Kör över de fattiga, bara du gör det med ekobränsle

Jag brukar inte gilla George Monbiots texter. För mig är han den där sortens miljökämpe som konstant vill måla upp katastrofer för att få en förevändning för att propagera för politiska förändringar som ger oss mer och hårdare regleringar av vad vi får göra och som inskränker vår frihet. I hans värld är vi aldrig tillräckligt kloka för att ta hand om den värld vi lever i. Vi är dömda att gå under om inte upplysta människor får mer makt över våra förmörkade sinnen.

Men ibland har han väldigt rätt i sin analys, som i gårdagens Guardian där han pekar på att alla de regleringar och de subventioner som västvärlden infört för att befrämja biobränslen som drivmedel driver upp priserna på livsmedel samtidigt som produktionen av biobränslen föröder bra jordbruksmark och ökar utsläppen totalt.

EU:s mål för biobränslen innebär att spannmålspriserna kommer att öka med minst tre procent, och enligt Oxfams beräkningar så innebär varje procents prisökning att ytterligare 16 miljoner människor får svälta. Den här typen av siffror är alltid litet knepiga och de kan inte fånga skeendet exakt eller användas för att precist förutsäga framtiden.

Men trenden är tydligt, för att västerlänningar ska kunna puttra runt i biobränsledrivna fordon och känna sig miljömedvetna så måste naturen skövlas och människor svälta i andra delar av världen.

Jag kan bara hoppas att Monbiot ser det verkliga problemet snart. Det är inte frånvaron av regleringar som skapat problemen. Det är just det faktum att vi har regleringar, statliga ingripanden och subventioner som skapat denna misär i tredje världen.

Keynes och krigen

Ibland sägs det att USA:s krigsmakt är till för att värna demokrati och marknaden och göra världen litet säkrare för oss alla.

Låt det nu vara hur det är med demokrati och allas vår säkerhet – vi spar det så länge – låt oss fundera på hur det är med USA:s krigsmakt och marknaden.

En möjlig ingång i ämnet är det vanligaste vapnet i USA:s väpnade styrkor. Det är automatkarbinen M16 som sedan produktionsstarten 1957 producerats (i sina olika varianter) i cirka 8 miljoner exemplar.

”Konkurrenten” AK47, populärt kallad Kalasjnikov har sedan start 1951 producerats i 100 miljoner exemplar.

Om man som jag tror att på en fungerande marknad så får den bästa produkten genomslag så måste det vara något fel på M16 eftersom den inte förmått erövra världsmarknaden, det är en sämre produkt – och om det är en sämre produkt då fungerar hellre inte den inre marknaden i USA – upphandlingar fungerar inte och den amerikanske soldaten blir sittande med ett undermåligt vapen – och får liksom litet svårt att försvara marknad och demokrati därute i världen.

Många har säkert hört historierna om hur amerikanska soldater i krigen i Korea och Vietnam föredrog att använda AK47:or som erövrats från fienden – de ansågs effektivare och säkrare än den egna automatkarbinen. Den som tror detta är ett problem som åtgärdats kan läsa Joseph P Averys ”Physics demands a new basic combat weapon” i Military Review för juli/augusti i år, där han konstaterar att alltför ofta så har M16 visat sig värdelös i Afghanistan, och detta diskuteras alltså i en av de väpnade styrkornas egna magasin.

Förklaringen till allt detta är givetvis att den amerikanska krigsmaktens huvudsakliga uppgift inte är att värna demokratin och marknaden i världen, den amerikanska krigsmaktens huvudsakliga uppgift är att köpa saker av de företag som säljer tjänster och varor till krigsmakten så att ekonomin hålls igång.

Oklart är vem som vinner krigen ute i världen i dag, klart är dock att Keynes vann slaget om ekonomisk politik i USA. Ett bevis på detta kommer ni att se i de kommande presidentvalsdebatterna – de gånger Obama och Romney pratar militärpolitik kommer inte frågan bra vapen för soldaterna upp utan det man kommer att käfta om är vilka högteknologiska projekt man ska satsa.

Gud och politik

Läser Marcus Birro i dagens Dagen där han i en debattartikel funderar på om KD:s högersväng inte bör innebära att man startar ett nytt parti på kristen grund – men med en dragning åt vänster.
Birro har förvisso en poäng i sin text och det är att kristna i dag ofta gör det vänstern gjorde förr – ägnar sig åt praktisk solidaritet med människor i både Sverige och världen. Man gör nytta. Vad vänstern gör är väl mera osäkert.
Birros poäng bekräftas av att jag strax därefter på radion hör en statskyrkomänniska berätta om den stora satsning man gjort under London–OS – jag har sagt det förut – detta är horribelt. Det finns väl sisådär 17 miljoner platser i världen där man som kristen kan göra mer nytta än att dela ut Biblar i London under OS.
Men en sväng till höger för KD behöver väl inte på något sätt innebära att soppkök i Sverige eller brunnsborrningar i Afrika upphör. Det finns amerikaner som skulle beteckna sig som väldigt, väldigt höger som ägnar sig åt sådant … så …
Det stora problemet är egentligen att jag har så svårt att föreställa mig att Gud har partibok. Hur mycket marxist jag än är så utgår jag från att Gud inte går att placera på en höger-vänster-skala. Gud går inte att överhuvudtaget placera i politiken. Han däruppe är någon du brottas med personligen, både i privata och politiska frågor – men det innebär inte att vi ska åkalla hans namn när vi träter om skattenivåer eller vilken utrikespolitik som är mest lämplig.
Om det är något budskap som för mig är kristet så är det tanken att du kan själv, och det innebär väl att statsapparaten bör minimeras, men det tror jag vare sig Hägglunds höger-KD eller Birros vänster KD-vill.

Dum nog att dö

För ett dygn sedan avrättades Marvin Wilson i Texas trots att han vid en test hade fått sin IQ uppmätt till 61. Inte sådär jättemycket kanske – men nog för att man ska få lägga sig ner och få nålen i sig i Huntsville. Annars går gränsen vid IQ 70 i Texas, Forrest Gump skulle med nöd och näppe klarat sig om han varit lagd åt det mer mordiska hållet.

Myndigheterna försvarade beslutet med att andra tester gett högre resultat och dessutom hänvisade man till den dödsdömdes verksamhet innan det mord han dömts för – då var han knarklangare. Myndigheternas resonemang gick då så här: OK, vi skiter i ert tjat om IQ-tester hit och dit, har man varit knarklangare så är man ”street-smart” det räcker – avrätta honom.

Förvisso har USA:s högsta domstol sagt att det är fel att avrätta människor som inte är tillräckligt intelligenta – men delstaterna ska själva få avgöra vad det innebär.

Om man är för eller mot dödstraff hör inte riktigt hit, känns det inte litet märkligt att straffet ska avgöras på grund av hur någon instans bedömer din intelligens. Tillräckligt intelligent – då är du dödens.

Men ligger det inte något obehagligt förenklande här i synen på vad som gör oss till människor – att det är först vid en viss intelligensnivå som vi kan skilja på gott och ont.

Vi känner väl alla begåvade och bildade människor som kan förklara vad som är gott och ont och förstår vad lagen tillåter eller inte tillåter. Men de bryr sig inte.

Och vi har väl alla mött den där inte alldeles blixtsnabbt tänkande människan som är obegripligt god.

Och så har vi förstås det faktum att vi ibland möter den absoluta ondskan – och dess redskap är genuint och obotligt korkade, bortanför allt vi riktigt förstår.

Så just eftersom människan är en så komplicerad varelse så ska vi kanske undvika att utdöma straff som innebär att vi avrättar henne.

Även om vi ibland kan önska livet ur dem som väljer att vara ondskans redskap.

Blodtransfusioner botar inte spanska sjukan

Nu sitter det en ny siffer- och bokstatskombination med representanter för mäktiga stater på en kurort med bra klimat för att diskutera de ekonomiska sakernas tillstånd i allmänhet och eurokrisen i synnerhet.

Strunta i att läsa rapporterna om vad de säger och gör för det har inget att göra med verkligheten – de har ingen aning om vad de håller på med.

Just nu gläds de över valutgången i Grekland.

Häromdagen gladdes de över att man fått till ett stödpaket på 100 miljarder euro till Spaniens banker. Våra egna Borg och Reinfeldt försäkrade att stödet var ordentligt tilltaget.

Men nu läser jag att redan mars så konstaterade den spanska centralbanken att av de 300 miljarder euro i krediter som de spanska bankerna har till fastighetsbranschen så är mer än hälften att beteckna som ”problematic”. Ordentligt tilltaget?

Någonstans mellan 700.000 och en miljon nybyggda hem står tomma.

Bostadspriserna har fallit med 20 procent, men förutsätts falla med 50-60 procent framöver. Krisen kommer säkerligen innebära en ökning av den 25-procentiga arbetslösheten … och då …

Så visst har Borg på sätt och vis rätt – 100 miljarder euro är tillräckligt. Inte tillräckligt för att klara Spanien ur en kris, men tillräckligt mycket för att makthavarna ska kunna säga: ”Men vi har ju redan investerat 100 miljarder euro, om vi inte lånar ut mer till Spanien är de pengarna bortkastade.”

Och så där kommer det att hålla på ….

Turkiet II: Turkiet är europeiskt – om USA får bestämma

Byt till Bryssel befaller Barack.

Det finns ju en obegripligt långvarig diskussion bland Europas politiker om huruvida Turkiet ska få bli en fullvärdig medlem av EU.

Frågan kan tyckas ointressant för oss som alltid bara känt obehag inför EU eftersom vi inte kan förlika oss med maktfullkomliga byråkraters försök att reglera våra liv och verksamheter på sätt som vi ibland själva inte ens insett är möjligt. Spelar det roll om EU blir bättre eller sämre efter ett turkiskt inträde? Det gör det väl, men det är nog länge sedan jag tyckte man ska utforma sina ståndpunkter efter vad som anses möjligt, man ska forma sina ståndpunkter efter vad som är rätt och en korrekt ståndpunkt i frågan är att ju friare människor, varor och tjänster kan röra sig mellan länderna i Europa desto bättre. Kan vi inlemma Turkiet i ett sådant fritt flöde är det bra för Europa och bra för Turkiet.

Men det är inte riktigt det frågan gäller, frihet och flöden är väl inte två begrepp man förknippar med EU. Dock – kan vara intressant att diskutera frågan i alla fall, som ett sätt att försöka förstå vår samtid bättre.

Att de flesta politiska och sociala krafter i Turkiet är intresserade av medlemskap är tydligt, och de är intresserade utifrån just sitt skikts eller grupps behov  – även om man kan börja se förändringar som en följd av att flera EU–staters ekonomier vacklar.

De breda folklagren i Turkiet hoppas på att det ska bli lättare att hitta ett jobb utanför det egna landets gränser, och även om krisen slår hårt i Europa så finns det alltid jobb för den som är beredd att arbeta hårt och för lägre lön än den som hade jobbet tidigare.

Den västerländskt influerade delen medelklassen ser ett medlemskap i EU som ett värn mot islamisering och även mot en återgång till militärstyre.

Samtidigt ser militären ett EU-inträde som att äntligen har ungturkarnas och Kemals vision om Turkiet som en del av Europa förverkligats, det här har varit målet sedan man tog makten 1908.

Tidigare var även de stora turkiska koncernerna och bankerna intresserade, liksom de små och mellanstora företagen. Nu är det dock mer tveksamt – de stora företagens förhoppning om tillgång till nya kapitalmarknader ter sig väl litet osäker nu under eurokrisen, medan de mindre företagens längtan efter lägre räntor möjligen kan infrias.

Och regeringspartiet AKP vill ordna inträdet för att många vill ha det och för att det skulle bevisa AKP:s duglighet, men den kanske viktigaste faktorn som gör att regeringspartiet AKP vill in i EU är att USA vill det. Ända sedan frågan väcktes för några årtionden sedan så har USA tydligt markerat att de vill se hur Turkiet blir en del av den europeiska gemenskapen. USA ser Turkiet som en av sina säkraste allierade och ett medlemskap för landet ökar USA:s möjlighet att påverka EU:s inriktning. Samtidigt är Turkiets ledare måna om att visa sig fortsatt viktiga på gränsen till oumbärliga för USA så de kommer att fortsatt sträva efter medlemskap, även om det börjar bli så att den ekonomiska dragningskraften i en sådan utveckling minskat för många grupper.

I morgon: Eurokrater och turkar

Turkiet I: Syrien – är det meningen att man ska äta goda grannar?

Erdogan och Assad: På den tiden då de gillade att mysa med varandra.

När de kom till makten i Turkiet så var Erdogan och hans Parti för Rättvisa och Utveckling måna om att utveckla de goda relationerna med Syrien, nya handels- och samarbetsavtal utarbetades och undertecknades. Erdogan betraktade Syriens härskare Bashar al-Assad som sin vän.

Ändå var det inte alltför länge innan dess som relationerna var usla. Turkiet hotade med att gå in i Syrien om in grannen upphörde med att låta Abdullah Öcalan, ledaren för det kurdiska PKK vistas i landet. PKK befann sig i krig med regimen i Ankara, ett långt, blodigt och brutalt krig.

I dag så gör Turkiet exakt det man en gång anklagade Syrien för, man backar upp det väpnade upproret mot grannlandets regering. Turkiet stöder den Syriska Fria Armén som får operera från baser i landet, och Syriska Nationella Rådet får ha sina kongresser i Istanbul för att samordna och samla motståndet mot Assad-regimen.

Vad har hänt med principerna? Vad har hänt med vänskapen?

Det som alltid kännetecknat Turkiet sedan ungturkarna tog över är den totalt amoraliska hållningen till de åtgärder och medel man diskuterar för att värna det man betraktar som nationens intresse. Allt kan offras för att säkra territoriet, och helst utvidga det om det är möjligt – eller åtminstone i närområdena bygga upp buffertzoner i vilka man på olika sätt ha inflytande.

Därför agerar i dag Turkiet mot Syrien – man gör kallt bedömningen att regimen Assad kommer att falla till slut. Men vem som får makten är mer osäkert, landet kan störtas in i ett inbördeskrig mellan de krafter som i dag står mot Assad. Turkiet har alla skäl i världen att vilja kunna vara med och påverka och helst styra utvecklingen i Syrien när Assad faller. Den som i dag ger skydd åt Syriska Fria Armén och det Nationella rådet kan nog hoppas på allierade bland dem som i morgon styr från Damaskus.

Det vi ser nu är hur Turkiet agerar precis som man gjorde i Libyen. Förbindelserna hade varit goda och långvarig med Khadaffi när man plötsligt bytte sida och lånade ut 2 miljarder kronor till rebellerna som hade litet ont om pengar. Turkiet hade stora byggprojekt i Libyen, man såg att regimen skulle falla, om man inte bytte sida så vem vet hur de nya ledarna skulle se på de turkiska projekten i landet.

I morgon: Turkiet och USA