surrogatmödrar i Indien konstant pläderade för stöd till det indiska arbetande folket och till exempel spred kunskap om den naxalitiska gerillans väpnade kamp för jord, demokrati och frihet skulle jag bättre förstå det. Men det gör de ju inte. De indiska kvinnornas situation verkar bli intressant först när den kan kopplas till införande av nya lagar och regler i Sverige.

Och orsaken är förstås att det inte är människors möjlighet till frihet som är det viktiga utan den politiska klassens möjlighet att kontrollera och reglera människors liv – här såväl som i Indien.

Vi måste skydda människor från att utnyttjas av andra, hävdar de. Argumentet i sig är svårbegripligt för utnyttjande kommer alltid att finnas – skiljer vi oss inte åt i form av olika mycket makt, i form av vår position i samhället så skiljer vi oss i form av kunskaper eller erfarenhet; i umgänget och utbytet människor emellan kommer alltid någon ut litet eller mycket sämre än de andra som deltar i utbytet.

Givetvis kan man lagstifta mot detta och säga att så får det inte vara, men i och med att ojämlikhet kännetecknar de flesta relationer så blir den stora frågan var gränsen ska dras, vilka ojämlika relationer ska vi reglera?

Är inte den ganska självklara lösningen att människor ska få göra vad de vill så länge de inte skadar någon annan och så länge inte handlingar framtvingas med våld? Och – nej, att känna sig tvungen av ekonomiska, sociala eller kulturella skäl räcker inte som grundval för att vi ska reglera för att ”skydda”. För då är vi tillbaka i en situation där vi måste reglera allt – för du, jag och alla andra gör just våra val på vad vi anser vara tvunget och nödvändigt för oss och vi väger då in ekonomiska faktorer eller andra skäl. Som Friedrich Engels konstaterade: ”Frihet är att inse vad som är nödvändigt.” Och vem är väl bättre lämpad att bedöma vad som är nödvändigt för en individ än just den individen?

Och är det så att människor vill hyra ut sin kropp så kan vi inte göra så mycket åt det eller om de vill betala för inseminering i olika former eller för att någon ska bli surrogatmor. Men vi ska inte låta skattemedel användas för detta – kan man inte få barn så kan man inte – det är inget som det offentliga ska betala. I en tid då vårdens resurser präglas av knapphet så finns det med självklarhet andra problem och behov som måste prioriteras. Men givetvis bör det kunna utvecklas försäkringsprodukter som man kan ta för sina barn och som de sedan kan överta – försäkringar som faller ut vid barnlöshet och som betalar behandlingar.

Personligen finner jag dock allt detta medicinska trixande med den egna kroppen eller med andras kroppar, som många barnlösa ser som självklart, som obegripligt.
Om vi åter blickar ut över världen ser vi att det stora problemet knappast kan vara att många vuxna inte kan få barn, utan att så många barn inte har några vuxna som i verklig mening älskar dem och tar hand om dem, de saknar föräldrar.

För dem som ser barn som viktiga, för den som vill känna den närhet och lycka det ger att uppfostra ett barn och se det växa – men som inte kan få barn – borde adoption vara en självklarhet. Att välja bort det alternativet för att istället kämpa för att sätta ett barn till världen som på något sätt har en biologisk koppling till en själv är för mig ett tecken på nästintill obegriplig självgodhet och inbilskhet. Vem är man om man tror att det är viktigt att just man själv sätter barn till världen när det finns så många barn att ta hand om? Alla de som sliter med konstgjorda havandeskap kanske ska ställa sig frågan om det inte finnas andra sätt att få uppleva föräldraskapet. En god förälder har distans till sig själv och sina egna behov – har man det om man väljer konstgjorda metoder istället för adoption?

Men återigen – självtillräcklighet och bristande empati med nödlidande barn är knappast något vi kan lagstifta eller reglera bort.