Mannen som inte ville begravas i Utah I.

Allt för stora delar av vänstern är alltför ofta benägna att hemfalla åt konspirationsteorier. Det är därför jag aldrig riktigt trott på Joe Hills oskuld – men William Adlers nya biografi om sångförfattaren och organisatören fick mig att ändra uppfattning. Det verkar rätt rimligt att det var ett justitiemord.
Dessutom behöver vi förebilder som Hill i dag när vänstern mest ägnar sig åt gnäll och gny; då behövs det någon som säger: "Don´t mourn – organize!"


...............................................................................

Strax efter midnatt 31 oktober 1915 stannar Howell Myton mitt i steget utanför en bar i Salt Lake City, vänder sig om och går tillbaka till gruppen med män han nyss passerat. Han frågar en av dem vad han menade med att bara skithögar skulle bära en sheriffstjärna (vilken förolämpning som egentligen uttalades framgår inte riktigt av referaten i den pryda lokala mormonpressen).

Ray Horton som får frågan upprepar sin förolämpning, Myton drar sin revolver och skjuter utan att tveka Horton till döds. Mördaren har en lång karriär bakom sig som lagman och har tjänat under både Wyatt Earp och Bat Masterson i Dodge så han är van att skjuta först och kanske möjligen fråga efteråt. Myton häktas omedelbart för mord, men han kommer att frikännas helt, för den Ray Horton han mördat är ledare för den lokala avdelningen av IWW, de anarkosyndikalistiska ”Wobblies” som av politiker, poliser och företagsmagnater betraktas som ett hot som måste tillintetgöras med alla tillgängliga medel.

Och det är bara 15 dagar kvar tills rörelsens trubadur Joe Hill ska avrättas i Utah State Prison i just Salt Lake City. Det har gått 13 år sedan han lämnade Sverige som Joel Hägglund.

En av de två stora fördelarna med William M Adlers nya biografi över Joe Hill är att han sätter in dödsdomen och arkebuseringen i ett sammanhang där de framstår som en ganska självklar del i de samhälleliga strider som pågick i USA.

Koloniseringen, indiankrigen. revolutionen, inbördeskriget, och den allmänna laglösheten i de nya territorierna skapade en våldsam kultur som slog igenom även i strider om lönens storlek eller rätten att finna sig en utkomst. Ranchägare mot fårfarmare, gruvtruster mot guldvaskare eller stora bolag mot rallare, skogshuggare, fruktplockare och lantarbetare eller hamnsjåare. När de som arbetade försökte organisera sig och kräva bättre villkor så var det en självklarhet att låta männen med sheriffstjärna gripa in – men det hände att de inte ville hjälpa till och då kunde man alltid hyra in banditgäng eller detektivbyrån Pinkertons (som ett tag hade fler anställda än det fanns soldater i den amerikanska armén).

Påkar, järnrör, klubbor och skjutvapen blev självklara inslag när strejkbrytare skulle skyddas eller IWW:s möten upplösas – fallet Joe Hill ingår i ett sammanhang där många domstolar ansåg det vara ett brott i sig att vara medlem av IWW, och alla medel var tillåtna för att få en fällande dom. Och var det svårt att få en fällande dom så överlämnade man fångarna till lynchmobbar. Två år efter det att Hill avrättats lynchas IWW-ledaren Frank Little. 1919 lynchas Wesley Everest efter vad som närmast kan betecknas som gatustrider mellan IWW och American Legion – sex personer dör när Legionen stormar fackföreningens lokaler.

Och som Adler visar så är det omöjligt att hävda att Hill fick en rättvis rättegång, det innebär dock i och för sig inte att Hill garanterat var oskyldig till det han dömdes för – mordet på butiksägaren John G Morrison och dennes son Arling. Om vissa saker är dock alla överens: sent på kvällen 10 januari 1914 stormar två beväpnade och maskerade män in i Morrisons lilla affär och börjar skjuta. Morrison och hans son dödas. Mördarna flyr. Men det är också allt som är säkert. Domen byggde på att Arling lyckades få iväg ett skott och att det enligt vittnesuppgifter var så att en av mördarna stönade att han var träffad. Samma natt uppsöker Joe Hill läkare för en skottskada och när han arresteras efter att ha angivits av läkaren så vägrar han berätta hur han fått sitt sår.

Men till Joe Hills fördel talar att:

–     –  det är inte säkert att Arling fick iväg ett skott, förvisso var en kammare tom men det var vanligt att man inom polisen lämnade en kammare tom och John G Morrison var gammal polisbefäl.

–    –   det fanns inga blodspår i butiken

–      spår efter kulan saknades helt

–    –   Morrisons revolver hade blykulor vilket inte stämmer med såret i Joe Hills kropp

(Del II i morgon)

Pensionsåldern: I väntan på att få sköta kaffebryggaren

Jag förställer mig att jag ska bli så där Ernst Jünger–gammal. 103 år och hyperaktiv in i det sista. Skriva, lära mig nya språk, träna hårt, samla skalbaggar, långa vandringar.

Att jag ska vara allsidigt verksam in i det sista – visst kan man se det som en form av arbete. Men de handlingar jag utför kommer att vara för min egen förnöjelse, de är följden av min egen lust. Så jag borde väl inte ha sådär stora problem med Reinfeldts funderingar om att så många som möjligt av oss borde arbeta till 75 år. Dock – det har jag.

Det beror bland annat på att jag minns Ingvar Carlssons reflektioner kring hur Harry Schein var på slutet – tankar som byggde på Carlssons egna erfarenheter – man tappar rätt mycket kring 70 helt enkelt, det är inte mer med det.

Arbetets demokratisering – inte förlängning: Och visst är det så att arbetet ger vårt liv mål och mening, men efter en viss ålder så tror jag att man behöver dra sig tillbaka – man är helt enkelt inte lämplig att delta i olika former av arbetsorganisationer. Det är inte så mycket frågan om utslitna knän eller ryggar som att jag tror att man bara fullt ut klarar ett antal stora teknikomställningar eller organisationsförändringar. Vid en viss punkt – som skiljer sig mellan individer beroende på en mängd faktorer – så tar det stopp; kropp eller hjärna kan inte hålla det tempo som behövs i omgivningen. Det betyder inte att man på något sätt blir mindre skärpt intellektuellt.

Dock – givetvis skulle det gå att organisera arbetslivet på ett sådant sätt att allas erfarenheter och kunskaper utnyttjas; att arbetet blir något där du ges möjlighet att utveckla dina inneboende möjligheter – oavsett ålder – om du själv vill. Men svenskt arbetsliv är inte organiserat på det sättet och då blir det så att väldigt många ser arbetet som ett nödvändigt ont och fritiden som det viktiga – det är när man klivet ut från jobbet man börjar förverkliga sig.

Så innan vi diskuterar ändringar i pensionsåldern så bör vi diskutera hur vi förändrar arbetslivet. Om vi har ett arbetsliv där många känner sig maktlösa så är detta det grundläggande problemet. Och här har både höger och vänster missat. Högern vill ha hierarkiska organisationer medan vänstern tycker det viktiga är att vi får mer betalt för mindre arbete; arbetets innehåll är inte så viktigt.

Vill vi ha mer kontrollerande byråkrati? Sedan är det förvisso en korrekt iakttagelse av vår statminister att vi lever längre än vi gjorde när pensionssystemet infördes. Men det faktum att vi får fler hundraåringar är beroende på faktorer som generellt sett förbättrade villkor för människan i alla avseenden. Att vården av vad som kallas äldre-äldre är bättre, att det finns mediciner och behandlingar som gör att du kan leva två decennier mer än för 50 år sedan – har det verkligen relevans för hur mycket vi kan arbeta? Arbetslivet har dessutom drastiskt förändrats vilket än mer försvårar jämförelsen.

Detta ställer oss inför problemet med individuell prövning. Att jag pekar på mig själv som framtida allsidigt verksam 103-åring eller att andra pekar på exempel på människor som bestiger berg när de är 90 år har ingen relevans i de här diskussionerna. Att en person kan göra en sak har ingen bäring på regelverk för alla. Som uppmuntrande exempel? Ja! Som förevändning för tvingande påbud? Nej!

Om vi inte ska skapa orättvisor så måste vi betrakta varje individs medicinska och fysiska status i relation till de öppningar på arbetsmarknaden som finns. Vill vi verkligen bygga upp den byråkrati detta skulle tvinga fram. Ju längre vi vill att människor arbetar – desto mer människor måste vi anställa som testar, handlägger, prövar och ”vägleder” – och de ska ju också försörjas – av dig och mig.

Mer logiskt med längre arbetsvecka: En intressant sak med Reinfeldts resonemang som ingen verkar beröra vad jag kunnat se är att det kan lika gärna användas för att plädera för längre arbetsdagar och till exempel 50-timmars istället för 40-timmars arbetsvecka. Om det är så att vi lever längre därför att vi är starkare och friskare bland annat på grund av samhällets och teknikens utveckling – varför ska detta då enbart omsättas i mer arbete efter det att vi fyllt 65 år? Eller 67 år? Vore det inte mer logiskt och ekonomiskt effektivt om vi arbetar längre dagar i mer produktiv ålder? Men det kommer inte Reinfeldt att ta upp till diskussion för han vet att det vore politiskt omöjligt på alla sätt att införa 50-timmarsvecka – även om argumenten för det enligt hans utgångspunkter till och med är ännu starkare.

Uppgivet och utan visioner: Men det knepigaste med Reinfeldts argumentering är att vi måste arbeta mer och längre för annars räcker inte pengarna därför att på världsmarknaden så konkurrerar vi med länder där det finns människor som är beredda att arbeta mer för mycket mindre i lön än vad vi får. Det är här det blir så tröstlöst, det kommer alltid att finnas länder där fler arbetar mer för mindre än i Sverige? Och världen är stor och de där länderna avlöser alltid varandra – i nästa omgång kan det vara afrikanska länder som slår ut Indien och Kina. Så kommer det alltid att vara. Och är det detta som ska vara vår utgångspunkt för pensions– och arbetsmarknadspolitik så får vi väl ställa in oss på ständigt höjd pensionsålder – snart så byggs det väl monteringsfabriker som bemannas med tamahumaraner och det är ett folk av ultramaratonlöpare – som verkar livnära sig på hemjäst öl … ska vi konkurrera med dem så blir det dygnet–om–jobb och ingen pension.

Men att det kommer till nya låglönekonkurrenter på världsmarknaden innebär bara att de gamla fått det bättre, det är därför tillverkningen flyttar därifrån. Levnadsstandarden har höjts.

Det innebär att marknaden för mer kostbara och bättre varor och tjänster hela tiden ökar – världen rör sig framåt. Det ökar ju den potentiella marknaden för den nation som ligger i frontlinjen. Men Sverige är inte längre en nation som befinner sig i vetenskapens och den tekniska utvecklingens frontlinje – och Reinfeldt funderar inte ens på hur vi ska komma dit igen – han funderar bara på hur han ska få ner oss i skyttegravarna för ett evigt ställningskrig med låglöneländerna.

Jag tror vi alla har mer att ge än den Reinfeldtska förmodan om att vi åtminstone kan ”serva” vår omgivning de sista åren av vårt arbetsliv. Det är det som är den biff jag har med statministern – det är inte att han kräver så mycket av det arbetande folket, det är att han kräver så litet, att han tror oss om så litet. Allt han tror vi kan göra är att arbeta hårdare, litet längre. Tror jag också, men då ska man nog ge människor andra visioner och drömmar än att få vara ansvarig för kaffebryggaren.

Överkörda ...

Jovisst, var Chryslers reklamfilm under Superbowl cool.

Eller?

Clint Eastwood är väl alltid cool? Och visst är det väl bra att Detroit är på benen igen och att amerikanska bilar säljer igen?

Och visst är väl reklamfilmen en hyllning till vanliga arbetande människor?

Njae …

Filmen visar bilder från demonstrationerna i Madison, men alla fackföreningsplakat har redigerats bort. Det är få saker jag finner så obehagliga som när historien skrivs om och människor och handlingar tas bort ur text och bild av den som segrat.

Och visst är det bilindustrin som segrat i USA. Och man gjorde det inte genom att samarbeta med arbetarnas organisationer utan genom att med statens hjälp knäcka dem.

Hur gick det till?

Obama brukar ta åt sig äran över att General Motors och Chrysler med orden att han ”trodde på bilarbetarna”.

Men ser man på villkoren som Obama (och vi ska inte glömma att Bush var den som drog upp riktlinjerna för det som Obama genomförde) dikterade för att ge 17 miljarder dollar till bilindustrin så undrar man vad han trodde på?

Stödpaketet betalades bara ut om bilarbetarfacket gick med på att drastiskt sänka lönerna – och ingångslönerna sjönk drastiskt. Man var dessutom tvungna att gå med på ett förbud mot strejker. Skulle man strejka stoppas bidragen eller dras tillbaka.

Jag är inte i sig mot att en fackförening går med på lönereduktioner för att rädda jobb. Det beror på den konkreta situationen. Men jag finner det motbjudande att när Obama (och Bush) skottade ut hundratals miljarder över Wall Street – då kopplades det inte till villkor om bonusar, löner eller andra villkor – eller hur stödet skulle användas.

Jag är inte så säker på att USA:s bilindustri åter i verklig mening står stark.

Det som hänt är att den med skattemedel fått hjälp att betala sina skulder och att få igång produktionen litet mer lönsamt än tidigare genom att lönerna pressats neråt.

Men är det verkligen så man skapar en konkurrenskraftig industri?

(Den som vill ha en mer ordentlig genomgång av manipulationerna i Chryslers reklamfilm kan läsa John Nichols: http://www.thenation.com/blog/166082/chrysler-super-bowl-ad-edits-out-wisconsin-union-signs)

Kampsport eller gladiatorspel

I början var jag ganska tveksam till MMA och UFC – jämfört med boxning så påminde matcherna mest om krogslagsmål klockan halv tre på natten när alla druckit litet för mycket. Litet slag, litet sparkar, litet rullande på marken, och slagsmålen slutar när alla faller ihop av utmattning.

Men med tiden har jag kommit att uppskatta UFC mer och mer, mycket därför att sporten utvecklats och de som går in i oktagonen tillhör nog de allra mest allsidigt tränade idrottsmännen idag.

I går förlorade welterviktaren Nick Diaz mot Carlos Condit, och efter matchen meddelade Diaz att han drar sig tillbaka. Visst, man förstår honom, det var en märklig förlust – man får en känsla av att Diaz dömdes bort därför att domarna inte gillar hans attityd. För i en tid när UFC ska bli verkligt salongsfähigt och försöka påminna litet mindre om moderna gladiatorspel så passar Nick Diaz inte riktigt in.

Han har sagt att om han kunde tjäna lika mycket pengar på triathlon som på UFC så skulle han ägna sin tid åt att träna löpning, simning och cykling. Men det gör han inte så han får ägna sig åt att försöka knocka motståndare eller fälla dem och koppla ett avgörande och då är det träning med sandsäck, vikter och traktordäck som gäller.

Det är jag som är normal, hävdar Diaz när han får kritik för sin aggressiva framtoning, han tillhör inte dem som gullar och kramas med motståndare vid invägning, före matchen och efter. Bara en psykopat, säger Diaz, kan klara av att omfamna en motståndare, sedan gå in i oktagonen och pumpa på med hårda kroppsslag och så omfamnas igen efter matchen. Diaz ser inte matcherna som idrottstillställningar – det är tillfällen då han ska tjäna pengar genom att skydda sig själv och slå ut motståndaren: ” I do what I've got to do to survive, to keep my teeth in my head, and my head on my shoulders. I apologize to whoever can't put that together and understand that."

Jag gillar Diaz inställning på något sätt – det är ett jobb han gör. Han är bra på det. Han skulle hellre göra något annat om han kunde tjäna lika mycket. Han tänker inte låtsas som om han tyckte om det – eller om sina motståndare.

Ska inte UFC förvandlas till moderna gladiatorspel utan vara kampsport – då behöver man behålla sådana som Nick Diaz.

Den som vill ha en ordentlig profil av Diaz kan läsa Ben Fowlkes i Sports Illustrated: http://sportsillustrated.cnn.com/2012/writers/ben_fowlkes/02/02/Nick-Diaz-always-ready-to-fight/index.html?sct=mma_t11_a1

Deckare och vanmaktens vanföreställningar

Det finns en vanföreställning om att en thriller eller deckare som säljer bra gör det därför att de erbjuder läsaren en möjlighet att fly undan vardagen. För varje ny sida du vänder förs du djupare in i andra miljöer och en annan sorts liv.

Men betraktar vi de svenska detektivromaner som toppar listorna så är det på platser som Ystad, Västmanland och Gotland som alla dessa mördare letar efter nya lämpliga offer. Och lika vardagliga som miljöerna är problemen; barn som ska hämtas och lämnas, förhållanden som är på väg att kollapsa som Tjörnbron eller som redan har rasat ner i det mörka vattnet och så alla dessa oförstående kollegor och chefer. Må vara att hjälten eller hjältinnan är upptagna med att försöka förstå brottslingen så han kan infångas, men lika upptagna är de med frågan om varför ingen förstår dem. De kan nog orientera sig på brottsplatserna, men i tillvaron i stort är de ganska vilse.

Så visst är det så att många söker den spänning det ger dem att följa jakten på en seriemördare eller människosmugglare – men lika mycket söker de uppenbarligen det som de kan känna igen från sin omgivning – och från sig själva. Kanske ger det till och med människor en känsla av samhörighet med hjälten – den kvinna som följer Kurt Wallander kanske ser sin mans övervikt, lynnighet och drickande i ett mer försonligt ljus – han är ju som Wallander. Och mannen kanske finner sig själv mer uthärdlig om han läser samma böcker.

Men i det man känner igen ingår också ofta känslan av att man inte riktigt känner vet allt om alla människor omkring en själv. Vet man ens allt man behöver veta om sig själv?

Den klassiska detektivromanen eller thrillern utgår från just detta; det du ser är inte vad du får; i Christie/Sayers-traditionen – butlern är en mördare och – senare i tiden i le Carré och Ludlum-genren: din chef är dubbelagent och arbetar för ryssarna. Din fru är dubbelagent. Ja, antagligen är alla utom du dubbelagenter.

Parallellt med detta finns så den hårdkokta traditionen som börjar med Hammet och Chandler och fortsätter över de två MacDonalds – John och Ross – och där är världen evig och given – alla rika människor är onda – och de har oftast blivit rika genom sin ondska och nu när de inte kan anhopa mer pengar därför att det är fullt i deras Joakim von Anka–valv så ägnar de sin tid åt att vara onda för nöjes skull.

Den moderna svenska deckaren med sin svenska folkhemskhet hör till den hårdkokta traditionen även om hjältarna inte alltid är hårdkokta så är de allt som oftast liksom litet utanför – som Sam Spade eller Lew Archer – och skurkarna är alltid män som har pengar eller politisk makt.

För den som känner sig maktlös i det moderna samhället kan båda genrerna kännas tilltalande. I den situationen kan du både uppleva att de som har makt är emot dig, samtidigt som du känner dig missförstådd, osäker och inte vet vem du kan lita på.

Trenden med spänningskildringar där det som är normalt till sist visar sig vara en paranoid vanföreställning gör att vi kanske måste fundera på hur stor den genomsnittlige läsarens rotlöshet egentligen är – är han en varelse som är helt uppryckt – som uppfattar allt som osäkert?

Jag tror att en del av de framgångsrika TV-serier som kommit från USA de senaste åren tyder på detta. I ”Lost” så är inte bara de medverkandes identitet osäker – allt är osäkert; tid och rum är lika oberäkneliga storheter som den egna kroppens egenskaper eller den fysiska miljöns beskaffenhet för stunden. Och det är väl så tillvaron möjligen ter sig för många så – och det är väl därför man kan räkna med att den nya serien ”Alcatraz” får en massa tittare. Bakom den står J.J Abrams som också var med och skapade ”Lost” och han är väl ungefär lika överskattad som sin namne stridsvagnen.

Den här serien kommer med tanke på utgångspunkten också kunna pågå i åratal och ge människor med mycket gott om tid och mycket små krav på logik väldigt gott om möjligheter att gissa på vad det hela handlar – seriens utgångspunkt är att Alcatraz inte stängdes 1963 och att alla fångar flyttades. Utan – fångarna och personalen bara försvann – och myndigheterna mörklade det. Nu så kommer fångarna tillbaka – 50 år senare – de har inte åldrats – och är lika farliga som när de satt på fängelseön. En återvändande fånge per avsnitt pekar på planer på att denna våldtäkt på logik och intrig ska hålla på en tio år till; och så ska väl personalen få återvända också. Vad vi ser är en perverterad variant av Deus ex machina – okända makter som inte bara skuttar fram ur maskineriet utan också bygger om det hela tiden.

Att människor fångas av spänning och mysterier är på något sätt självklart – och tidigare har det varit så att läraren eller tittaren försökt att förstå och följa intrigen med logikens hjälp; men nu har vi nått ett tillstånd där allt fler bara tittar och inte förväntar sig någon logik; som barbarer som för några årtusenden försökte tolka allt som utslag av märkliga gudars vilja.

Om mycket av den nuvarande svenska deckarens dragningskraft består i att ingenting egentligen händer, så beror en del av de senaste årens TV-seriers dragningskraft på ett någonting ska hända. Vad som helst. Och det är obegripligt, men det är liksom det som är poängen.

Båda förhållningssätten är lika uppgivna, och jag vet inte riktigt vilket som är värst.