Samtidens samliv och samlagande

Studerar fascinerat DN:s I dag-sida och deras artiklar om polyamorösa förhållanden. Det finns tydligen olika former av sådana förhållanden och de samlas under beteckningen ”poly-” (måste vara litet knepigt för den som heter Per att få ett lämpligt smeknamn som utgår från hans böjelser och håg).

Visst intresserar mig den här typen av beteenden som studieobjekt – hur människor väljer att organisera sina samliv kan säga oss mycket om vår samtid – eller vår historia – eller vår framtid. Det är inte ämnet som stör mig – det är själva tonen i reportage och artiklar av det här slaget – det är något svenskt över det hela, människor verkar inte riktigt anse att de finns och att deras samliv är legitima förrän de är VDN-deklarerade och har fått en grupptillhörighet.

Så en sak är att ämnet som sagt intresserar mig för att det ger kunskap om samhället, i övrigt är jag totalt ointresserad av hur folk organiserar sina kärleksförhållanden. Visst kan jag finna många arrangemang och strömningar märkliga och bisarra, men jag antar att det är därför medlemmarna i dessa strömningar tillhör dem – därför att andra – till exempel en primitiv monogam balkanhetero som jag – finner dem just avvikande.

Men det är deras sak, jag bryr mig inte, inte ens när jag inte förstår.

Och jag har en känsla av att allt fler faktiskt inte bryr sig, vilket är sunt.

Och det är väl precis det som borde vara målet för dem som ingår i olika från normen avvikande samlivsstrukturer – att vi andra inte bryr oss.

Men i stället så … dessa artiklar som kräver förståelse och acceptans. Det är som sagt något väldigt svenskt över det hela … och det är väl hela förklaringen; de polyamorösa eller vilken grupp vi än talar om ingår ju i en ideologisk överbyggnad där man som individ inte existerar riktigt – man finns inte – om man inte är förstådd och accepterad av andra … och det är väl mest litet sorgligt – att människor inte gör som de vill utan letar efter alla andras tillstånd och förståelse.

… och som sagt … detta förbannade VDN-märkande … där kan vi tala om pervers böjelse.

Könsbetingad klotterkostnad

Passerar en av tunnlarna som leder till Råsunda. Några män håller på att ta bort klotter från en av väggarna. Det framförs ofta hur stora kostnaderna är för att sanera graffiti och klotter och jag inser att jag kanske ser förklaringen till detta så jag stannar och betraktar skådespelet. En man står vid en liten pick-up bredvid pumpen som är monterad. Hans funktion har möjligen varit att starta pumpen till högtryckstvätten, vad han nu gör är mer oklart. Möjligen väntar han på att få stänga av den nrä mannen några meter bort som håller i själva sprutmunstycket är färdig med att tvätta bort klottret. Jag förstår inte riktigt varför en man inte kan starta maskineriet och sedan gå bort och släppa på vattnet och börja sanera. Men det kanske finns någon förklaring. Dock kan jag inte förstå vad de andra två i arbetslaget har för uppgift. Kanske är deras uppgift att medverka som stöd och med uppmuntrande tillrop underlätta saneringen – men varför står de då tysta och bara stirrar med händerna i byxfickorna?

Fyra man för att ta bort klotter. Varför kallar man inte också in två Securitas-vakter som kan övervaka arbetet? Det kan finnas risk för att klottrarna slår tillbaka och försöker stoppa väggtvättandet, eller kanske dyker det upp representanter för ryssmaffian och försöker stjäla högtryckstvätten – den borde gå att ta med till det gamla landet och sälja till Putins gäng – maskiner som kan sättas in mot demonstranter är väl alltid välkomna där.

Medan jag står och ser på detta degraderande av arbetets själva princip så slås jag av en tanke … och den är litet ovan för mig eftersom jag är den minst politiskt korrekta människan norr om Trst … men jag kan inte se den här scenen utspela sig med kvinnor i rollerna … det är något märkligt manligt över det hela; en som står vid pumpen, en som håller i slangen och två som tittar på … 

Kör över de fattiga, bara du gör det med ekobränsle

Jag brukar inte gilla George Monbiots texter. För mig är han den där sortens miljökämpe som konstant vill måla upp katastrofer för att få en förevändning för att propagera för politiska förändringar som ger oss mer och hårdare regleringar av vad vi får göra och som inskränker vår frihet. I hans värld är vi aldrig tillräckligt kloka för att ta hand om den värld vi lever i. Vi är dömda att gå under om inte upplysta människor får mer makt över våra förmörkade sinnen.

Men ibland har han väldigt rätt i sin analys, som i gårdagens Guardian där han pekar på att alla de regleringar och de subventioner som västvärlden infört för att befrämja biobränslen som drivmedel driver upp priserna på livsmedel samtidigt som produktionen av biobränslen föröder bra jordbruksmark och ökar utsläppen totalt.

EU:s mål för biobränslen innebär att spannmålspriserna kommer att öka med minst tre procent, och enligt Oxfams beräkningar så innebär varje procents prisökning att ytterligare 16 miljoner människor får svälta. Den här typen av siffror är alltid litet knepiga och de kan inte fånga skeendet exakt eller användas för att precist förutsäga framtiden.

Men trenden är tydligt, för att västerlänningar ska kunna puttra runt i biobränsledrivna fordon och känna sig miljömedvetna så måste naturen skövlas och människor svälta i andra delar av världen.

Jag kan bara hoppas att Monbiot ser det verkliga problemet snart. Det är inte frånvaron av regleringar som skapat problemen. Det är just det faktum att vi har regleringar, statliga ingripanden och subventioner som skapat denna misär i tredje världen.

Keynes och krigen

Ibland sägs det att USA:s krigsmakt är till för att värna demokrati och marknaden och göra världen litet säkrare för oss alla.

Låt det nu vara hur det är med demokrati och allas vår säkerhet – vi spar det så länge – låt oss fundera på hur det är med USA:s krigsmakt och marknaden.

En möjlig ingång i ämnet är det vanligaste vapnet i USA:s väpnade styrkor. Det är automatkarbinen M16 som sedan produktionsstarten 1957 producerats (i sina olika varianter) i cirka 8 miljoner exemplar.

”Konkurrenten” AK47, populärt kallad Kalasjnikov har sedan start 1951 producerats i 100 miljoner exemplar.

Om man som jag tror att på en fungerande marknad så får den bästa produkten genomslag så måste det vara något fel på M16 eftersom den inte förmått erövra världsmarknaden, det är en sämre produkt – och om det är en sämre produkt då fungerar hellre inte den inre marknaden i USA – upphandlingar fungerar inte och den amerikanske soldaten blir sittande med ett undermåligt vapen – och får liksom litet svårt att försvara marknad och demokrati därute i världen.

Många har säkert hört historierna om hur amerikanska soldater i krigen i Korea och Vietnam föredrog att använda AK47:or som erövrats från fienden – de ansågs effektivare och säkrare än den egna automatkarbinen. Den som tror detta är ett problem som åtgärdats kan läsa Joseph P Averys ”Physics demands a new basic combat weapon” i Military Review för juli/augusti i år, där han konstaterar att alltför ofta så har M16 visat sig värdelös i Afghanistan, och detta diskuteras alltså i en av de väpnade styrkornas egna magasin.

Förklaringen till allt detta är givetvis att den amerikanska krigsmaktens huvudsakliga uppgift inte är att värna demokratin och marknaden i världen, den amerikanska krigsmaktens huvudsakliga uppgift är att köpa saker av de företag som säljer tjänster och varor till krigsmakten så att ekonomin hålls igång.

Oklart är vem som vinner krigen ute i världen i dag, klart är dock att Keynes vann slaget om ekonomisk politik i USA. Ett bevis på detta kommer ni att se i de kommande presidentvalsdebatterna – de gånger Obama och Romney pratar militärpolitik kommer inte frågan bra vapen för soldaterna upp utan det man kommer att käfta om är vilka högteknologiska projekt man ska satsa.

Gud och politik

Läser Marcus Birro i dagens Dagen där han i en debattartikel funderar på om KD:s högersväng inte bör innebära att man startar ett nytt parti på kristen grund – men med en dragning åt vänster.
Birro har förvisso en poäng i sin text och det är att kristna i dag ofta gör det vänstern gjorde förr – ägnar sig åt praktisk solidaritet med människor i både Sverige och världen. Man gör nytta. Vad vänstern gör är väl mera osäkert.
Birros poäng bekräftas av att jag strax därefter på radion hör en statskyrkomänniska berätta om den stora satsning man gjort under London–OS – jag har sagt det förut – detta är horribelt. Det finns väl sisådär 17 miljoner platser i världen där man som kristen kan göra mer nytta än att dela ut Biblar i London under OS.
Men en sväng till höger för KD behöver väl inte på något sätt innebära att soppkök i Sverige eller brunnsborrningar i Afrika upphör. Det finns amerikaner som skulle beteckna sig som väldigt, väldigt höger som ägnar sig åt sådant … så …
Det stora problemet är egentligen att jag har så svårt att föreställa mig att Gud har partibok. Hur mycket marxist jag än är så utgår jag från att Gud inte går att placera på en höger-vänster-skala. Gud går inte att överhuvudtaget placera i politiken. Han däruppe är någon du brottas med personligen, både i privata och politiska frågor – men det innebär inte att vi ska åkalla hans namn när vi träter om skattenivåer eller vilken utrikespolitik som är mest lämplig.
Om det är något budskap som för mig är kristet så är det tanken att du kan själv, och det innebär väl att statsapparaten bör minimeras, men det tror jag vare sig Hägglunds höger-KD eller Birros vänster KD-vill.

Dum nog att dö

För ett dygn sedan avrättades Marvin Wilson i Texas trots att han vid en test hade fått sin IQ uppmätt till 61. Inte sådär jättemycket kanske – men nog för att man ska få lägga sig ner och få nålen i sig i Huntsville. Annars går gränsen vid IQ 70 i Texas, Forrest Gump skulle med nöd och näppe klarat sig om han varit lagd åt det mer mordiska hållet.

Myndigheterna försvarade beslutet med att andra tester gett högre resultat och dessutom hänvisade man till den dödsdömdes verksamhet innan det mord han dömts för – då var han knarklangare. Myndigheternas resonemang gick då så här: OK, vi skiter i ert tjat om IQ-tester hit och dit, har man varit knarklangare så är man ”street-smart” det räcker – avrätta honom.

Förvisso har USA:s högsta domstol sagt att det är fel att avrätta människor som inte är tillräckligt intelligenta – men delstaterna ska själva få avgöra vad det innebär.

Om man är för eller mot dödstraff hör inte riktigt hit, känns det inte litet märkligt att straffet ska avgöras på grund av hur någon instans bedömer din intelligens. Tillräckligt intelligent – då är du dödens.

Men ligger det inte något obehagligt förenklande här i synen på vad som gör oss till människor – att det är först vid en viss intelligensnivå som vi kan skilja på gott och ont.

Vi känner väl alla begåvade och bildade människor som kan förklara vad som är gott och ont och förstår vad lagen tillåter eller inte tillåter. Men de bryr sig inte.

Och vi har väl alla mött den där inte alldeles blixtsnabbt tänkande människan som är obegripligt god.

Och så har vi förstås det faktum att vi ibland möter den absoluta ondskan – och dess redskap är genuint och obotligt korkade, bortanför allt vi riktigt förstår.

Så just eftersom människan är en så komplicerad varelse så ska vi kanske undvika att utdöma straff som innebär att vi avrättar henne.

Även om vi ibland kan önska livet ur dem som väljer att vara ondskans redskap.

Blodtransfusioner botar inte spanska sjukan

Nu sitter det en ny siffer- och bokstatskombination med representanter för mäktiga stater på en kurort med bra klimat för att diskutera de ekonomiska sakernas tillstånd i allmänhet och eurokrisen i synnerhet.

Strunta i att läsa rapporterna om vad de säger och gör för det har inget att göra med verkligheten – de har ingen aning om vad de håller på med.

Just nu gläds de över valutgången i Grekland.

Häromdagen gladdes de över att man fått till ett stödpaket på 100 miljarder euro till Spaniens banker. Våra egna Borg och Reinfeldt försäkrade att stödet var ordentligt tilltaget.

Men nu läser jag att redan mars så konstaterade den spanska centralbanken att av de 300 miljarder euro i krediter som de spanska bankerna har till fastighetsbranschen så är mer än hälften att beteckna som ”problematic”. Ordentligt tilltaget?

Någonstans mellan 700.000 och en miljon nybyggda hem står tomma.

Bostadspriserna har fallit med 20 procent, men förutsätts falla med 50-60 procent framöver. Krisen kommer säkerligen innebära en ökning av den 25-procentiga arbetslösheten … och då …

Så visst har Borg på sätt och vis rätt – 100 miljarder euro är tillräckligt. Inte tillräckligt för att klara Spanien ur en kris, men tillräckligt mycket för att makthavarna ska kunna säga: ”Men vi har ju redan investerat 100 miljarder euro, om vi inte lånar ut mer till Spanien är de pengarna bortkastade.”

Och så där kommer det att hålla på ….