Hemligstämplar gör staten till ett hemlighus

Harry S Truman med sin kommitté – som tydligen 

också var duktiga på poker och på att pimpla bourbon.

Den del av vår överhet som befolkar statsapparaten blir alltmer benägen att hemligstämpla alla handlingar som beskriver vad de ägnar sig åt och vad de gör med våra pengar. Ett skäl till hemligstämplandet kan vara att de inte vill att vi ska veta vilka fel de gör, ett annat skäl kan vara att de inte vill att vi ska veta att de inte gör speciellt mycket. Den officiella förklaringen är dock den att om informationen blir offentlig så kan den på något sätt skada Sverige. Vi ska alltså tro att vi lever i en värld där Sverige är omgivet av fientliga makter, och dessa makters spioner lägger pussel – eller så är det terrorister som lägger det där ett 1000-bitars pusslel – farligt är det i vilket fall – så ju mindre statens och nationens fiender vet om vårt och verkens och myndigheternas tillstånd – desto bättre.

En första invändning mot det här resonemanget är att om vi nu är omgivna av så många och så farliga fiender – som dessutom kan anta så vitt skiftande skepnader – ja, då borde vi väl hålla oss med en funktionsduglig krigsmakt. Men den har vi avskaffat. Visst finns smärre funktioner kvar; dugliga är de dock knappast.

En andra invändning är den att hemlighållande av information om den egna statsapparatens göranden och låtanden skadar nationen – för det intressanta är inte om ”fienden” får tillgång till denna information. Det intressanta är om medborgarna får det. Ett samhälle fungerar bara – och kan bara försvara sig – om medborgarna har kunskap om sin stat; även dess svagheter – det är då de får förtroende för systemet och är beredda att värna det.

1941 har USA börjat rusta upp – allt annat hade varit irrationellt med tanke på hur världen såg ut. Senaten tillsätter en kommitté som ska granska rustningsindustrin. Den kommer att ledas av senator Harry S Truman som snabbt gör den till ett effektivt verktyg som inte bara ser till att industrin levererar rätt produkter till rätt pris i rätt tid – kommittén börjar också peka på hur den statliga byråkratin försvårar effektiva beställningar och kvalitetskontroll.

När kriget bryter ut så vill försvarsministern att kommittén arbete ska upphöra, han menar att dess utredningar bara kommer att försinka krigsproduktionen – men Roosevelt står emot påtryckningarna och kommitténs arbete får fortsätta – och det är ett arbete som i allt väsentligt är offentligt. Mer än 400 utskottsförhör genomförs och av dem är alla utom tre offentliga. Det innebär att allmänheten får veta till exempel att flygplanstillverkare och båtvarv levererat undermåliga produkter som gjort att soldater dött i strid. Alla brister, all korruption och all byråkratisk lättja och inkompetens i försvarsindustri och krigsmakt letas upp, nagelfars, kritiseras och offentliggörs. Mitt under brinnande krig.

Det innebär att Tyskland, Japan och Italien kan få kunskap om brister i svagheter i USA:s krigsmakt. Visst.

Men det innebär också att USA:s medborgare ser att deras system fungerar, de ser att det är sant att de kämpar för öppenhet och demokrati.

Sist jag kollade så tillhörde USA den vinnande sidan i andra världskriget. Kanske dags att de svenska makthavarna också kollar det och börjar fundera på det här med öppenhet och hemligstämplar.

Om USA kunde vinna i Stilla Havet trots att japanerna visste om problemen med en del flygplansmotorer – då kanske man i Sverige kan sluta med att hemligstämpla sådant som säkerhetspolisens resultaträkning.

PS. Trumans kommitté lades ner, dess arbete återupptogs under Koreakriget och den nye ordföranden blev Lyndon B Johnson. Han införde utskottsförhör bakom lyckta dörrar. Sedan dess har det kanske inte gått så bra för USA i de krig de deltagit i …

Måste Kling och Klang vara flygburna? Och så många ...

Balkankillar begränsar budgetproblemen.

Johan Croneman angriper i DN de ledare i AIK som säger att betalandet av polisräkningar kan komma att gå ut över barn- och ungdomsidrotten. Croneman menar väl ungefär att klubben – och andra – kan skylla sig själva eftersom de genom årtiondena inte tagit itu med huligansupporters.

Men kan vi vara så säkra på att polisens fakturor har något med verkligheten att göra – som Croneman påpekar så blir det mesta i deras bedömningar ”högriskmatcher”. Snart kommer piketerna att stå vid curlingbanorna också.

Croneman litar dock på polisernas bedömningar om vad som behövs – det gör inte jag; varför skulle jag göra det?

I närmare tre år har jag bott 210 meter från stadion i Råsunda. När det är match så är det polisbussar med tungt utrustade poliser, det är Tusse Batong till häst och det är till och med Kling och Klang i helikopter. Men det mesta av aktiviteten hos poliserna under bevakningen verkar bestå i att stå på parkeringsplatsen ner mot Solna Centrum i ett stort läderklätt korvmumsande kluster. Det är det räkningarna ska bekosta.

Men behövs då inte polisen för att kontrollera ordningen? Jo, men huvudproblemet är inte folk som slår varandra i huvudet utan män som ligger redlösa mitt i gatan och riskerar att bli påköra. Men under alla år har jag aldrig sett polisen lyfta upp något asberusat vrak från trafikstråken – att så få blir överkörda beror på alla andra matchbesökare som lyfter eller rullar de dyngpackade i säkerhet. Den enda påverkade person som polisen mig veterligt omhändertagit var den redaktör för Kamratposten – som kanske – hade snortat koks. Möjligen tog de honom för att han verkade för stillsam och fredlig – han störde bilden av våldsamma supporters.

Så visst kan det vara stökigt runt Råsunda på matchdagen, men jag är betydligt mer orolig om mina minsta döttrar ska gå ensamma hem genom hipster-söder en sen kväll. De som går på lokal i SoFO har betudligt sämre ölsinne än de som går på match på Råsunda – men inte fan cirklar det helikoptrar över Skånegatan – inte ser man beriden polis på Götgatan.

Kan man låta bli att misstänka att de massiva insatserna från polisens sida mer är betingade av lust till ersättning för OB och övertid än av oro för upplopp och bråk?

Jag har lösningen – som vanligt! Jag tycker AIK:s ledning ska kliva upp till de politiker som är ansvariga för ordningsmakten och säga:

”Hör ni, kan ni inte outsourca matchbevakningen? Vi skulle vilja föreslå att vi vid varje tillfälle hyr in kravallpoliser från Belgrad. Där är de vana vid litet mer hårdföra och vildsinta supporters. Det borde räcka med åtta killar därifrån med tanke på formen hos våra huliganer. Och de behöver ingen piket, inga kusar och ingen flygövervakning. Så kostnaden borde bara bli några tiotusenlappar per tillfälle.”

Och själv slipper jag all denna hästskit på gatorna efter matcherna.

Medioker mediaman mediterar

Dagstidningarna går allt sämre i västvärlden – och senast drabbades Dala-Demokraten av en rejäl nedskärning. I tidningen journalisten filosoferar redaktionschefen Mats Larsson:

”Att göra dagstidning på papper är en jävligt dålig affärsidé. Man hugger ned träd, kör timret i en flis, gör papper på stora balar som körs till tryckeriet där vi trycker nyheter som alla redan känner till och kör hem dem till folk för tolv miljoner kronor. Det funkar inte.”

Det han beskriver är förvisso en dålig affärsidé.

Jag vet en ännu sämre affärsidé i tidningsvärlden – att låta fantasilösa, trötta och lata personer bli chefer i ledande ställning på redaktionen – och en sådan person är uppenbarligen Mats Larsson.

I hans värld finns inte minsta lilla idé om hur hans tidning ska kunna hävda sig – hur den ska kunna undvika att trycka sådant som redan ”alla känner till”. Om man inte har minsta lilla idé om vad man ska berätta, skildra eller avslöja i konkurrens med andra tidningar, internetmedia, TV och radio – då har man nog inte varit lämplig att leda en tidning ens på den tid då grafikerna bar sabel.

Slaget är förlorat för tidningar med sådana chefer eftersom de inte vet var slaget står. Eller mot vem. Och skulle de hitta fram till slagfältet så är de ändå inte rätt utrustade.

… sedan kan det väl knappast hjälpa att ha en politisk chefredaktör som GG ...

Radikaler måste bekämpa Hamas

Delegater på Kominterns andra kongress 1920 – en tid då 

vänstern fattade att den måste bekämpa "panislamism" 

och andra "medeltida reaktionära element"

Ser på nyheterna i går hur man demonstrerar i Gaza. En av demonstranterna förklarar att ”motståndskämparna” – han menar Hamas – är välkomna in i varje hem i Gaza för att förvandla bostaden till en utpost i kampen mot Israel.

Tacka fan för att det då dör barn i striderna.

Och jag förstår inte hur så stora delar av vänstern kan sluta upp bakom Hamas, och dessutom göra det ovillkorligt.

Genom hela den verkliga vänsterns historia går avståndstagandet från de där små desperata morden och terrorn. En bomb kastad där. En mördande kula avfyrad här. ”Död åt tyrannerna” visar oftast innebära jst ingenting om det är samhället man vill förändra. Istället för nödvändig omdaning får vi ett onödigt lidande när också oskyldiga straffas.

Genom hela den verkliga vänsterns historia går istället insikten om att frihet når du genom att du organiserar dig med likasinnade – med människor som av materiella skäl liksom du själv – har intresse av att upprätta en ny samhällsordning där ni alla kan få möjlighet att förverkliga era färdigheter och drömmar.

Den verkliga vänsterns politik, dess strategi och taktik föds av att den är en del av det arbetande folket – den vill se det arbetande folket befriat – den vill inte se det arbetande folket lida och dö i onödan.

Men så uppkommer i vad vi faktiskt kan kalla den tredje världen den märkliga situationen att kolonialismen skapar nya sociala skikt i de länder de kontrollerar – skikt som får funktioner i administration, rättsväsende, ordningsmakt och näringsliv. Men de nya generationerna i dessa skikt kommer att uppleva att det inte finns tillräckligt mycket välavlönat utrymme där de kan glida in och ta en plats. De äldre skikten av det kontrollerade folkets samarbetsmän finns kvar – liksom den koloniala maktens ständigt inskeppade söner som ska ges en möjlighet att bygga sig en ny framtid. Ur denna situation växer de koloniala befrielserörelserna. De är inte så mycket uttryck för folklig vrede och misär – fast den definitivt finns – den är mer uttryck för frustration hos de yngre i de skikt som i de koloniala länderna valt att samarbeta med kolonisatörerna.

Dessa grupperingar är avskilda från vanligt folks liv och lidande; de ser sig som missförstådda och utvalda och anser sig ha en rätt att offra andra människor för att de själva ska få makt. För då blir allting bättre. I arabvärlden går de alltsomoftast fram under den muslimska fundamentalismens gröna fana.

Ibland känner jag mig som en marxistisk variant av de där munkarna på Irland under 900–talet, barbarerna är överallt och till och med de som kallar sig kristna vet inte riktigt vad det innebär. Men vi ser ut över världen, lutar oss över skrifterna och muttrar: Marx hade rätt.

Vad annat ska jag tänka när jag betraktar alla dessa människor som ser sig som vänster och som gråter tårar över befolkningen i Gaza.

Den palestinska och arabiska befolkningen i Israel och Palestina låter sig representeras av maktfullkomliga mutkolvar i Fatah eller av maktfullkomliga mullor i Hamas; politiska rörelser som alltid kommer att använda vanligt folk som kanonmat och offer för att säkra sin egen maktposition.

Vill man vara verklig vänster så säger man: låt oss organisera de palestinska och arabiska massorna i demokratiska folkrörelser och låt oss sedan kräva vår rätt: med strejker och med icke-våldsaktioner. Och låt oss ha konkreta mål för denna kamp.

Istället får vi se klassisk terrorism. Terrorister är alltid ute efter att skapa en spänningens strategi – ett tillstånd där människor får lida så mycket att de till slut går över till terroristernas läger. Det har inget med verklig vänster att göra. Vi tror inte lidande gör dig till en bättre människa.

Den som vill vara radikal och försvara vanliga människors rätt till ett bra liv kan gå tillbaka till den Tredje internationalens diskussioner om kolonial kamp under 1920-talet och de första åren på 1930-talet. Där finns de frågeställningar vi ska brottas med – där finns de frågeställningar vi ska utgå från. Diskussionen kan inte föras utifrån bildtexten till foton där en medeltidsromantiserande muslim pussar barnlik.

Problemet med det som händer i Israel, Västbanken och Gaza är att det finns för få riktiga bolsjeviker verksamma där och i den arabiska våren; och alldeles för många goddagspiltar från kompradorskikten i arabvärlden och överklassungar som är influgna från västvärldens metropoler för att spela befriande gatuteater för de ”stackars förtryckta palestinierna.”

Den hållning som bolsjevikerna pläderade för under den kommunistiska Internationalens andra kongress i juli 1920 gäller fortfarande när det gäller den nationella och koloniala frågan – läs bara punkt 11.

”I fråga om de mer efterblivna staterna och nationerna, där feodala eller patriarkaliska och bondepatriarkaliska förhållanden överväger, måste i synnerhet följande tas i betraktande:

• för det första nödvändigheten av att alla kommunistiska partier stöder den borgerligt demo- kratiska frihetsrörelsen i dessa länder; framför allt arbetarna i det land, som den efterblivna nationell i kolonialt eller finansiellt avseende är avhängig av, är skyldiga att lämna det mest aktiva stöd;

• för det andra nödvändigheten av att bekämpa prästerskapet och andra reaktionära och medeltida element vilka har inflytande i de efterblivna länderna;

• för det tredje nödvändigheten av att bekämpa panislamismen och liknande strömningar, vilka söker förena frihetsrörelsen mot den europeiska och den amerikanska imperialismen med ett stärkande av khanernas, godsägarnas, de mohammedanska prästernas osv ställning.”

Alltså – den som vill vara vänster och marxist ska bekämpa ”reaktionära och medeltida element vilka har inflytande i de efterblivna länderna.”

Först då är verklig befrielse möjlig.