Hobsbawn – historien betraktad från en tågkupé

Eric Hobsbawm har dött i en ålder av 95 år och omnämns i de brittiska tidningarnas runor som ”marxistisk” historiker.

Jomenvisst, han brukade ständigt åkalla Marx med samma regelmässighet och idoghet som en cistercienmunk förättar sin bön sex gånger om dagen – men inte blev han speciellt marxistisk för det. Jag tror inte Karl Marx hade kunnat förlika sig med Hobsbawms försvar av Sovjetunionen och de olika formerna av diktatur där som något historiskt nödvändigt. De gånger kampen stod i vänstern mellan diktatur och frihetlighet så ställde sig allt Hobsbawn på diktaturens sida, och han bad aldrig om ursäkt för det heller – utan tjatade om att vi andra inte förstod att hans ställningstagande var det enda möjliga.

För Marx var det historiskt nödvändigt att bekämpa förtryck av folket – han skulle med förundran och raseri vänt sig mot tanken på att det på grund av någon slags historisk nödvändighet var försvarbart att fängsla och mörda arbetare och bönder.

Och här ligger nog förklaringen till att jag aldrig riktigt uppskattade Hobsbawm som historiker. Hans skildringar ger dig ingen känsla för historia – för förlorade möjligheter, riktningar vars kurs tagits ut men vars anvisade vägar aldrig anträtts. Hobsbawm åkte tåg genom historien (givetvis första klass) på räls som överheten (vare sig det var Stalin eller Roosevelt) lagt ut. Han skrev sina historiska verk sittande vid kupéfönstret, och såg han något obehagligt därute så kunde han alltid dra ner rullgardinen en stund, istället för att dra i nödbromsen och hoppa av och hjälpa till.

Brittiska akademiska ”marxister” har alltid vetat hur man färdas ståndsmässigt genom både historia och samtid, och den brittiska politiska klassen har oavsett falang alltid på något sätt gillat sina stalinistiska professorer – så räkna med allmän veklagan i de brittiska tidningarna. Ännu en av vakthundarna har gått bort.

Antirasisten Tintin

Berhang Miri försvarar sitt försök att censurera Tintin med att han vill ”fördjupa” diskussionen.

Men varför då inte försöka se det komplexa med Hergé och hans skapelse – hur Hergé ibland är anti-rasistisk på ett sätt som betyder att han vågar utmana sin samtid. I albumet Tintin i Amerika (kommer redan 1932, direkt efter Tintin i Kongo) finns en scen med ett bankrån. När polisen anländer till platsen för brottet så säger en vakt i banken att när larmet gått så: "on a immédiatement pendu sept nègres, mais le coupable s'est enfui."

Alltså; ”… vi lynchade sju negrer med en gång, men den skyldige kom undan”. Underförstått, den skyldige var vit men vafan, det viktiga är att vi får en anledning att hänga svartingar.

En ganska vass attack på vit amerikansk rasism.

Det där har i en del översättningar senare ändrats så att det inte refererat till lynchningar av svarta.

Litet senare i berättelsen så får man i förbigående i en nyhetssändning bara sådär höra att ”44 negrer har lynchats”.

Visst ritar Hergé de svarta på ett stereotypt sätt – men det är inte givet att den stereotypen i sig är rasistisk … något som till exempel diskuteras, kompliceras och fördjupas i kapitlen om svart musik och "lättja" i Thaddeus Russels "A renegade history of the United States".

I samma album beskrivs hur den amerikanska regeringen och de vita driver bort indianer från deras land för att komma åt oljan.

Så om Miri nu så gärna vill fördjupa diskussionen om Hergé så kan han väl börja med att läsa Tintin istället för att censurera serien. 

(Och ska vi förresten inte förbjuda repriser av Rin Tin Tin – han är säkert släkt med Tintin, hörs ju på namnet och jag menar ... en tysk schäfer, vet man ju hur tyskar är ... )

De fyra politrukernas fem punkter

Det nya gänget ledarpolitruker inom socialdemokratin går i dag på DN Debatt ut och berättar att de har en ny affärsplan för Sverige. Från deras egna led hörs redan gnäll och gny om ordet ”affärsplan”.

Men det är inte i ordet ”affär-” problemet ligger. Det är i ordet ”plan”.

Regeringar och politiker ska överhuvudtaget inte upprätta planer för ekonomin, de ska hålla fingrarna bort från den – de ska möjligen se till att ingen säljer livsfarliga produkter eller aktier i något som inte finns; typ brasilianska guldgruvor – i övrigt bör marknaden sköta sig själv. Det innebär inte att kapital och storbolag ska få härja fritt – det ska alltid finnas krafter som organiserar dem som arbetar och som företräder dem när det gäller löner, försäkringar och villkor. Vad vi behöver är en fri marknad och starka fackföreningar (vilket innebär att de är förnuftigt ledda, korkade fackföreningar går alltid till slut under.)

I de fyras gängs affärsplan handlar åtminstoen tre av punkterna om sådant de med största säkerhet inte vet någonting om; och formuleringen om hur ”innovationen ska sättas i centrum” är en kombination av storhetsvansinne och bristande verklighetsförankring. Smaka på den här formuleringen:

” Det svenska innovationsarbetet ska koordineras på högsta politiska nivå och kommer, om vi vinner valet, att ledas av statsministern.”

Om statsministern nu är så jävla bra på innovationer så ska han väl starta företag inte vara statsminister.

Det hela är bara så sorgligt dumt.

Och de svenska företagarna jublar. De vet att det här innebär att Löfven lovar att sprätta iväg mer bidrag till dem. Mera stödmiljarder i olika former. De stora svenska företagen vill inte ha konkurrens och en fungerande marknad. De vill leva som bidragstagare.

En riktig socialdemokratisk regering skulle säga att arbetarrörelsepolitik är att låta dåliga företag gå under så att de bra kan växa. De skulle säga att det innebär arbetslöshet och omställningsproblem men att det löser man genom att drastiskt minska skattetrycket så folk har råd med egna vettiga försäkringar.

En riktig socialdemokratisk regering skulle säga att all skapande kraft finns hos de verkliga entreprenörerna och hos det arbetande folket och att staten är börda på allt verkligt företagande och allt arbete – därför ska staten minimeras så vanliga människors frivilliga organisering kan få livsrum och det civila samhället blomstra.

Se det – det vore ett program att gå till val på. Ett program som kunde ena folkflertalet.

  

Storebror vill räkna dina näshår

Ibland kan man höra människor diskutera hur hemskt det måste varit att leva i Stalins sovjetunion eller i Honeckers Stasiland. Inte bara den där skrämmande faran att kanske hämtas mitt i natten till fängelse, läger eller till och med sin egen död – utan också den där hemska känslan av att ständigt vara övervakad och kontrollerad. Vetskapen om att det kanske var så att varje andetag räknades, varje blick noterades. Storebror var i verklig mening överallt och såg och hörde allt.

Skräcken för att leva i en diktatur som krossar all opposition kan jag förstå, motviljan mot att övervakas förstår jag mindre eftersom så många accepterar att övervakas i västvärlden? Ett aktuellt exempel får vi om vi förflyttar oss till ett finfint västerländskt land med stolta traditioner av att hålla staten i schack och värna medborgarens frihet – Storbritannien.

Financial Times har beräknat att den brittiska statens kostnader för att övervaka och kontrollera internet, sms och telefoni de närmaste åren kommer att kosta 30 miljarder kronor de närmaste 10 åren om föreslagna lagar går igenom. Man kunde ju tycka att de hade andra hål att stoppa de pengarna i därute på de där öarna, och förstår ni vilket helvetiskt system de tänker bygga upp? Förstår ni vad de kommer att få för de pengarna?

Som Nick Cohen påpekat i The Spectator – Assad spenderade 120 miljoner kronor för ett system som gjorde det möjligt för honom att kontrollera vartenda e-mail i Syrien, Gaddafi sprätte iväg 200 miljoner på samma sak och Iran har hittills slantat upp en miljard för ett system som ska göra just det britterna vill skapa – en ordning som gör att de kan: ”lokalisera användare, fånga upp deras samtal, sms, e-post och chattar …”.

Så vad Cameron och hans killar ska göra med 30 gånger den iranska investeringen förstår man inte riktigt – kanske inköp av spionsatelliter som kan räkna medborgarnas näshår?

Men varför är så få mot det gigantiska kontrollsystem som nu börjar rullas ut över världen, det var inte precis massdemonstrationer mot övervakningen som skakade Sverige i går eller London i dag? Ett möjligt svar kan vara att människor tittar på andra länder och konstaterar att lagstiftningen där är värre så varför bråka om övervakningen i det egna landet när andra är mer kontrollerade, eller när man kanske redan är kontrollerad av andra krafter än den egna regeringen. Klassiskt exempel på detta är när Agrell och Töllborg under den svenska FRA–debatten påpekade att NSA redan plockar upp alla våra mail – något som jag inte kunde tolka som annat än att de ansåg det onödigt att bråka om svenska kontrollsystem när loppet var kört och åkarna antagligen redan stod i duschen.

Det känns som om medborgarna i västerlandet i alltför hög grad och alltför ofta inte är medborgare i verklig mening – de förstår inte vad som menas med demokrati. De kan vända sig mot att diktatorer som Honecker eller Assad bygger kontrollsystem – men de har egentligen inga större problem med kontrollsystemen i sig.

Dock finns det en aspekt som alltför sällan – för att inte säga aldrig behandlas i den här debatten – och det är på vilket sätt de nya övervakningssystemen bidrar till statsapparatens tillväxt.

Den moderna statsmonopolkapitalistiska apparaten som vi medborgare ska bekosta deformerar inte bara samhället genom att upphäva marknaden och undergräva det civila samhället – den deformerar även byråkraterna i apparaten – och dessutom – som Engels någonstans påpekar; byråkratier drar till sig byråkratsjälar. Så vad är det egentligen för personer som ska sitta och läsa våra mail och sms? Undrar inte ni också hur den människa är beskaffad som tackar ja till ett sådant jobb? Och ska vi inte börja undra hur vi kan låta våra skattepengar gå till att bekosta Storebrors voyeuristiska böjelser – kan vi inte bara betala byråkraternas medlemsavgifter till någon klubb där de kan få utlopp för sina behov? 

Frihet – men bara för de litet finare

Lyssnar på debatt i radion om huruvida gårdsförsäljning av vin ska tillåtas i Sverige. Jag anser förvisso numera att alkohol är ett gift, men kan fortsatt inte se någon vits med förbud och inskränkningar. Men det gäller att argumentera för denna frihet på ett förnuftigt sätt – de förespråkare för gårdsförsäljning som uttalar sig i radion gör det inte. Deras argument ser ut så här: de som kommer till vår gård kommer för att äta vår fina, dyra mat eller kanske köpa med sig litet hem. Varför skulle de då inte också kunna köpa med sig av det vin vi producerar. Det är ju ingen fara, flaskorna kostar ändå sisådär en 300 kronor.

Det är sådant som för mig vilja kämpa för att spritförsäljningen ska släppas helt fri – låt den säljas på ICA, Coop och Seven-eleven, på bensinmackar och i alla de där sympatiska invandrarägda affärerna på Råsundavägen; de där som har oklar inriktning men varierat sortiment och långa öppettider.

För de förespråkare för gårdsförsäljning jag hörde sa egentligen rätt ut att de anser sig ha ett litet finare klientel här och de kan hantera vin.

Jomenhejsan, som om det inte fanns folk på Östermalm eller i Saltsjöbaden som söp sönder lever och liv på årgångsviner?

Jag förundras över hur oblygt numera överklassen hävdar att de ska ha en annan uppsättning rättigheter för att de är bättre – tydligen även på att hantera alkohol. 

Så vänsterradikal politik bör nog vara att monopolet avskaffas – och det kan mycket väl kombineras med en folkligt radikal hållning för nykterhet.

Under det rosa töcknet

Jag förstår inte riktigt varför Nina Björk får mig att vilja gå ut till bilen och åka till Ullared och under hela färden på 50 mil trycka i mig sockerbomber badande i trögflytande transfetter – och vid varje bensinmack vi stannar vid ska jag rusa ut och köpa korvar som stekts i tolv timmar. Och väl framme vid Gekås ska jag fylla en stor shoppingvagn med mängder av billiga, grälla och fula ting. Ju fulare desto bättre.

Björks lust att protestera mot konsumtionssamhället får mig att vilja protestera mot henne genom att konsumera just allt det hon föraktar. Kanske som en solidaritetshandling med dem som handlar dessa ting. Hon föraktar inte bara tingen utan också dem som köper dem.

Just detta är exakt vad som händer när jag läser intervjun med Björk i dagens DN, och jag försöker förstå vad det är som retar mig, och jag tror det är följande saker:

1.     Den intellektuella slappheten. Björk säger att vår värld inte klarar av de nuvarande konsumtionsmönstren – de kommer att leda till klimatkollaps och undergång. Vad vi ska göra åt det? Ja, se det har hon inget svar på. Hon vet inte, säger hon.

Det gör det hela mycket märkligt – den som med sådan säkerhet kan uttala sig om att världen kommer att gå under måste väl också kunna uttala sig om vilka mekanismer som ska justeras och hur maskineriet ska byggas.

Litet lustigt är det också när hon poängterar att allt hon vill ägna sig åt är att läsa, skriva och tänka. Vara intellektuell.

Men var det då för helvete, människa och inte en allmän gnällspik och domedagsprofet.

2.     ”Von oben”-attityden. Reportern beskriver ingående hur det är i Björks hem. 140 finfina gamla kvadratmeter, högt i tack, stuckaturer – shabby chic-inredning och allt som därtill hör. Men Björk har sitt och makens kulturella kapital att luta sig mot – konsumtion av det som gemene man konsumerar skulle bara minska deras kulturella kapital – möjligen kan de bli sedda shoppande på IKEA eller Ullared som en ironisk gest.

Att människor i dag ägnar sig åt konsumtion som jag också finner idiotisk och som bara håller dem kvar i mönster som gör dem maktlösa – är paradoxalt nog för dem som konsumerar ändå ett slags utslag av motstånd – ett sätt att bevisa sitt värde; jag konsumerar alltså finns jag.

Likheten mellan mig och Björk är att vi båda finner beteendet fel – men det viktiga är att det finns två avgörande skillnader mellan henne och mig.

Det ena är att jag fylls av en slags ömhet och sorg över dem som för att göra vardagen uthärdlig konsumerar usla saker – vare sig det gäller mat eller möbler. Björk verkar mest fylld av förakt – proletärernas sug efter socker och sprit och en ny bil hotar världen såsom hon känner den.

Det andra är att hon vill lösa allt genom att begränsa och hindra vanligt folks konsumtion. Hon tror inte att konsumtion löser något. Det gör jag. Men människor ska ges möjlighet att konsumera de goda, hållbara tingen. Ge alla lust till och möjlighet att köpa Malmstenmöbler och Morristapeter istället för smäck från IKEA. Låt oss konsumera mera. Men låt oss konsumera bättre ting. Vi har rätt till det.

Björk tillhör helt enkelt den pladdrande klass som livnär sig på att uttrycka att hon inte riktigt trivs i kulturen och i det moderna samhället finns det alltid en marknad för sådana åsikter. Hon kommer alltid att kunna klara sig på det så länge det finns andra som producerar och konsumerar. De gör att hjulen snurrar och de ger henne också något att kritisera så hon själv kan snurra runt på åsikternas dansbana.

Men vore det inte bättre om folk försökte ta kontroll över sina liv istället för att lyssna på hur Björk försöker intala dem att de ska tillåta andra ta kontroll över deras liv och begränsa deras möjligheter att leva?