Solidarisk solitär eller socialdemokrat?

Folke Dahlberg vid stugan han byggde på Stora Röknen.

För andra söndagen i rad återvänder jag till Konstakademien för att vandra runt på den utställning som arrangeras eftersom det är 100 år sedan Folke Dahlberg föddes. Jag kände inte till honom när jag för en vecka sedan slog följe till öppnandet med svärfar Olle som länge varit en stor beundrare av Dahlberg.

Och långt innan jag hinner förtrollas av Dahlbergs tuschteckningar så fångas jag av ett stort uppdraget citat ur en av hans dikter:

”Fri lejd till öar

fordrar jag av staten

full rätt att leva

i ett enskilt rum”

Dahlberg målade, tecknade, skrev prosa men var framförallt en diktare vars storhet kommer sig av att han beskriver människans ensamhet med bilder från den natur han söker för att finna lindring; Vätterns vatten, stränder och öar.

Under de senaste dagarna har jag sent på kvällarna försjunkit i hans böcker och undrat varför jag missat detta konstnärskap. Varför är han inte mer synlig – mer närvarande?

Ett strukturellt betingat svar är att Sverige inte riktigt klarar av att hantera sina döda författare – deras verk begravs ungefär samtidigt som deras kroppar. Så för oss som kommer senare finns de inte synliga om vi inte sätter spaden i jorden och letar – och varför skulle vi leta – och var? Men numera så är det så att man i Sverige tenderar att begrava verket innan författaren eller konstnären är död – avliden eller gammal – spelar ingen roll – ner i arkivet. Förslut dörrarna. Låt de minde vetande forma oss en kultur som är litet mer lättviktig så att framtidens kulturarv blir lättare att bära.

Sedan har Sverige nog inte riktigt plats för någon som är skicklig på flera områden: Okay, Folke – du kunde väl nöjt dig med att teckna i tusch – och i ett manér – men nejdå – du skulle prompt måla också! Och så skrev du prosa – och så alla dessa dikter! Inte bra! Konstnärer ska inte försöka bli bra på olika saker. Och ditt misstag var att du inte bara försökte. Du blev bra på alla områden.

Men värst var nog Folke Dahlbergs envisa vägran att erkänna att staten hade någon rätt att styra över hans liv eller reglera var och hur han skulle bo. Jodå, jag vet – kultursidorna älskar konstnärer som ser sig som individualister – men den individualismen innebär allt som oftast bara att de vill bli uppskattade, dyrkade och älskade av samtid och offentlighet. Dahlbergs individualism innebar att han ville bli lämnad ifred – och se, det är en helt annan sak. Och på något sätt är det nog mest det som gör att han inte är så synlig – hans individualism var av den arten att den utmanade den rådande ordningen; oavsett vilken ordning som rådde. Han ville inte ha respekt. Han ville inte ha någonting.

När vi kommer hem från utställningen fortsätter jag att försöka förstå vart socialdemokratin egentligen tänker gå i framtiden och vart de vill föra oss. Jag blir mer och mer övertygad om att det partiet är räddningslöst förlorat som ett verktyg för en folklig, radikal och frihetlig politik. Det beror inte så mycket på den politik som socialdemokratin för i dag eller den politik som kan komma att föras i morgon. Det beror på det som Löfven och Jämtin säger när de presenterar plattformen för framtiden:

”Till skillnad från regeringens lösningar där var och en ska gå in i framtiden ensam, oberoende av andra, så har den socialdemokratiska politiken alltid gått ut på att skapa en bättre framtid för alla.”

Nej, jag uppskattar definitivt inte den politik som förs av regeringen – men jag avskyr den politiken just därför att den inte går ut på att vi ska kunna gå in i framtiden ”ensamma” och ”oberoende”.

Går man tillbaka till arbetarrörelsens rötter så ser man där hur motviljan mot att vara beroende av andra är en av de starka drivkrafterna. Den starka staten hade byggt en sådan allomfattande maktstruktur att du var beroende av allt och alla. Och du hade inte valt detta beroende. Eller vem du var beroende av.

Vi är alla ensamma. Det måste väl ändå vara själva utgångspunkten för all radikal och frihetlig och folklig politik – och det krav som denna insikt ska leda är att du själv måste få kunna välja vem du vill behöva, vem du vill vara beroende av och i vilka sammanhang du vill ingå. Och inte vara beroende av att ett parti vill skapa ”en bättre framtid för alla”.

Är min tankegång utopisk?

Jag tror det är mer utopiskt – i meningen verklighetsfrämmande – att tänka sig att människor för all framtid kommer att acceptera de olika former av underkastelse och beroendeförhållanden som stat och överhet, ledningarna för monopolföretag och partier i olika former erbjuder.

Folke Dahlberg menade att de som söker sig till havet gör det för att förlora sig själva, komma bort från sig själva och det som skapat dem. De som liksom Dahlberg föredrog insjön vatten gjorde det därför att de där trodde att de skulle kunna finna sig själva.

Kanske borde det socialdemokratiska partiet genomföra nästa rådslag samlade runt en insjö?

... och vad gör vi med griniga blattar?

I spåren av SD–bråket marknadsförs nu en T-shirt med texten ”Blatte-lover” Meningen är att man genom att bära plagget ska visa sin uppskattning av alla blattar som gör Sverige så mycket trevligare – och så räknar man upp ett antal musiker, fotbollsspelare och komiker och förstår inte hur dum och rasistisk en sådan tankegång är. Rasistisk är den därför att den kopplar ”blattigheten” till förmågan att underhålla. Resonemanget kan sammanfattas som: Inte kan vi stänga gränserna – för vem ska då göra fyra mål på England?

Vi människor har vissa oförytterliga rättigheter just därför att vi är människor. Kön, hudfärg eller religion har inte med saken att göra.

Punkt. Slut.

Men många av dem som vill försvara oss blattar gör det med argumentet att vi blattar är en skojsig färgklick i kulturen. Men vad gör vi med alla de blattar som är tondöva, saknar bollkänsla och humor? De kan inte stå på en scen, spela i landslaget eller bli ståuppare. Ska vi kasta ut dem?

Att använda argumentet att invandrare tillför så mycket som gör tillvaron roligare för svennar är dumt. Även sura, tvära och griniga blattar som jag har vissa oförytterliga rättigheter.

Det är där försvarslinjen i debatten går – inte i en subjektiv värdering av svartmuskiga människors eventuella bidrag till lördagsunderhållningen.

Därför vägrar jag delta i drevet

(Pubicerad 15 november på Newsmill)

Jag blir helt förundrad över en del kommentarer i media kring de sverigedemokratiska riksdagsmännens förlöpningar. Det är kommentarer av typen: kan du tänka dig Anders Borg göra så? Kan du tänka dig Beatrice Ask göra så? Kan du tänka dig någon av de två nämnda personerna tömma ett helrör?

Nej, det kan jag inte. Jag kan inte se Anders Borg och Beatrice Ask go rampage på Regeringsgatan i Stockholm och skrika ”hora” och ”babbe”.

Och det kan inte merparten av Sveriges befolkning heller se framför sig.

Na und?

Problemet är att jag kan se mig själv göra idiotiska saker i berusat tillstånd, och att jag gillar tanken på att de i riksdagen är likadana som jag – under förutsättning att de faktiskt liksom jag har råångest under långeliga tider efteråt för sitt beteende. Men så länge ingen politisk rörelse går fram under beteckningen ”Moder Teresa-partiet” så kanske vi ska gilla att de folkvalda är som du och jag – med idiotiska förlöpningar följda av ruelse och ånger.

Jag är ledsen, ni får stegla mig. Men vad i helvete … vi tar det från början.

Jag kan se mig själv bete mig korkat och hotfullt efter att ha tömt en flaska vodka på egen hand, och minnet av vad jag sagt och gjort vid sådana tillfällen ger mig ibland lust att uppsöka en väldigt hög bro och hoppa – och känna att jag är ivrigt påhejad av blamageguden.

Personligen har jag inga problem med att folkvalda riksdagsmän beter sig som idioter i berusat tillstånd – bara de inser att de betett sig som idioter och ber om ursäkt.

Är det en konstig tankegång? Kom igen – ni har i Sverige haft justitieministrar som köpt tonårshoror, ni har haft ministrar som fjäskat för nazisterna, ni har haft ministrar som krypit för Stalin, ni har politiker som låtit sig bli upphånglade av diktatorer på Balkan och i Afrika och som skryter med att de myslunchar med krigsförbrytare – och nu vill ni att jag ska gå igång därför att ni har riksdagsmän som beter sig som idioter när de är fulla?

Jomenhejsan, det är väl mycket värre att slicka diktatorsrumpa på nykter kaluv? Eller hur?

Nej, för i det här landet håller ni er med en obegriplig mängd måttstockar, och jag är fortfarande osäker på vilken tumstock ni ska ta fram vid vilket tillfälle – och är man litet halvfin som en Geijer eller Åström eller Bildt – ja, då kan man betrakta alla deklarationer om oförytterliga fri- och rättigheter som något som kan broderas på en handduk som hängs in på tjänstefolkets toalett.

Och så har vi det där med rasismen. Men det vete fan om ni kan få mig att brännmärka Sverigedemokrater i största allmänhet som rasister – för om jag gör det så vandrar jag in i den där fållan som den politiskt korrekta överheten byggt.

Ser man ut som jag, som en balkansk smugglare av fläsk och cigaretter så blir man med nödvändighet anti-rasist i Sverige.

Jag har bankat på rasister i mina dagar. Jag har till och med skrivit en Metrokolumn om hur jag dunkar på en kille som kommer ut från en bajamaja med en T-shirt som hyllar lasermannen.  Men det här var år då man fick vara beredd på att slåss om man såg ut som jag … och nej, så nödbedd var jag inte, och det var år då AFA faktiskt var en organisation för självförsvar. Men det var då det, och allt det här berättat och sagt för att jag på något obegripligt sätt känner mig mer befryndad med sådana som Almqvist och Ekeroth än med dem som i dag från sina mediapulpeter fördömer dem för deras rasism.

Almqvist och Ekeroth var sådana man spelade fotboll med, bröt arm med och söp med på sunkkrogar i Eskilstuna.

Och jag är lika benägen nu att klippa till någon som hyllar lasermannen, eller som hotar andra på grund av deras ursprung … som jag är obenägen att delta i ett drev mot sådana som Almqvist och Ekeroth. Men de gossarna kommer att ryka därför att de är vanliga killar i verklig mening – white trash som tagit sig in i riksdagen. Och det gillar inte alla de där människorna som tagit sig till sin riksdagsstol genom att säga alla de saker som man ska säga – internt och externt – i de olika partier som de trälat sig upp i. De där partigängarna av olika kulörer känner jag ingen samhörighet med.

De kommer från andra sammanhang eller har en annan mentalitet än min.

För om jag tittade upp över borden på Bishop Arms i Eskilstuna eller Dick Turpin här i Råsunda – då var det sådana som Almqvist och Ekeroth jag såg, och om de och jag kan undvika att gå ut på gatan och göra upp … ja, då kan det nog komma bättre saker ur de samtalen än om jag sitter och filosoferar med en Ullenhag eller en Bildt.

Offrar vi inte för mycket om vi ser människor som offer

Det finns i det svenska samhället sociala skikt som finner sin utkomst genom att tala om hur vi bör leva och som anser att de är bättre skickade än vi själva på att ta hand om oss.

Det innebär inte att de vill ta hand om oss på riktigt – för då skulle inte vården av åldringar och sjuka se ut som den gör. Men de vill prata om oss, reglera våra liv. Och framförallt tala om för oss hur synd det är om oss.

Alla anses vi vara offer – och har vi haft problem under vår uppväxt så är vi för evigt skadade – eller om vi drabbas av elände senare i livet; samhället består av stora grupper av offer. Barn som utsatts för sexuella övergrepp eller mobbing, barn som växt upp i missbrukarhem, eller kvinnor som misshandlats eller våldtagits.

Men är det inte dags att vi börjar diskutera tankegången på att man för evigt är negativt påverkad och formad till offer av det som hänt en – är inte individen i de allra flesta fall starkare än så – och i vems intresse är egentligen alt detta tal om ”offer” – är det verkligen i ”offrens” eget intresse. Att börja diskutera detta är inte att förminska den enskilde individens lidande – men att tro att människor inte kan övervinna det de drabbats av är att förminska individen.

Frank Furedi skriver bra om ämner i veckans Spiked:

http://www.spiked-online.com/site/article/13054/

Bra kultur är lönsam – det visar historien

Det märkliga med kvällens debatt mellan Stig Larsson, Fredrik Segerfeldt och Maria Montelius är att staten är så central för Larsson och Montelius.

De ser sig säkert som radikala då de kräver skattemedel till kulturen – men kulturen under en stor del av 1900-talets bars ju upp och fram av arbetarrörelser och folkrörelser (bonderörelsen, frikyrkorna och nykterhetsrörelsen). Inte fan gav staten ut böcker eller höll teatrar under armarna. Det gjorde det arbetande folket.

Så Montelius och Larsson bör nog piska på förstockade fackpampar för att de rörelser de leder inte längre är garanter för en kultur som berättar och berikar. Fackföreningsrörelsen ville en gång halshugga klassamhället, den halshögg sig själv istället.

Men vem – jag undrar vem – ska kräva något av direktörerna och bourgeoisin – de var ju också en gång i tiden kulturbärande. Direktörer i dag läser i bästa fall managementlitteratur – och även det bidrar till samhällets kulturella förfall.

Så där ligger problemet – inte i att staten inte levererar skattemedel till kulturen. Det ska den inte göra.

Arbetarrörelsen i Sverige kunde en gång skapa en rik – och lönsam – kultur. I dag borde förutsättningarna vara bättre. Men då måste de som ser sig som radikaler verkligen bli radikala och sluta vilja dia mamma staten.

Vi har världens chans nu när bourgeoisin blivit illiterat, okultiverad och obildad.