Förrädisk falsk folklighet

Läser Ralph Naders summering av de två partikonventen i USA och han noterar en viktig sak – alla som stått upp på de båda tillställningarna och prisat sitt partis presidentkandidat har tjatat om vilken fantastisk familjefar och make personen ifråga är. Som Nader påpekar så är det precis så man talar om – och hyllar – ledare i länder med mindre utvecklade politiska och demokratiska institutioner, man talar till klan- och familjekänslan. Människor tyr sig till sitt eget blod eftersom det inte finns så mycket annat att ty sig till, och då bör den blivande presidenten för att visa sin folklighet framstå som en kille som verkligen tar hand om sin familj.

Men det är en sanslöst debil tanke att du blir en bättre ledare därför att du är en bra familjefar – eller mor. Hur skulle de sambanden ut egentligen – det är samma syn på folket som en hop kretiner som får diktatorer att pussa barn offentligt.

Och vill vi överhuvudtaget att våra ledare ska vara som vi? Bryr vi oss om deras privatliv? Nä, skulle inte tro det – att de tror det betyder bara att de tror att vi är litet korkade.

Vilken väljare blir upplyft av tanken på att se alliansens ledning käka småkakor hemma hos Annie Lööf i Småland? Eller blir glad om man skulle få se de rödgröna dricka lättöl i en badtunna?

Vill vi ens de ska koppla av på det sättet? Nej, vill de ha makt så ska de väl sitta på sina tjänsterum eller i möten bland folk och utöva denna makt. Inte sitta och myspysa med varandra och leka politik precis som barn leker butik på dagis.

Ingen normalbegåvad person är intresserad politikers privatliv eller deras syn på vad de ska göra för att framstå som folkliga.

Jag bryr mig inte om hur den politiska ledningen äter, sover eller har sex – eller med vem de gör dessa saker. Och det är bara ett tecken på att de inte levererar det de ska att de tjatar om vad de lyssnar på eller ser på TV – det gäller Sverige såväl som i USA.

Cineasten Thomas Quick

Publicistklubbens debatt om Thomas Quick/Sture Bergwall fick mig att minnas när jag diskuterade film med Quick – han hade synnerligen god smak, vi var väl inte överens om vilka Bergmanfilmer som var bra men tyckte om ungefär samma franska och italienska verk. Vi delade också samma förundran över att svenska skådespelare talar så ohörbart – han trodde det berodde på ljudtekniker, jag hävdade att ingen ljudtekniker kan skapa något begripligt tal av svagsinta mumlanden. I vilket fall så ville han reklamera ett antal svenska filmer han beställt eftersom textningen inte fungerade.

Han verkade ganska klok, även om jag förstår dem som i smyg hyser åsikten att böjelser för Bergman, Pasolini samt franska nya vågen är ett tecken på mental ohälsa.

Debatten i kväll däremot gjorde mig inte klok. Låt oss anta att de som anser att det är en rättsskandal har rätt, bör vi då inte bli väldigt oroliga. Omfattningen av inkompetensen hos poliser, åklagare och domare kan då inte sägas vara följden av brister i enskilda människors förståndsgåvor. Om så många människor hamnat på avgörande poster i rättsväsendet så säger väl det en del om svagheten och den allmänna intelligensnivån i ett sådant system … såvida det inte är så att systemet befordrar de allra mest korkade och placerar de andra på hittegods … vad vet väl jag.

Om Quick var en rättsskandal – räcker det med att han får uppättelse?

Ingen människa är ett "ö"

Läser Hanne Kjöler i DN och inser att rubriken är felsatt … det borde vara ”Ingen människa är ett ö”.

Vem vill väl vara sista bokstaven i alfabetet, den som ropas upp sist när det är upprop till vad det vara månde när det gäller en plats i samhället.

I princip har Hanne Kjöler rätt, folk ska rycka upp sig, ta tag i stävelskaft och hårfästen och vad de nu kan få grepp om på sig själva och rycka upp sig.

Men ändå … vem har rätt att säga detta …

Hanne Kjöler skriver en text som innebär att hon hänger ut en kvinna som en white trash-morsa, de där litet lömska antydningarna om flera fäder och så vidare. Man väntar sig bara några rader om att kvinnan dessutom är tatuerad.

Vi har två problem i det svenska samhället i dag:

1.    Att en slö och debil överhet, och deras drängar, spekulerar bort alla de värden som människor arbetat ihop.

2.    Att det arbetande folket är på väg att förvandlas till en amorf massa som bara vill leva på välgörenhet.

De problemen löser man inte genom att någon på den stora morgontidningen hötter med pekpinnen mot folk som förlorat fotfästet.

Det är nämligen en strid som andra ska ta, när en ny arbetarrörelse formeras som disciplinerar det arbetande folket. Problemet med svensk vänster är att den bejakar tanken på den starka statens omhändertagande av dem ”därnere” – och det som behövs är en vänster som förklarar för folk att de ska sluta tänka på sig själva som ”de därnere” som ska bli omhändertagna.

Men när samma budskap kommer från ledarsidan i Sofo-människornas husorgan så bara vänder det sig i magen på mig … Irrationell? Jag? Kanske det, men …

… och Hanne Kjöler kan väl i fortsättningen ägna sig åt att hötta med pekpinnen åt barristas och servitörer som inte är flinka och underdåniga nog…

I begynnelsen var ordet – även i USA

En vanlig ståndpunkt bland dem som diskuterar USA:s politik är att de kristna har formerat sig som en politisk riktning – eller snarare riktningar – först de senaste årtiondena, och att den så kallade ”kristna högern” är den senaste av de kristna politiska strömningarna som organiserat sig på nationell basis.

Jag har aldrig riktigt känt igen mig i den historieskrivningen, den har synts mig lika mytologiserande kring Självständighetsförklaringen och Konstitutionen som den skapelseberättelse om ursprunget för nationens grundlag som Tea-party-anhängarna ansluter sig till.

Så det är med visst intresse jag lyssnar på historikern Richard Carwardine som driver tesen att de kristna kyrkorna har varit det som format det amerikanska medvetandet sedan de första pilgrimerna landsteg. Kyrkan gav dig samhörighet lokalt och regionalt, och de olika kristna kyrkornas och riktningarnas syn på Amerika som ett förlovat land, en plats där man byggde en ny värld, var det som skapade bandet till nationen.

Att flera av grundlagsfäderna så tydligt ville ha tron skild från staten berodde just på den starka ställningen i det civila samhället för de olika kristna riktningarna – och på motsättningarna som fanns mellan dem – man ville inte att de kristna motsättningarna skulle spilla in i politiken och hota nationens enhet. Det var inte så mycket kristendomen i sig man var rädd för som för fraktionsstriderna mellan församlingar … och inom dem.

Det är i den kristna tron Amerika formeras – i vardagens samfälligheter – och det är också det som gör att där finns ett messianskt och utopiskt drag i USA i synen på resten av mänskligheten – man ser som sagt det egna landet som något utvalt, med ett speciellt uppdrag i världen; därför kan det gå att uppbåda folkligt stöd för en utrikespolitik som innebär till exempel invasioner av Irak och Afghanistan.

Carwardine hävdar att det egentligen är först i och med depressionen på 1930-talet och Roosevelts New Deal som staten och myndigheterna flyttar fram sina positioner, tränger in i vardagen och börjar ersätta kyrkorna och församlingarna som den yttersta garanten för människors välfärd.

Så det vi ser nu är inte ett nytt fenomen, det är en kamp som pågått i några hundra år och skiljelinjen för den som letar efter rätt och fel går nog inte mellan troende och icke-troende; det är nog mycket mer komplicerat än så.

Samtidens samliv och samlagande

Studerar fascinerat DN:s I dag-sida och deras artiklar om polyamorösa förhållanden. Det finns tydligen olika former av sådana förhållanden och de samlas under beteckningen ”poly-” (måste vara litet knepigt för den som heter Per att få ett lämpligt smeknamn som utgår från hans böjelser och håg).

Visst intresserar mig den här typen av beteenden som studieobjekt – hur människor väljer att organisera sina samliv kan säga oss mycket om vår samtid – eller vår historia – eller vår framtid. Det är inte ämnet som stör mig – det är själva tonen i reportage och artiklar av det här slaget – det är något svenskt över det hela, människor verkar inte riktigt anse att de finns och att deras samliv är legitima förrän de är VDN-deklarerade och har fått en grupptillhörighet.

Så en sak är att ämnet som sagt intresserar mig för att det ger kunskap om samhället, i övrigt är jag totalt ointresserad av hur folk organiserar sina kärleksförhållanden. Visst kan jag finna många arrangemang och strömningar märkliga och bisarra, men jag antar att det är därför medlemmarna i dessa strömningar tillhör dem – därför att andra – till exempel en primitiv monogam balkanhetero som jag – finner dem just avvikande.

Men det är deras sak, jag bryr mig inte, inte ens när jag inte förstår.

Och jag har en känsla av att allt fler faktiskt inte bryr sig, vilket är sunt.

Och det är väl precis det som borde vara målet för dem som ingår i olika från normen avvikande samlivsstrukturer – att vi andra inte bryr oss.

Men i stället så … dessa artiklar som kräver förståelse och acceptans. Det är som sagt något väldigt svenskt över det hela … och det är väl hela förklaringen; de polyamorösa eller vilken grupp vi än talar om ingår ju i en ideologisk överbyggnad där man som individ inte existerar riktigt – man finns inte – om man inte är förstådd och accepterad av andra … och det är väl mest litet sorgligt – att människor inte gör som de vill utan letar efter alla andras tillstånd och förståelse.

… och som sagt … detta förbannade VDN-märkande … där kan vi tala om pervers böjelse.