... och vad gör vi med griniga blattar?

I spåren av SD–bråket marknadsförs nu en T-shirt med texten ”Blatte-lover” Meningen är att man genom att bära plagget ska visa sin uppskattning av alla blattar som gör Sverige så mycket trevligare – och så räknar man upp ett antal musiker, fotbollsspelare och komiker och förstår inte hur dum och rasistisk en sådan tankegång är. Rasistisk är den därför att den kopplar ”blattigheten” till förmågan att underhålla. Resonemanget kan sammanfattas som: Inte kan vi stänga gränserna – för vem ska då göra fyra mål på England?

Vi människor har vissa oförytterliga rättigheter just därför att vi är människor. Kön, hudfärg eller religion har inte med saken att göra.

Punkt. Slut.

Men många av dem som vill försvara oss blattar gör det med argumentet att vi blattar är en skojsig färgklick i kulturen. Men vad gör vi med alla de blattar som är tondöva, saknar bollkänsla och humor? De kan inte stå på en scen, spela i landslaget eller bli ståuppare. Ska vi kasta ut dem?

Att använda argumentet att invandrare tillför så mycket som gör tillvaron roligare för svennar är dumt. Även sura, tvära och griniga blattar som jag har vissa oförytterliga rättigheter.

Det är där försvarslinjen i debatten går – inte i en subjektiv värdering av svartmuskiga människors eventuella bidrag till lördagsunderhållningen.

Därför vägrar jag delta i drevet

(Pubicerad 15 november på Newsmill)

Jag blir helt förundrad över en del kommentarer i media kring de sverigedemokratiska riksdagsmännens förlöpningar. Det är kommentarer av typen: kan du tänka dig Anders Borg göra så? Kan du tänka dig Beatrice Ask göra så? Kan du tänka dig någon av de två nämnda personerna tömma ett helrör?

Nej, det kan jag inte. Jag kan inte se Anders Borg och Beatrice Ask go rampage på Regeringsgatan i Stockholm och skrika ”hora” och ”babbe”.

Och det kan inte merparten av Sveriges befolkning heller se framför sig.

Na und?

Problemet är att jag kan se mig själv göra idiotiska saker i berusat tillstånd, och att jag gillar tanken på att de i riksdagen är likadana som jag – under förutsättning att de faktiskt liksom jag har råångest under långeliga tider efteråt för sitt beteende. Men så länge ingen politisk rörelse går fram under beteckningen ”Moder Teresa-partiet” så kanske vi ska gilla att de folkvalda är som du och jag – med idiotiska förlöpningar följda av ruelse och ånger.

Jag är ledsen, ni får stegla mig. Men vad i helvete … vi tar det från början.

Jag kan se mig själv bete mig korkat och hotfullt efter att ha tömt en flaska vodka på egen hand, och minnet av vad jag sagt och gjort vid sådana tillfällen ger mig ibland lust att uppsöka en väldigt hög bro och hoppa – och känna att jag är ivrigt påhejad av blamageguden.

Personligen har jag inga problem med att folkvalda riksdagsmän beter sig som idioter i berusat tillstånd – bara de inser att de betett sig som idioter och ber om ursäkt.

Är det en konstig tankegång? Kom igen – ni har i Sverige haft justitieministrar som köpt tonårshoror, ni har haft ministrar som fjäskat för nazisterna, ni har haft ministrar som krypit för Stalin, ni har politiker som låtit sig bli upphånglade av diktatorer på Balkan och i Afrika och som skryter med att de myslunchar med krigsförbrytare – och nu vill ni att jag ska gå igång därför att ni har riksdagsmän som beter sig som idioter när de är fulla?

Jomenhejsan, det är väl mycket värre att slicka diktatorsrumpa på nykter kaluv? Eller hur?

Nej, för i det här landet håller ni er med en obegriplig mängd måttstockar, och jag är fortfarande osäker på vilken tumstock ni ska ta fram vid vilket tillfälle – och är man litet halvfin som en Geijer eller Åström eller Bildt – ja, då kan man betrakta alla deklarationer om oförytterliga fri- och rättigheter som något som kan broderas på en handduk som hängs in på tjänstefolkets toalett.

Och så har vi det där med rasismen. Men det vete fan om ni kan få mig att brännmärka Sverigedemokrater i största allmänhet som rasister – för om jag gör det så vandrar jag in i den där fållan som den politiskt korrekta överheten byggt.

Ser man ut som jag, som en balkansk smugglare av fläsk och cigaretter så blir man med nödvändighet anti-rasist i Sverige.

Jag har bankat på rasister i mina dagar. Jag har till och med skrivit en Metrokolumn om hur jag dunkar på en kille som kommer ut från en bajamaja med en T-shirt som hyllar lasermannen.  Men det här var år då man fick vara beredd på att slåss om man såg ut som jag … och nej, så nödbedd var jag inte, och det var år då AFA faktiskt var en organisation för självförsvar. Men det var då det, och allt det här berättat och sagt för att jag på något obegripligt sätt känner mig mer befryndad med sådana som Almqvist och Ekeroth än med dem som i dag från sina mediapulpeter fördömer dem för deras rasism.

Almqvist och Ekeroth var sådana man spelade fotboll med, bröt arm med och söp med på sunkkrogar i Eskilstuna.

Och jag är lika benägen nu att klippa till någon som hyllar lasermannen, eller som hotar andra på grund av deras ursprung … som jag är obenägen att delta i ett drev mot sådana som Almqvist och Ekeroth. Men de gossarna kommer att ryka därför att de är vanliga killar i verklig mening – white trash som tagit sig in i riksdagen. Och det gillar inte alla de där människorna som tagit sig till sin riksdagsstol genom att säga alla de saker som man ska säga – internt och externt – i de olika partier som de trälat sig upp i. De där partigängarna av olika kulörer känner jag ingen samhörighet med.

De kommer från andra sammanhang eller har en annan mentalitet än min.

För om jag tittade upp över borden på Bishop Arms i Eskilstuna eller Dick Turpin här i Råsunda – då var det sådana som Almqvist och Ekeroth jag såg, och om de och jag kan undvika att gå ut på gatan och göra upp … ja, då kan det nog komma bättre saker ur de samtalen än om jag sitter och filosoferar med en Ullenhag eller en Bildt.

Offrar vi inte för mycket om vi ser människor som offer

Det finns i det svenska samhället sociala skikt som finner sin utkomst genom att tala om hur vi bör leva och som anser att de är bättre skickade än vi själva på att ta hand om oss.

Det innebär inte att de vill ta hand om oss på riktigt – för då skulle inte vården av åldringar och sjuka se ut som den gör. Men de vill prata om oss, reglera våra liv. Och framförallt tala om för oss hur synd det är om oss.

Alla anses vi vara offer – och har vi haft problem under vår uppväxt så är vi för evigt skadade – eller om vi drabbas av elände senare i livet; samhället består av stora grupper av offer. Barn som utsatts för sexuella övergrepp eller mobbing, barn som växt upp i missbrukarhem, eller kvinnor som misshandlats eller våldtagits.

Men är det inte dags att vi börjar diskutera tankegången på att man för evigt är negativt påverkad och formad till offer av det som hänt en – är inte individen i de allra flesta fall starkare än så – och i vems intresse är egentligen alt detta tal om ”offer” – är det verkligen i ”offrens” eget intresse. Att börja diskutera detta är inte att förminska den enskilde individens lidande – men att tro att människor inte kan övervinna det de drabbats av är att förminska individen.

Frank Furedi skriver bra om ämner i veckans Spiked:

http://www.spiked-online.com/site/article/13054/

Bra kultur är lönsam – det visar historien

Det märkliga med kvällens debatt mellan Stig Larsson, Fredrik Segerfeldt och Maria Montelius är att staten är så central för Larsson och Montelius.

De ser sig säkert som radikala då de kräver skattemedel till kulturen – men kulturen under en stor del av 1900-talets bars ju upp och fram av arbetarrörelser och folkrörelser (bonderörelsen, frikyrkorna och nykterhetsrörelsen). Inte fan gav staten ut böcker eller höll teatrar under armarna. Det gjorde det arbetande folket.

Så Montelius och Larsson bör nog piska på förstockade fackpampar för att de rörelser de leder inte längre är garanter för en kultur som berättar och berikar. Fackföreningsrörelsen ville en gång halshugga klassamhället, den halshögg sig själv istället.

Men vem – jag undrar vem – ska kräva något av direktörerna och bourgeoisin – de var ju också en gång i tiden kulturbärande. Direktörer i dag läser i bästa fall managementlitteratur – och även det bidrar till samhällets kulturella förfall.

Så där ligger problemet – inte i att staten inte levererar skattemedel till kulturen. Det ska den inte göra.

Arbetarrörelsen i Sverige kunde en gång skapa en rik – och lönsam – kultur. I dag borde förutsättningarna vara bättre. Men då måste de som ser sig som radikaler verkligen bli radikala och sluta vilja dia mamma staten.

Vi har världens chans nu när bourgeoisin blivit illiterat, okultiverad och obildad.

Strage? Strange!

Ibland funderar jag på varför jag blir förbannad på vissa former av den rena dumheten. Som Fredrik Strage.

Det finns så många andra former av ren och oförfalskad dumhet, och obildning.

Så varför blir jag förbannad på den där lilla spinkern, eller på någon av hans nästan lika obildade kollegor på DN … eller SvD:s kultursidor? Det finns ju skadligare dumhet och obildning att vredgas över. Det finns till och med total ondska att vredgas över.

Så – återigen – varför blir jag arg på Fredrik Strage?

Kanske är det för att jag tycker kultursidor trots allt är viktiga. Kanske är det för att jag blivit den jag är genom att som barn läsa kultursidor som handlade om saker som var viktiga, och som behandlade det som var oviktigt som något som ändå måste analyseras – varför var det oviktiga populärt? Det är en fråga som inte Strage kan hantera, han kan bara konstatera att han gillar det oviktiga, och eftersom han är en viktigpetter så tror han att det oviktiga därmed blir viktigt.

Alltför mycket av dagens kulturjournalistik är sådant som den text Strage levererar i dagens DN; nostalgiska betraktelser om barndomen – vi får veta att Strage var fångad av James Bond och att Strages pappa tog hem en stoooor VHS-spelare och att det på den tiden fanns en moralpanik över våld i filmer.

Jag som en gång tyckte att generationsromaner som Lundells ”Jack” var töntiga måste nu relativisera mitt omdöme – ”Jack” som generationsdokument är ett mästerverk jämfört med Strages texter. Kan man jämföra dem? Jo, varje generation genererar sina upproriska texter om att man vägrar finna sig i vuxenvärlden och dess riter, seder och dess moral. Så ska det nog också vara. Hör till på något sätt.

Men vad vi ser nu är nog något helt nytt. Det är unga människors texter som inte handlar om att de gör uppror och vill bli betraktade som vuxna, det är unga människors längtansfulla texter om hur det var att vara barn. Tonåringen kämpar inte för att bli vuxen, tonåringen kämpar för att få förbli tonåring.

Lundell blev full och hade sex och skrev om det.

Strage ser på filmer om folk som blir fulla och har sex och skriver om det.

Förr sa vi att det var rätt att göra uppror.

Dagens ungdomar verkar inte ens orka säga att det är rätt att vara upprörd, eller hur var det nu det The Black Keys sjöng: ”Strage times are here”.