Matlagning som motstånd

Matlagning fjärran från vita dukar och kött med stamtavla.

Det har varit en slitsam vecka – målet var att klara av att röka ungefär femtio kilo kött och göra sjuttio korvar för hand – slutfasen inleddes med rökningen tidigt fredag natt och i går kväll kunde vi servera resultatet till ett femtiotal mycket nöjda personer.

I förmiddags gick jag som allt som oftast till Centrumkyrkan – och jag som klivit in där förnöjd med mitt och C.C:s och Daniels slit med denna nästan märkliga mängd kött och fett och senor får lyssna på en predikan av Carin Dernulf där hon grubblar på varför matintresset i Sverige är så stort – allt detta inköpande av kokböcker, fina redskap och råvaror som är så ekologiska och närodlade att de har stamtavlor som verkar höra hemma på Riddarhuset – varför?

Hon kom fram till att det var ett sätt för människor att fly från världen och dess problem, man låser in sig i köket och låtsas inte om det som sker därute, men inte ens när hon säger att numera så är det till och med en trend att göra sin egen korv så känner jag mig vare sig kritiserad eller beredd att ifrågasätta mig själv – trots att jag gjort sjuttio korvar under veckan som gått. Och jag har gjort det utan att använda kvarn och dessutom har jag stoppat dem för hand (Du kan läsa mer här). Men jag har samtidigt fortsatt att skriva om tillståndet i världen och försöka förstå – och förändra. Så man kan göra både och. Eller? Är det bara jag som är förmäten och tror att just mitt korvstoppande inte är en flykt – varför skulle mitt arbete i köket vara annorlunda?

I grund och botten så var utgångspunkten för predikan riktig – ätande är ett vanligt sätt att fly och trösta sig. Matlagning kan också ha en terapeutisk funktion – ungefär som vilket annat hantverk som helst. Men vad vi framförallt ser i dag i Sverige är matlagande och matintresse som en klassmarkör. Att bänka sig vid ett matbord med rätt sorts mat eller dricka rätt sorts vin är ett säkert sätt att öka sitt kulturella kapital – man visar genom sin kunskap om mat och dryck att man är en kultiverad person. Man visar att man har råd att ta sig tid med matlagningen och man visar att man har råd att köpa fina råvaror. På så sätt markerar man att man är litet finare än de som livnär sig på chips eller tunnbrödrullar.

Det projekt som jag inlett tillsammans med C.C Ekström för att skildra Texas och matkulturen där präglas förvisso också av ett nästan maniskt intresse för mat – men att vi fångats av den texanska matkulturen beror på att den skapas av de allra fattigaste – eller de mest frihetslängtande – och ibland sammanfaller grupperna; det är i vilket fall i Texas de ofta hamnat. Här fick de ta det kött som blev över när de som hade pengar hade varit inne hos slaktaren och försett sig – och det bästa sättet att göra kött ätbart om det är hårt, senigt och fett är att röka det och röka det länge.

Så det finns kokkonst och kökstrollerier som är till för att markera att man är litet finare än andra – och så finns det kokkonst som är till för att markera att man inte gillar dem som ser sig som litet finare.

Men visst, predikans budskap var alldeles rätt. Matlagning är alltför ofta en flykt – och sådant bör kritiseras och diskuteras – ja, precis som allt annat människor gör för att slippa bry sig om världens tillstånd.

Men så finns det matlagning som är raka motsatsen, matlagning som en del i en motståndets kultur; det är sådan kokkonst vi skriver om på Smoke.

Steget efter dagen efter

Greider tar sig för hakan – vi andra tar oss för pannan när han tänker till.

Gör ännu ett avbrott i finhackandet av kött till korven. Tungt. Måste få upp energin. Då läser man DN:s kultursida. Alltid hittar man något som dropkickar det sunda förnuftet och som får igång din adrenalinproduktion … och se! En dikt av Göran Greider! Han har varit på Socialistiskt forum och måste liksom trubaduren i Asterix brista ut i ett kväde så fort han upplevt något. Han lovsjunger deltagare och föreläsare som Daniel Suhonen, Nina Björk och Kajsa Ekis Ekman.

Suhonen tycker man ska lösa arbetslösheten genom att förstatliga i stort sett alla former av verksamhet och höja skattetrycket för att bekosta det hela (ja, fråga inte mig hur ekvationen ska gå ihop – det är inte jag som satt upp den).

Björk anser att den ekonomiska krisen ska lösas genom att vi alla konsumerar mindre. Hon verkar inte ha förstått att för en stor del av Sverige befolkning är ett tecken på kris just att man inte kan konsumera.

Ekis Ekman nöjer sig inte med att vilja reglera produktion och konsumtion – hon vill också reglera vårt sexualliv så vi inte gör sådant hon tycker är amoraliskt.

Se där Greiders lilla heliga treenighet som tillbads av en del på Socialistiskt Forum. Och så finns det de som märkligt nog undrar varför socialismen aldrig växer sig stark i Sverige … hur skulle den kunna göra det när dess mest kända namn är mot allt det vanligt folk är för.

Under sin vandring konstaterar han att ”sektvänstern” lever men att han inte vet hur han ska tolka dessa ”gamla böcker” av Trotskij. Men han ska nog inte fundera så mycket på att tolka dem som att läsa dem och försöka förstå dem och på så sätt få i sig litet grundläggande marxism – då kanske Greider börjar förmå se framåt istället för att nostalgiskt drömma om forna tiders folkhem – som aldrig riktigt fanns i hans drömda tappning.

Dikten inleds med konstaterandet att poeten är bakfull – jag tror att det mer är en baksmälla skapad av ideologi än av alkohol. Men om det är någon tröst för Greider så fick jag också huvudvärk av hans poem.

Vi står i dag inför en värld där de stora multinationella koncernerna och finansinstituten tvingar vanligt folk att betala för de misstag bolagen och bankerna gjort.

Att snäva in på konsumtionen och att förstatliga bolag och banker som står på konkursens rand är helt i linje med de stora koncernernas önskemål. Eller att hålla dem uppe genom att staten blir delägare eller garanterar lån.

Jag har svårt att se något folkligt eller radikalt i det som Greider och hans heliga treenighet förespråkar. De är helt i avsaknad på nya idéer om hur arbetsliv, produktion och samhälle skulle kunna organiseras – för dem är ledorden statlig kontroll och offentliga regleringar. Varför inte tänka sig folkligt kontrollerade kooperativ och andra ekonomiska folkligt kontrollerade företagsformer som opererar på marknaden – och som konkurrerar med bolag som dem vi ser i dag.

Det är inte i någon mening bra att försöka möta morgondagen när man är dagen efter.

Hemligstämplar gör staten till ett hemlighus

Harry S Truman med sin kommitté – som tydligen 

också var duktiga på poker och på att pimpla bourbon.

Den del av vår överhet som befolkar statsapparaten blir alltmer benägen att hemligstämpla alla handlingar som beskriver vad de ägnar sig åt och vad de gör med våra pengar. Ett skäl till hemligstämplandet kan vara att de inte vill att vi ska veta vilka fel de gör, ett annat skäl kan vara att de inte vill att vi ska veta att de inte gör speciellt mycket. Den officiella förklaringen är dock den att om informationen blir offentlig så kan den på något sätt skada Sverige. Vi ska alltså tro att vi lever i en värld där Sverige är omgivet av fientliga makter, och dessa makters spioner lägger pussel – eller så är det terrorister som lägger det där ett 1000-bitars pusslel – farligt är det i vilket fall – så ju mindre statens och nationens fiender vet om vårt och verkens och myndigheternas tillstånd – desto bättre.

En första invändning mot det här resonemanget är att om vi nu är omgivna av så många och så farliga fiender – som dessutom kan anta så vitt skiftande skepnader – ja, då borde vi väl hålla oss med en funktionsduglig krigsmakt. Men den har vi avskaffat. Visst finns smärre funktioner kvar; dugliga är de dock knappast.

En andra invändning är den att hemlighållande av information om den egna statsapparatens göranden och låtanden skadar nationen – för det intressanta är inte om ”fienden” får tillgång till denna information. Det intressanta är om medborgarna får det. Ett samhälle fungerar bara – och kan bara försvara sig – om medborgarna har kunskap om sin stat; även dess svagheter – det är då de får förtroende för systemet och är beredda att värna det.

1941 har USA börjat rusta upp – allt annat hade varit irrationellt med tanke på hur världen såg ut. Senaten tillsätter en kommitté som ska granska rustningsindustrin. Den kommer att ledas av senator Harry S Truman som snabbt gör den till ett effektivt verktyg som inte bara ser till att industrin levererar rätt produkter till rätt pris i rätt tid – kommittén börjar också peka på hur den statliga byråkratin försvårar effektiva beställningar och kvalitetskontroll.

När kriget bryter ut så vill försvarsministern att kommittén arbete ska upphöra, han menar att dess utredningar bara kommer att försinka krigsproduktionen – men Roosevelt står emot påtryckningarna och kommitténs arbete får fortsätta – och det är ett arbete som i allt väsentligt är offentligt. Mer än 400 utskottsförhör genomförs och av dem är alla utom tre offentliga. Det innebär att allmänheten får veta till exempel att flygplanstillverkare och båtvarv levererat undermåliga produkter som gjort att soldater dött i strid. Alla brister, all korruption och all byråkratisk lättja och inkompetens i försvarsindustri och krigsmakt letas upp, nagelfars, kritiseras och offentliggörs. Mitt under brinnande krig.

Det innebär att Tyskland, Japan och Italien kan få kunskap om brister i svagheter i USA:s krigsmakt. Visst.

Men det innebär också att USA:s medborgare ser att deras system fungerar, de ser att det är sant att de kämpar för öppenhet och demokrati.

Sist jag kollade så tillhörde USA den vinnande sidan i andra världskriget. Kanske dags att de svenska makthavarna också kollar det och börjar fundera på det här med öppenhet och hemligstämplar.

Om USA kunde vinna i Stilla Havet trots att japanerna visste om problemen med en del flygplansmotorer – då kanske man i Sverige kan sluta med att hemligstämpla sådant som säkerhetspolisens resultaträkning.

PS. Trumans kommitté lades ner, dess arbete återupptogs under Koreakriget och den nye ordföranden blev Lyndon B Johnson. Han införde utskottsförhör bakom lyckta dörrar. Sedan dess har det kanske inte gått så bra för USA i de krig de deltagit i …

Måste Kling och Klang vara flygburna? Och så många ...

Balkankillar begränsar budgetproblemen.

Johan Croneman angriper i DN de ledare i AIK som säger att betalandet av polisräkningar kan komma att gå ut över barn- och ungdomsidrotten. Croneman menar väl ungefär att klubben – och andra – kan skylla sig själva eftersom de genom årtiondena inte tagit itu med huligansupporters.

Men kan vi vara så säkra på att polisens fakturor har något med verkligheten att göra – som Croneman påpekar så blir det mesta i deras bedömningar ”högriskmatcher”. Snart kommer piketerna att stå vid curlingbanorna också.

Croneman litar dock på polisernas bedömningar om vad som behövs – det gör inte jag; varför skulle jag göra det?

I närmare tre år har jag bott 210 meter från stadion i Råsunda. När det är match så är det polisbussar med tungt utrustade poliser, det är Tusse Batong till häst och det är till och med Kling och Klang i helikopter. Men det mesta av aktiviteten hos poliserna under bevakningen verkar bestå i att stå på parkeringsplatsen ner mot Solna Centrum i ett stort läderklätt korvmumsande kluster. Det är det räkningarna ska bekosta.

Men behövs då inte polisen för att kontrollera ordningen? Jo, men huvudproblemet är inte folk som slår varandra i huvudet utan män som ligger redlösa mitt i gatan och riskerar att bli påköra. Men under alla år har jag aldrig sett polisen lyfta upp något asberusat vrak från trafikstråken – att så få blir överkörda beror på alla andra matchbesökare som lyfter eller rullar de dyngpackade i säkerhet. Den enda påverkade person som polisen mig veterligt omhändertagit var den redaktör för Kamratposten – som kanske – hade snortat koks. Möjligen tog de honom för att han verkade för stillsam och fredlig – han störde bilden av våldsamma supporters.

Så visst kan det vara stökigt runt Råsunda på matchdagen, men jag är betydligt mer orolig om mina minsta döttrar ska gå ensamma hem genom hipster-söder en sen kväll. De som går på lokal i SoFO har betudligt sämre ölsinne än de som går på match på Råsunda – men inte fan cirklar det helikoptrar över Skånegatan – inte ser man beriden polis på Götgatan.

Kan man låta bli att misstänka att de massiva insatserna från polisens sida mer är betingade av lust till ersättning för OB och övertid än av oro för upplopp och bråk?

Jag har lösningen – som vanligt! Jag tycker AIK:s ledning ska kliva upp till de politiker som är ansvariga för ordningsmakten och säga:

”Hör ni, kan ni inte outsourca matchbevakningen? Vi skulle vilja föreslå att vi vid varje tillfälle hyr in kravallpoliser från Belgrad. Där är de vana vid litet mer hårdföra och vildsinta supporters. Det borde räcka med åtta killar därifrån med tanke på formen hos våra huliganer. Och de behöver ingen piket, inga kusar och ingen flygövervakning. Så kostnaden borde bara bli några tiotusenlappar per tillfälle.”

Och själv slipper jag all denna hästskit på gatorna efter matcherna.